Vill du känna dig redigt blåst? Sätt dig på en buss till Stoke, kolla på fotboll och sitt och sura i tre och en halv timme på vägen hem.
14/9 2004 Stoke City - Ipswich Town 3-2, Britannia Stadium (23 029)
Hur gör man för att (nästan) fylla en arena i Stoke en tisdagkväll i september? Man säljer samtliga biljetter för £5 stycket. Briljant move Stoke City, hatten av. Inte bara hemmasektionerna är välfyllda utan vi i bortaklacken kan räkna in ett rejält följe på över tusentalet blåvita supportrar. Vi hade kunnat ha så roligt, det hade kunnat vara en festlig tisdagsafton att minnas i många år framöver, men nu minns vi den pga Drissa Diallo & co istället. Ungefär så här avlöper eftermiddagen och kvällen:
2pm: Supporterbussen avgår från Portman Road mot Stoke. Matchen börjar om knappt sex timmar. Svårt jobbigt.
2.05pm: Inleder konversation med Tom som satt sig bredvid. Han kommer bli en välkänd figur som jag ska träffa flera gånger under resorna till UK för att kolla Ipswich (senast i Nottingham i höstas). Hygglig fyr. Av någon för mig okänd anledning envisas vi med att prata engelska hela resan dit. Nuförtiden håller vi oss mest till skandinaviska.
4.30pm: Vi stannar på en vägkrog för näringsintag. Bra drag, men lite väl långt uppehåll. Det finns säkert någon som har varit i Stoke förut och räknat ut att det är en lagom paus för att anlända Britannia Stadium precis i rätt tid till matchstart.
6.55pm: Framme vid stadion. För tight inpå matchstart för att ta sig in till nån vettig pub och det får bli en jamare i ölkiosken på bortasektionen istället.
7.45pm: Kick-off. Bra tryck på bortatribunen.
8.26pm: Ipswich tar ledningen genom världens bäste kanadensare (möjligtvis i viss konkurrens med Wayne Gretzky och Neil Young) Jason de Vos. Skönt att gå till halvtid med ledning.
8.30pm: Stoke kvitterar. Skönt att ta ut halvtidsledning i förskott.
8.36pm: Klurar på hur det gick till när jag hamnade bredvid inte bara en norrman, utan två, på läktaren. Utöver Tom dyker ytterligare en snubbe med norskt pass upp, denna gång en jovialisk universitetsanställd med säte i Leeds. Intressant skandinavisk twilight zone på bortastå (det är ju sittplatser, men det är mest för show som sitsarna finns där).
9.02pm: Studsar upp och ner arm i arm med två norrmän pga Ian Westlake och hans förmåga att förpassa en vidunderligt vacker passning från Darren Bent in i nätmaskorna bakom Stokes målvakt.
9.15pm: Klurar på varför det ska vara så svårt att hålla i en ledning. Jobbigast med att stå på bortaläktare är tveklöst när hemmalaget gör mål och det låter som om någon har installerat en massiv hemmabioanläggning på arenan. Det kommer liksom ljud överallt ifrån utom just där man själv befinner sig.
9.22pm: Börjar undra om inte det här ska ordna upp sig till slut ändå. Stoke får en man utvisad och minst en poäng med hem till Suffolk känns helt ok.
9.25pm: Överväger allvarligt att säga upp mig som supporter pga Drissa Diallo och hans antika moves. Kelvin Davis och nämnde Diallo skulle kanske inte ens på förhand se ut som något bra par i en trust-me-I'll-catch-you-övning, men IRL är de rent ut sagt bedrövliga. Akinbiyi har ett helt mål om 2,44 x 7,32 meter att rulla in trissan i.
9.26pm: Klurar på om jag ska ta en tidigare supporterbuss hem.
9.32pm: Går och hämtar flaggan och går till bussen med böjt huvud.
9.49pm: Stirrar ut genom bussfönstret och ser skadeglada Stokesupportrar peka finger och bete sig allmänt olämpligt med tanke på vår utsatta känslomässiga situation. Låter bli att peka finger tillbaka med tanke på risken för repressalier.
9.53pm: Messar med Min kompis Ola (tillika Stokesupporter). Min Nokia 3310 har dock klent batteri och blir helt svart. Länge leve det svaga batteriet!
1.25am: Hemkomst Portman Road, urstigning.
Stoke, skit ner dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar