23/7 1999, GIF Sundsvall - Ipswich Town 1-1, Idrottsparken (2 518)
Vad kan man ens göra i Sundsvall liksom? Tur att det kommer en vettig fotbollsklubb på besök. Efter att ha betat av Gävle och listan av kända stalkerknep känner vi att en annan approach kan vara på sin plats. Vi fokar på själva matchen plus att ta reda på var efterfesten går av stapeln. Således ljummar vi igång på nån halvrisig pizzeria och fortsätter sedan till Idrottsparken för att insupa atmosfär. Förutom en engelsk familj som för tankarna till Addams Family är det klent med Ipswichsupportrar på läktarplats såvitt vi kan se. Själva har vi tagit på oss våra längsta ben för att sticka ut lite extra:
 |
| Vänskap i Sundsvall |
 |
| OBS! Bild ej tagen av professionell fotograf. |
När matchen är färdigspelad hjular vi väl inte direkt av lycka (vi hjular inte särskilt mycket över huvud taget om man ska vara ärlig) över matchen som sådan, men påbörjar nu sökandet efter vilket plejs som är skådeplatsen för spelarnas eftersläckning. Tämligen snart har vi luskat ut var vi ska hänga och det är inte svårt att inse att här på Stadshotellet (nu freebäjsar jag lite här för det är faktiskt inte 100 % säkert att det är Stadshotellet för trots att den här historien berättas i presens är det faktiskt mer än 15 år sen vi var där och lallade runt inne på hotellet med tillhörande dansgolv och pianobar, men för enkelhetens skull säger vi Stadshotellet. Skulle det vara fel namn på stället så är ju inte det hela världen för det är knappast centralt för själva storyn. Däremot börjar den här parentesen bli central för hela jävla inlägget så det är väl bästa att avsluta den) kommer vi trivas som guldfiskar i en skål med vatten. Förutom att vi umgås med alla spelare och ledare hamnar vi i samspråk med far och son Everson från norra London. Plus att de bjuckar på bärsa hela kvällen lång. Bra killar.
Några minnesvärda konversationer från aftonen (eventuellt sockrade, avhuggna, felciterade, men i alla fall inte helt påhittade):
* Far- och sonkonstellationen Everson ombesörjer inte bara en icke sinande ström av stora stark från baren utan bjuder också in oss till faderns hem i Barnet, London. Klart ni ska komma grabbar och hela det köret. Brukar ju leda till mycket. Not.
* Tränare Burley verkar inte känna igen oss från hotellobbyn i Gävle. Tur för oss när man tänker efter. Han bjuder inte in oss till sitt hem. Lite stiff ändå att inte göra det faktiskt.
* Undertecknad i sällskap med Min kompis Lasse tjatar på James Scowcroft om att vi sett honom nicka i stolpen mot Norwich förra säsongen. Hur mycket ska man behöva stila med för att bli inbjuden att bo hos ett fotbollsproffs egentligen? Stiffo.
* Jag försöker konversera med Jim Magilton på dansgolvet. Samtalet bryter samman pga hans nordirländska accent. Eller kanske snarare pga att jag inte begriper vad han säger. Same same, jag vill inte bli hembjuden till honom i alla fall.
* Det går bättre att föra ett samtal med Matt Holland, han är nämligen bara vanlig irländare utan något väderstrecksprefix. Hygglig fyr. Otroligt trevlig och städad i jämförelse med sina yngre lagkamrater som valsar iväg med nya erövringar stup i kvarten. Han verkar dock inte heller vara uppvuxen enligt Everson-modellen och nämner ingenting om att det vore roligt om vi kunde hälsa på honom vid lämpligt tillfälle.
Efter allt konverserande på en kväll är det lätt att bli trött och då vill en ju gå/åka hem. Typiskt att vi inte kan hitta Min kompis Lasse dårå. Nåja, Sundsvall är inte så himla stort ändå så vi tar oss hem, jag och Ola. Och när vi kommer hem visar det sig att nämnde Lasse redan är hemma för han har åkt taxi. Utan pengar. Innovativ move ändå. Eftersom vi har nyckeln kom han inte in för att hämta pengar heller (ganska bra ändå med tanke på kattallergin) men lovade chaffisen att lämna en hundring på altanen. Sagt och gjort, en hundring under en blomkruka och när vi kollar gömstället morgonen efter är pengarna borta. Det är nog bara i Sundsvall det går att göra taxibusiness på det viset. Han, chaffisen, är nog en sån som bjuder in främmande människor att sova hemma hos honom när de har vägarna förbi. En Everson in disguise helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar