BLOGG #7 - PREMIER LEAGUE PÅ PORTMAN ROAD

Ponera att två snubbekompisar från ett land träffar två far- och sonsnubbar från ett annat land och de senare bjuder in till fri logi efter att de druckit lite för många Pripps Blå. Ganska orimligt synopsis egentligen, men som bekant brukar verkligheten överträffa dikten och eftersom det skrivs otroligt få dikter om far- och sonkonstellationer som hinkar undermålig bärsa får vi helt sonika hålla oss till verkligheten.

14/4 2001, Ipswich Town - Newcastle United 1-0, PR (24 028)

Han sa ju att vi skulle höra av oss om vi behövde tak över huvudet så det kan väl knappast vara olämpligt uppträdande att skicka ett oskyldigt mail? Men hur länge kan man låta bli att svara på ett mail? En vecka är ganska lång tid och två veckor indikerar att mottagaren sannolikt inte har några planer på att svara och efter en hel månad är förmodligen mailet mögligt av att ha legat i inkorgen och fått initiala fuktskador av första graden. Med viss förvåning tas således svaret emot när det väl dyker upp efter så många veckor att sändaren glömt att det ens skickades. Icke desto mindre upprymd blir skickaren (som nu är mottagare) när fadern i far- och sonkonstellationen meddelar att visst finns det plats för två svenska Ipswichsupportrar i deras radhus i norra London och det vore rackarns trevligt om vi vill komma och hälsa på. Kan vi möjligtvis ta med oss några Pripps Blå? Det kan vi sannerligen.

På flygresan över får vi sällskap av Min kompis Lasses brittiske bekanting (namn okänt) som tycker vi tagit oss vatten över huvudet och radar upp possibla scenarion där det ena är värre än det andra och i huvudsak innefattar rep, äpplen och sexuellt avvikande beteenden. Jag gissar att han tittat lite för mycket på dubiös film. Vi dricker vår medhavda öl (lite så vi jobbade på den tiden plus att det fortfarande fanns utrymme för knytkalas på reguljärflygen) och inbeställda bloody mary (inte jag, man ska inte blanda sprit och tomat). Framme på flygplatsen står far- och son och plockar upp oss för vidarebefordran med bil till radhuset i Barnet. Sjukt bra service, de borde starta någon form av resebyrå de här killarna. Framme vid målet får vi även stifta bekantskap med faderns fd svägerska, sonens hund och ytterligare en byracka som mycket väl kan vara upphovet till att någon myntade frasen byracka in the first place. Förstklassigt mottagande på 102 Milton Avenue hur som helst.

Jag hade rött hår. På riktigt. Och stor mage plus konstig pose. Herregud.

Efter en gemytlig middag och briljant sovning på andra och tredje våningen intar vi frukost på engelska och sätter oss i den Eversonska bilen igen, men den här gången med kosan styrd mot Ipswich. Lite grann tänker jag att det vore bra att ligga lågt med mitt facit på Portman Road med två 0-1-förluster, så jag ligger lite lågt med mitt facit på Portman Road. Först intar vi Lord Nelson (det hade han nog inte räknat med den gamle amiralen, chansar hejvilt här, han kanske bara var andre styrman, men blir man staty och såna grejer borde man stigit mer i graderna kan en tänka), alltså puben. Beställer in jättestora kannor med ale så våra värdar blir alldeles chockade. Än mer bestörta blir de när de ser tempot som alen far ner i våra strupar med. Bestörta, I tell you! Men det löser sig fint och när vi kommer in på läktaren är det ingen som bryr sig om vad som hände på puben. Vi är mer bekymrade över att läktaren ifråga ser lite halvfärdig ut.

Byggstrejk?

Spelarna på planen bryr sig inte om varken kannor med ale eller att en av läktarna har en byggherre som inte gått ut högstadiet. Målkungen Marcus Stewart skickar in matchens enda mål på straff och när vi går till bilen för att åka hem till Barnet (tur att det är stort B i Barnet, annars skulle man kunna tro att vi lämnat ett barn alldeles ensamt hemma i flera timmar, men så är alltså inte fallet) och dricka några segerale.

1-0 och slut. Gammal läktare straight ahead.

Jyckarna hälsar oss välkomna tillbaka och jag känner att nu är det läge att släppa bomben om mitt risiga facit på PR fram tills idag. Det passerar närmast obemärkt i glädjeyran och det känns skönt att ha fått spräckt nollan. Nu ser vi fram emot en kopp te och Full English till frukost på vilodagen för när den är över och annandag påsk slår upp sina ögon på måndag ska vi åka bil till Middlesbrough. Det är helt sjukt att åka bil så långt för att titta på fotboll, nästan lika sjukt som att vi har gratis logi på 102 Milton Avenue i Barnet.