22/7 Trelleborgskombination - Ipswich Town 0-5, Vångavallen (1 510)
Tisdagen är en länge
emotsedd dag (definitivt inte för att Hallström, Jonas och Gunnar åkt hem utan
för det faktum att tillskott i supporterskaran väntar från England) och jag
åker ut till Sturup för att hämta King Dave med fru samt kedjerökare Glynn och
vattendrickare Steve. Som om Ann-Sofies etta inte vore nog överbefolkad av
Tollsten med arbetskompis och lillebror Putte så tar jag med mig gänget in för
lite frukost. Mindre bra är att jag blir så till mig av att träffa dem igen att
jag temporärt glömmer av att meddela att vi kommer in för frukost. Tio minuter
utanför Malmö får jag tummen ur och agerar actionkille och meddelar i luren
"Vi kommer in!". Linda tycker det låter väldigt roligt och likt
"We´re coming in!". Vi gör så och jag får ett berättigat ont öga när
vi väller in genom dörren. Frukosten blir en succé och vi kan glada i hågen
fortsätta resan mot Trelleborg. Där vidtar volleyball, öldrickande (inte för
mig, jag kör men de andra får sin beskärda del av kylväskan) och solbadande
innan solen behagar försvinna för första gången på flera veckor. Vad passar då
bättre än att ta med våra engelska vänner på svennelunch? Vi hittar omgående
ett hak som serverar köttbullar, panerad rödspätta och pytt i panna. Förvånade
miner sprids när lingonsylten passerat laget runt, det går inte riktigt ihop
för anglosaxarna att sylten inte är söt. De tycker att det är fantastiskt med
svensk lunchmat och finner det särskilt delikat att blanda lingonsylt och
rödbetor med varandra. Där är en kombination man inte tänkt på innan, kontakta
Werner Vöglei omedelbart! Deras vana trogen ska de stå för kalaset och som
bekant är det lättare att åka till månen än att sticka till engelsmännen en
hundring för käket.
Nåja, vi beger oss av mot
Vångavallen och match mot Trelleborgskombinationen och en anslutande Tollsten,
vilket betyder ett gäng på sju personer. Inträdet blir betalt av kassör Glynn
och det är som bekant ingen idé att börja argumentera. Bästa matchen på touren
och det blir 5-0 innan slutsignalen ljuder.
 |
| Ni kan kombinera hur ni vill |
Vi har blivit tillsagda att dröja
kvar nedanför läktaren efter matchen så kommer spelare och ledare att mingla
runt. School
boy time igen! Mycket riktigt droppar de
in efter en och tar del av svensk grillkonst (på onsdagen står att läsa i
Trelleborgs Allehanda att spelarna köpte korv och umgicks med fansen. Hm,
tillåt mig tvivla på att de betalade för korven...). Likadana grillspett och
korvar som på lördagen. Nya foton och några meningar bytta med legenden Tony
Mowbray. Stöter även ihop med tågfararen och erbjuder skjuts tillbaka till
Malmö som tacksamt mottages varpå vi bestämmer träff på puben. Nöjd som ett
barn på julafton tillsammans med gänget beger vi oss ner till stan (Glynn och
Steve har redan tröttnat på idoldyrkan och traskat i förväg för att släcka
törsten) till puben Tre Lyktor. Vi avviker efter en stund för middag innan vi
återigen återvänder till puben. På restaurangen upptäcker vi att några av
spelarna minsann avnjuter pizza och några segerbägare. Tollsten och jag gör en undanmanöver
strax innan vi ska gå och lyckas betala notan. Gänget är utom sig av tacksamhet
och vi känner tacksamhet över att äntligen ha lyckats betala något. Tillbaka på
puben och till min förtjusning återfinns ett antal av spelarna och ledarna där
tillsammans med oss supportrar. En avslutning värd namnet minst sagt. Nykter
och blyg som jag är ligger jag lite lågt men som tur är har jag numera en
kvinna vid min sida och även om det kanske inte är i situationer som denna som
jag trodde jag skulle prisa hennes närvaro så är det just så fallet är i just
detta fallet. Ann-Sofie börjar småprata med Naylor och jag glider in lite fint
på ett hörn och är snart involverad i diskussionen. I olikhet med oss manliga
fans har dock Ann-Sofie en liten annan approach än "Öh, jag såg dig i
matchen mot Nottingham i november 97 och du var så jääävla bra" och frågar
istället om de hinner se mycket av ställena de åker till osv. Naylor tyckte i
och för sig att det var trevligt att vara i Norge häromdan men så mycket hann de
inte se där heller. Vi rättar honom lite fint och talar om att han var i
Danmark. Dave som är skyggare i sin kontakt med just spelarna glider lite
försynt fram och önskar nog i efterhand att han inte gjort det just då,
alternativt spånat fram en bättre öppningsfras. Öppningsfrasen som följer:
"Jag tyckte du klev upp lite mer i banan idag än vad du brukar göra".
Repliken från Naylor: "Jag satt på bänken hela matchen idag". Dave konstaterar:
"Oh, that's embarrassing". Naylor
tackar för pratstunden, tar oss i hand och ansluter till övriga spelare (bl a
Alun Armstrong med en tatuering på armen med sina barns namn inflätade i fruns
namn). Innan vi gör sorti pratar jag med dundermålisen från i lördags som är så
lyrisk över den svenska gästfriheten att han nästan börjar gråta. Han ber oss
hänga med till en kille som kan servera öl after hours om man så uttrycker det
men vi är mer än nöjda och beger oss hem mot Malmö igen.
 |
| Michael Jackson? Nej, Darren Bent i sin finaste t-shirt. |
En fantastisk tour är till
ända och i bilen hem mot Malmö snackar vi med vår engelske passagerare från
Colchester som även han är lyrisk efter kvällens möte med spelare och fans och
inte blir han mindre lyrisk när jag kör igång Jayhawks i bilstereon. Vilken
kille, om jag blir intresserad av killar i mitt nästa liv ska jag leta reda på
hans telefonnummer.
På onsdagen far kvartetten
hem igen efter att ha bjudit på middag efter en tung dag för Steve som råkat ut
för solsting. Killen som ofta dricker vatten på puben har druckit för lite av
just den varan under dagens gång, snacka om ironiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar