ATT VARA GUDFAR

Folk påstår att det är knepigt att vara förälder och det är jag ju inte den som säger emot. Men har ni provat att vara gudfar eller gudmor? Eller gofarr som min gudfar säger (på bred skånska that is). Jag tycker att jag har hygglig koll på den unge herrn ifråga, men ibland går det långt mellan gångerna som jag ser honom. Inte är jag särskilt bekymrad över detta faktum då han uppfostras av min syster och hennes omdömesgille sambo. Men. Det verkar hända saker när man minst anar det. Han fyllde sju igår och idag är det kalas för honom. Hur mycket hinner hända på några veckor? Berättar han inte allt för mig? Öhh, nej det gör han inte.

Några viktiga punkter för en gudfar skulle kunna vara att styra in pojkvaskern i fåran där man gillar sport och håller på fina fotbollslag som Ipswich och svenska landslaget, hockeylag som Leksands IF samt att man bör tilltala sin gudfar med yttersta Respekt. Det verkar som om det finns en hel del jobb att göra här:

När vi anländer är han och hans yngre bror klädda i svenska fotbollslandslagets fulla mundering med enda skillnaden att herr gudson också har sproilans nya målvaktshandskar. Mycket bra så långt, gå i sin morbrors fotspår. Han har alla möjligheter att bli bättre än sin gudfar om man säger så. Han vill gärna träna sina färdigheter och jag får agera målvaktstränare. Jag är riktigt stolt över den här lille burväktaren i vardande. Han upplyser om att jag inte ska slå några bredsidor så som hans mor gör. Ytterst pinsamt förstås. Vi enas om att skicka iväg henne på vristskottsträning till sommaren. Som en god gudfar meddelar jag att han går i mina spår. Det vet han förstås redan eftersom hans bredsidande mor informerat honom om detta faktum. Allt går enligt plan ända tills han lämnar kommentar om min förmåga som utespelare: "Du har inte spelat ute så mycket va?". Bra iakttagelse, men lite brist på respekt för mitt fotbollskunnande får jag nog lov att säga.

Det ropas på fika och vi tar oss upp på övervåningen för tårta och kakor. Placerade mitt emot varandra vid fikabordet talar han om för mig att han håller på England i EM. Lite oklart varför han fortfarande har svenska landslagsdressen på sig. Han uttrycker sitt stöd för de brittiska med sådan självklarhet att jag blir en smula stolt igen. Det är ju utmärkt att han har sån integritet och kännedom om världen redan vid en så ringa ålder att han går emot strömmen. Respekt. Sen släpper han bomben som får oss att tappa hakorna och nästan önska tillbaka presenterna han fått. "I hockey håller jag på Brynäs". Men va fan. På riktigt alltså. Kan man inte ens vända bort blicken förrän nån yngling vid namn Gustav förvrider huvudet på honom och får honom att tro att det är ok att gå runt och säga att man håller på Brynäs? Hela den samlade hockeyexpertisen talar klarspråk och informerar om det lämpliga i att hålla på Leksands IF (och förstås det direkt olämpliga i att hålla på ett lag från Gästrikland). Jag får ta på mig en stor del av skulden här. Den gångna säsongen hade jag i tankarna att han skulle få åka med oss till Tegera Arena, men det blev aldrig så. Jag inser nu att det är ett av mitt livs största misstag. Och tänker att det här trasiga får vi laga och erbjuder att ta med honom nästa säsong. Responsen blir omedelbar och icke önskvärd: "Jag tänker aldrig åka till Leksand och kolla på hockey". Ok, jag tar på mig en del här. MEN FÖRÄLDRAR, hur gick det här till?! "ALDRIG!", lägger han till för att cementera det hela. Nåja, han har ju en bror också. Inte min gudson, men senast jag kollade så kan man lånbytas.

Den yngre vill också lira lite boll. Han har tidigare förklarat för mig och sina kusiner (a.k.a mina barn) att det inte går att köra legotåget pga att "Vi har mosat tågen. OCH INGEN VET VARFÖR!!". Nehej. Hans mor kan dock upplysa mig om att bröderna upprepade gånger raserat det hon byggt upp. Bra markering att mosa tågen tänker jag. Nu får jag agera målis (han har förmodligen blivit varnad av sin bror för mina bristande utespelarkunskaper) och han skjuter som om det inte fanns någon morgondag. Kort därefter kör han en mycket inlevelsefull illustration av vad som händer när man får ett hårt skott i skrevet. Eller pungen som han själv beskriver det. Han har ett bra ordförråd för att bara vara fyra. Jag hyser visst hopp här. Han har potential för att bli Leksandssupporter. I övrigt är de båda på rätt spår med varsin Ipswich-lagbild på väggen (och ett antal matchtröjor i garderoben), sina landslagsutstyrslar och allmänt trevliga sätt. Åtgärdsplan enligt följande:

* Ta med gänget på hockey nästa säsong. INTE till Gävle.

* Köpa nåt från Leksandsshoppen. Kanske bara till den lille för att få den store att inse att det här är the shit.

* Skjuta vristskott på honom. Komma här och säga att det märks att ens gudfar inte spelat ute. Lite mer respekt än så kan man väl kräva?

* Skicka modern på vristskottsträning. Finns det några närliggande läger tro?