BLOGG #12 - BESVIKELSEN ÖVER ATT INTE PISKA CHELSEA

Ni vet hur det är, Chelsea på hemmaplan ska ju bara vara tre poäng. Fatta besvikelsen om det här skulle skita sig.

1/4 2002, Ipswich Town - Chelsea 0-0, PR (28 053)

Efter sex förluster och två oavgjorda på de åtta senaste matcherna och parkering under nedflyttningsstrecket börjar det osa bondkatt i Suffolk med omnejd. Om det här ska reda upp sig behövs det en rejäl uppryckning och gärna med start redan mot Chelsea som vid den här tidpunkten i människohistorien inte har börjat prenumerera på topp-tre i högsta ligan (detta är alltså året innan Roman Abramovitj får för sig att skyffla upp en redig dyngstack med cash). Det finns dock en del fakta och andra mer diffusa indikationer som pekar på att vinstchansen är bra mycket närmare noll (0)% än 100.

1. Ipswich har inte vunnit sedan början av februari. Det är således ca två månader sedan. Folk hinner ju glömma bort hur det går till att vinna när de håller på så här.

2. Chelseas bortatröjor är gula. Vi gillar inte gult vi som håller på The Pride of Anglia. Gult är ett fult ord i Suffolk.

3. Bortalaget har vunnit 4 av de 5 senaste matcherna.

Och inte blir det bättre av att:

4. Marcus Bent bränner en straff i första halvlek. Straffbränning borde vara straffbart. Hade det varit på medeltiden hade straffet förmodligen varit straffbrännare på offentlig brasa. Skaplig halvtidsunderhållning det hade kunnat bli ändå.

För att ingjuta en viss optimism före matchstart kan ändå en rad positiva tecken få upp hoppet även på den mest pessimistiskt inställde supportern.

1. King Dave har på sig sin turtröja (ej gul).

2. För första gången någonsin är övre etaget på North Stand öppet och där ska jag sitta.

Snacka svårspelad plan. Lutar ju av bara fan.

3. Chelseas stjärnstriker är från Finland och heter Forssell. Kanske det starkaste varslet om att det här ändå kan sortera ut sig till slut.

Ja, det var väl ungefär den raden det blev. Lite kort kanske, men en rad är en rad är en rad som vi brukar säga när det står fler än en person och väntar på att få köpa äppelmunkar. 

Hade raden varit längre kanske det blivit mer än en pinne, men skickar man inte inte ens in en straffspark i nät blir det helt enkelt svårt att vinna och ska man ha några förebud värda namnet får det ändå vara av starkare art än att en medelålders man från Barnet tar på sig sin turtröja. Möjligen hade det gått bättre om vi hade fått bo in övre etaget på norra läktaren några matcher till, men det får vi aldrig veta. Eller jo, det får vi väl. Ipswich klamrar sig aldrig över det där förbannade strecket som skiljer lag som får vara kvar i högsta serien och de som får ta steget ner i hierarkin. Och där har vi huserat sedan dess. Men vem vill egentligen spela i Premier League? Och vad kan slå mid-table obscurity i näst högsta serien? Inte mycket.