BLOGG #8 - EN 29-ÅRING I MIDDLESBROUGH

Meningarna går isär om hur man firar en födelsedag på bästa sätt. Vissa påstår att den ska innefatta tårta medan andra gärna vill dricka champagne. Själv tycker jag det är alldeles ypperligt att fira den med en fotbollsmatch och varför inte i nordöstra England om man har chansen?

16/4 2001, Middlesbrough - Ipswich Town 1-2, Riverside Stadium 
(34 294)

Bra pris

Efter en soft dag i norra London är det dags att packa in sig i Daves (som sedermera tituleras King Dave pga awesome snubbe) BMW och bränna upp till Middlesbrough i en medelhastighet av ca 100 mph (160 km/h) med ett frukoststopp strax utanför Sheffield. Everson d.y. sitter i framsätet med King Dave och vi två förtappade tomtar sitter i baksätet och håller i oss när vi dundrar fram på A1 mot vårt mål. Stämningen lättas upp något efter vår frukostbreak och när vi når Boro (skitbra förkortning på det onödigt långa ortsnamnet Middlesbrough) måste det givetvis letas reda på en pub. Vad vi inte riktigt räknat med är att det inte blir någon pub fullsmetad med bortasupportrar utan det här gänget har ett helt annat fokus än att bli halvlullig och lufta stämbanden, nämligen att leta upp stans vassaste alepub. Liten besvikelse infinner sig, främst hos Min kompis Lasse som varit på flera bortafighter tidigare, men det ordnar upp sig rätt bra ändå.

Fortfarande rött hår. Annars inga complaints.

Lunch och ale på den mysiga puben i stan som härbärgerar supportrar från båda lägren följt av promenad till arenan. Boro spelar sedan en dryg handfull år på sin nyuppförda Riverside Stadium och Ipswich har med sig drygt 2 000 supportrar som hoppas att sitt lag ska hänga med i toppstriden i Premier League. Jo, i TOPPSTRIDEN av Premier League. Det var bättre förr. Hur som helst går vi in på den storstilade arenan och minsann om det inte utskänkes bryggda drycker även på bortasektionen. Det är bäst vi tar plats så vi inte missar något väsentligt.

Fin arena, dött gräs.

Tyvärr verkar det som om det förekommer en del dåligt hyfs i den här stan för värdarna tar ledningen med 1-0 i första halvlek och lite större gästvänlighet borde en rimligtvis kunna kräva. Särskilt som en sån långväga gäst som yours truly har rest skitlångt för att kunna närvara. Noll koll alltså. Men anyway. Efter första halvlek ser det mörkt ut då resultatet står sig till 45 minuter, men det är bara att trösta sig med en öl så ordnar väl det upp sig. Bäst att skynda sig att dricka upp den så vi inte missar nåt väsentligt, men plötsligt står i stort sett bara jag och Min kompis Lasse kvar under läktaren med bottenskrapet kvar i våra plastmuggar. Bäst att dricka ur så vi inte missar nåt väsentligt. Precis när vi fått i oss de sista dropparna öl, kastat muggarna och ska gå uppför trappan till läktaren blir vi varse att vi har missat nåt väsentligt. Det låter så pass mycket att vi är säkra på att hemmalaget har dubblat sin ledning. Tack och lov har vi fel och Ipswich har kvitterat! Fast det hade ju på sitt sätt varit roligare att missa ett mål av hemmalaget. Eller inte. Det klart bästa hade varit om vi sett alla mål, oavsett avsändare. Vi får några gliringar på läktaren men det har vi gömt när Alun Armstrong gör sin andra balja för Ipswich och fastställer slutresultatet till 2-1. Tack Alun sjunger vi och tack Middlesbrough sjunger vi också, ty Alun har köpts in från just den klubb Ipswich precis spelat match mot.

Bättre 29-årspresent än tre poäng i min första bortamatch i England är svårt att uppbringa. Att tillbringa de närmaste 4-5 timmarna i bil tillbaka till London i 160 knyck känns som en baggis. Tack ska du ha Alun, I owe you one.