BLOGG #10 - FALUN-VÄSTERÅS-KÖPENHAMN-MILANO-OCH-TILLBAKA-IGEN

Tänk att få åka till San Siro för att se sitt favoritlag spela, det vore nåt det. Skapligt kul lottning således till UEFA-cupens tredje omgång säsongen 2001/02 när det står klart att Ipswich ska möta FC Internazionale. Ännu roligare att Ipswich vinner första mötet inför ett fullpackat Portman Road med 1-0 och att jag och en kompis, som ni kanske hört talas om vid det här laget (Lasse heter han), beslutar att ta oss till Milano för returmatchen.

6/12 2001, FC Internazionale - Ipswich Town 4-1, San Siro (25 358)

Idag har bloggen beslutat sig för att återanvända lite text som skrevs efter hemkomst och skickades ut till ett gäng som läste det jag skrev i mail. Dåtidens påtvingade blogg kan man säga. Efter att ha redogjort för vissa finansiella transaktioner för att få ihop tillräckligt med stålars för ännu ett äventyr började resan ungefär så här:

Det är torsdag morgon den sjätte december i en lägenhet i centrala Västerås och efter att Hallström Jr och hunden i hushållet avverkat varsitt försök att få oss att missa vital sömn kliver vi yrvakna upp vid femsnåret för att, vad det visar sig, äta vår första frukost av fyra denna dag. När vi äntrat planet strax efter sju får vi vår andra frukost som består av nån degig bulle med blandat pålägg, kaffe för H och te för N samt fyra raka vodka på det. Nä, jag skojade bara. Så kan man ju inte hålla på. Vi tar en öl och en liten jamare på planet från Köpenhamn till Milano istället. I Köpenhamn håller väggarna på att rasa in, världen på att rämna och två clowner i fotbollströjor på att tappa fattningen. Bakgrund: För några veckor sedan blev en Juventusmatch i Champions Leauge inställd, 2 ggr!!!, pga dimma och Turin är inte allt för många mil från Milano. Där vi sitter i godan ro och inväntar boarding av planet till Milano byter vår destination namn från Milano till Genua varpå damen vid incheckningsdisken informerar om att vi inte kan flyga till Milano pga dimma! Till råga på allt elände tar det två timmar med buss från G till M. Detta plus förseningen på 30 minuter skulle göra vem som helst nervös, visserligen börjar matchen inte förrän nio på kvällen, men då blir det inte mer än en eller två italienska birra och det vet ju vem som helst att det inte blir mycket fotbollstugg över två berka, oberoende av ursprungsland. Väl uppe i luften diskuteras  tänkbara scenarion, i samband med att vi inmundigar vår tredje frukost för dagen, varav det värsta innefattar att vi inte hinner träffa våra engelska vänner som har våra matchbiljetter. Tjugo minuter före landning löses dock alla knutar när kapten kraxar fram att vi trots allt kan landa i Milano, tack o du Store Fotbollsgud! I detta läge är det inte fel att bli halvreligiös för en stund och vi kan från våra platser se att även det norska skidlandslaget med Thomas Alsgaard i spetsen drar en suck av lättnad när beskedet kommer.

Ja, vi åkte alltså med samma flyg som det norska skidlandslaget. Vi verkar ändå inte ha tagit allt för stor skada av detta faktum med tanke på bemötandet:

Vid påstigningen i Köpenhamn greppar vi en Verdens Gang och märker till vår stora muntration att där finns en artikel med Thomas Alsgaard och en actionbild på nämnde man bredvid. Här uppstår en chans som helt enkelt måste tas och väl nere på marken igen smyger vi lite grann på den långe och ståtlige norrmannen innan vi gör en framstöt och mycket blygsamt frågar om han kan tänka sig att skriva en autograf till bilden varpå följande  mindre övertänkta svar kommer ut ur hans mun: "Egentligen tycker jag inte om svenskar". Jag blir en aning lång i ansiktet och kommer inte på nåt att säga (önskar att jag sagt att jag inte tycker om norrmän men gjorde ett undantag just idag) så han fyller i med "ni tycker väl bara om Per Elofsson". Ja, från och med nu avskyr jag längdåkande norrmän mer än nånsin och hoppas han kommer sist i varenda j-a distans i OS!

Vem kunde tro att Alsgaard var en sån stingslig rackare (och att jag blev så pass provocerad att jag drog alla norska längdåkare över en kam!)? Han som verkar så gemytlig i VM-sändningarna från Falun. Han kanske bara skojade på lattjo och nu gick det ju inte så bra för Elofsson i OS ett par månader senare medan Alsgaard själv plockade guld i både skiathlon och stafett. Hur som helst, nu ska vi behandla UEFA-cup och inte längdåkare. Som konstateras nedan, vi är inte i Milano för att reta upp oss på norrmän:

Men vi är ju inte i Milano för att reta upp oss på norrmän så vi skakar av oss Alsgaard och tar oss in till Milano för att ta oss till vårt så kallade hotell. Vi har fått en vägbeskrivning till hotellet och tar oss via tunnelbana och buss till vårt mål. Det är dock inte helt smärtfritt att, som det står i vägbeskrivningen, "be busschauffören att stanna i hörnet av Pellegrino Rossi och Via Vignati", då herr slickad busschaufför med solbrillor inte talar ett enda ord engelska. På något vis lyckas han ändå förstå att vi vill av och minsann om vi inte finner Via Vignati på momangen. Allt går som smort ända tills vi ska försöka lokalisera hotellet. Vi hittar bara ett "Albergo Hotel" och eftersom vi ska bo på fashionabla "La Residenza" letar vi vidare, dock utan resultat. Vore någon av oss slängd i italienska hade vi vetat att vi hittat hotellet redan då alla hotell i Italien förmodligen heter nåt med Albergo eftersom det, vad vi kan förstå, betyder just hotell. Nåja, vi hastar in, får vår nyckel och slänger in packning för att dra vidare ner på stan och möta grabbsen. På vägen ner för trappen stöter vi på Manuela, 86 år, som antagligen försöker förklara hur hissen fungerar men då vår italienska inte förbättrats de senaste fem minuterna skakar vi på våra huvuden och sprintar ut genom dörren mot busshållplatsen.

Albergo = hotell på italienska. Jag kommer förmodligen aldrig att glömma detta. Men nu har vi ju inte rest till Milano för att hänga på Albergot.

Väl inne i stan träffar vi trojkan från England med Dave i spetsen. Dave är utan tvekan en av de trevligaste bekantskaper Duon gjort under sin drygt treåriga existens. Han skrattar oavbrutet och tvekar inte att ta bar- och restaurangnotor med jämna mellanrum. Han har även en väldigt trevlig fru vid namn Linda. Hon är dock icke närvarande. Med i gänget finns även Iain, tillika avkomma till Dave. Iain är dock vuxen och klarar sig så pass bra själv att han till och med startat upp en egen liten familj med fru och dotter. Jag är imponerad. Han har återupptagit fotbollsintresset sedan cirka fem år tillbaka då han tiden före det varit upptagen med diverse andra hobbies. Vad man lägger märke till är att Iain, trots att han gillar motorsport, är precis lika trevlig som sin far. Vidare figurerar John, som i likhet med D & I är ruskigt trevlig. Han berättar att han är förvånad över att vi dricker med sån måtta eftersom förra gången han träffade oss så hade vi tydligen väldigt bråttom att hinka i oss. Det har jag dessvärre inget minne av. Slutligen har vi då Glynn, denne man med australiensiskt medborgarskap och ett ärr på läppen. Han är max 1.65 lång, går sina matcher i lätt flugvikt och rullar omsorgsfullt sina cigg själv. Han är så pass liten att han inte hittar skjortor i rätt storlek. Det känns nästan onödigt att informera om att även han är över sig trevlig. Förutom att gå på fotboll gillar killarna att dricka öl, äta gott, rulla cigg och spana in italiensk kvinnlig fägring. Inte konstigt att de är så trevliga.

Bästa sällskapet

Bra persongalleri (som för övrigt redigerats något från den ursprungliga versionen vid flera tillfällen pga undertecknads sporadiska dum-i-huvudet-anfall) och svårt att misslyckas med att ha trevligt. Men sen var det där med själva fotbollsmatchen förstås.

Tiden fram till matchen tillbringar vi med att dricka öl, äta gott, vissa rullar cigg och samtliga spanar in den lokala skönhetsfaktorn, dvs vi har skitkul. Väl inne på arenan, som är så hög att man får svindel bara av att titta upp mot taket, möts vi av 9-10 000 Ipswichfans och ståpälsen är närvarande under de närmaste tre timmarna förutom under fyra illa utvalda tillfällen. Arenan är så hög att jag genast måste konstatera att skrönan om att Brages gamle backklippa Göran Arnberg skulle ha skjutit ut en boll från stadion genast måste tas dö på då det krävs en kanon modell större för att förpassa en fotboll ut på gatan. Inne på arenan finns 25 000 människor vilket betyder att 60 000 stolar står tomma, men det är det ingen som bryr sig om och stämningen är på topp från det vi kommer in på arenan tills det vi går därifrån. Ja just det, med undantag av fyra illa utvalda tillfällen. Matchen börjar bra för oss (inte för Duon utan för Ipswich) och första kvarten ser riktigt lovande ut. Dessvärre infinner sig det första av de fyra illa utvalda tillfällena något för snabbt och vips står det 1-0 till hemmalaget och något senare även 2-0. Detta resultat håller sig till halvtid och hoppet lever medan Duon hänger upp sverigeflaggan med texten ITFC SWEDEN så att den ska få så mycket TV-exponering som möjligt. Oturligt nog spelar vi åt vårt (Ipswichfansens) håll i andra halvlek och det är magert med TV-utrymme om man säger så och oturligt nog dyker det tredje av fyra illa utvalda tillfällen upp 30 sekunder in i andra halvlek och så småningom börjar Duon köra igång gnälltåget i rätt hög fart. Nämnda tåg tuffar alltid på i maklig takt men nu eskalerar det till expressfart och kör en stund senare i maxfart då illa utvalt tillfälle nummer fyra gör ställningen till 4-0. Nedanför oss undrar en engelsman till en annan varför man åker så långt för att stå på läktaren och gnälla. Denne frågvise man är uppenbarligen inte från Sverige. Han har nog inte ens träffat en svensk, än mindre varit i Sverige. Det är ett stort privilegium som svensk att få utöva denna nationalaktivitet när helst man önskar, vilket i Duons fall är mest hela tiden. Att vara sportintresserad är knappast något som gör att man undviker gnällandet i någon större utsträckning, snarare tvärtom. Att ständigt utsättas för undermåliga kommentatorer, favoritlag i dålig form samt killar som tar alla snygga (och söta för den delen) tjejer gör att gnällnivån har en tendens att vara okontrollerat hög. Vi hinner dock inte klaga alltför länge innan vi äntligen får göra ett mål på straff med tio minuter kvar av matchen och får ett visst hopp om att ett mirakel ska inträffa och två ytterligare mål ska ramla in de sista tio. Det händer naturligtvis inte och vi får finna oss i att bli utslagna ur cupen.

Finn en ITFC Sweden-flagga

Så kan det gå. Men inte slutar vi ha roligt för det, lika bra att inte nedslås allt för mycket av att ha fått lite pisk av ett lag med Ronaldo, Vieri m fl i truppen.

Efter matchen hålls samtliga Ipswichfans kvar för att det inte ska bli bråk även om risken är tämligen minimal då de flesta är väldigt snälla pojkar och flickor. Under den halvtimme som vi står kvar har vi väldigt roligt, sjunger och får polisen att fundera väldeliga när samtliga sätter sig ner samtidigt. Roligt är också att se att samtliga fyra upplåsbara Barbara som har plankat in på matchen nu har mött liemannen och ligger på fem meters djup i vallgraven mellan läktaren och planen. Rosa Pantern är dock fortfarande vid liv och hänger livlös på sin ägares rygg. Denna Rosa Panter är ett mjukisdjur i naturlig storlek, dvs ca 1,70 lång, och har uppenbarligen släpats runt på Milanos gator för att få uppleva en kväll på San Siro. Än märkligare än att Rosa Pantern är intresserad av fotboll är hans fetlagde husse som orkar släpa med honom till ett främmande land för att ta med honom på en fotbollsmatch.

Lite synd att det inte var Peter Sellers han bar runt på istället. Å andra sidan hade det nog passerat som en smula besynnerligt beteende med tanke på att den store komikern lämnade jordelivet redan 1980. Själva är vi också inte så lite komiska eller vad sägs om följande stycke:

Efter matchen är vi så trötta att vi nästan skäms när vi talar om för den engelska, numera, trion att vi bara måste hem och sova. Engelsmän måste dock utforska alla barer och restauranger nattetid när de är utomlands ety i hemlandet stänger dylika inrättningar före midnatt. Således får vi nästa dag veta att de minsann fann en restaurang där de drack några flaskor vin, några öl och käkade risotto till klockan tre. Visst är de gulliga?

Skämmigt är allt jag har att säga om det. Bring on italiensk frukost!

Vi får en riktigt anständig frukost på hotellet och det visar sig att Manuela 86 år ung har tagit med sig alla sina polare till detta Albergo av enstjärnig status. När vi får syn på gubben Pocahontas 79 år med sitt silverhår i fläta förstår vi att det är något slags kombi-Albergo vi tagit i besittning. Men man måste ju medge att det är en briljant idé att i ett ålderdomshem även inhysa ett hotell som man marknadsför till snåla svenskar med hjälp av internet. Förutom Manuela och Pocahontas finns där en gubbe som är rysligt lik Junior Soprano och en riktigt risig tant som ser ut att kunna vika in kepan vilken dimmig förmiddag som helst.

Man kan i alla fall inte klaga på autenticiteten på the locals. I nästa styckes sammanfattning av de dagar vi tillbringat i Milano avverkas bland annat den italienske mannen (med avverkas menas i detta fall att ömsom såga med fotknölarna, ömsom något motvilligt hylla elegansen) i punktform. I originaltexten är nedanstående punkter en guide till överlevnad för den milanesiske mannen och man kan möjligtvis (med ca 100%) tycka att det är en fördomsfull lista. Eller oerhört fördomsfull kanske.

* Slickad spoilerfrilla alternativt böljande mörkt hår. Omöjligt att förstå att långt hår fortfarande är på modet med tanke på de taskiga duschar som finns i landet.

* Skäggstubb. Ett måste till långt hårsvall och sängkammarblick.

* Solbrillor. Spelar ingen roll om det är mörkt ute, det går att ha de i håret om ljuset inte tillåter att ha de på näsroten. Detta är unisexattribut då de flesta kvinnor också svänger sig med solglajor. Skäggstubb är dock inget som skådas på italienska qvinnor.

* Dubbelparkera och fickparkera. Den som icke behärskar dessa parkeringens de-luxevarianter göre sig icke besvär att köra bil i italiensk storstad. Förmodar att man även måste kunna flytta bilar som parkerat i vägen med sina bara händer som enda hjälpmedel. Jag antar att det är därför 50 % (grovt räknat, reds anm.) av befolkningen kör runt i Fiat unobilar.

* Cigaretter. Den som inte puffar järnet på en cancersticka är inte med i matchen.

* Kostym. Helst Armani eller likvärdigt märke.

* Gester. Gestikulera med händerna i ett antal olika rörelsemönster. Gå med armen i bandage är en social katastrof för en Milanesare.

* Skita stående. Om man har käkat dålig pasta och måste baja när man är på mindre nogräknad krog är det ett måste att trycka ur sig på stående fot då toaletten i många fall endast består av ett hål i golvet med lite porslin runtikring.

* Prata italienska. Nu är inte denna punkt särskilt svår att bemästra ens för den italienske mannen, men för utländska ditos är det ett måste då endast ca 0,5 % (fruktansvärt grovt räknat, reds anm.) av Italiens samlade population behärskar det engelska språket. Det är nästan lika framgångsrikt att prata svenska som engelska.

Så kan också några dagar i Milano avlöpa och sammanfattas i text. Vi hade i alla fall tur med att ha roligt. Och träffade dåvarande ordförande Sheepshanks utanför domen i Milano. Tack för kaffet.

Sheepshanks är han till vänster på bilden