Till synes nervös, konstant spanande 360 grader och ständigt fingrande på böjda matchbiljetter. Sinnebilden för en ticket tout. Och där står han på vägen upp mot Wembley och studsar som om han stod på glödande kol. Det är lite så de jobbar om en säger.
21/10 1998 Arsenal - Dynamo Kiev 1-1, Wembley (73 256)
En vanlig onsdag i oktober på Wembley och en oplanerad date med en hetsig snubbe på 1.70, iklädd keps och begåvad med ett väldigt risigt tålamod. Som sagt, det är lite så de jobbar. Arsenal spelar sina Champions League-matcher på Wembley för att kunna klämma in dubbelt så mycket folk som de kan göra på Highbury. Så säljer de biljetterna för £10.25. Men handlar man av den här snubben (eller valfri annan tout för den delen) så shoppar man inte till face value, man förhandlar. Synd att vi är så usla förhandlare, jag, Ola och Mattias. När vi står där inne på urinoaren med vår nye vän, ähum, önskar vi nog lite att vi kunde få åka till Bristol eller Ipswich och omfamna vår komfortzon istället. Han vill ha £50 och vi vill se Wembley och Champions League. Vi säger att £40 kan vi ge. Här inträffar nästa fas i spelet, nämligen att göken i kepan blir ursinnig och går ekologiska bananer. Hur kan vi vara så fräcka att vi försöker pruta till £40? Vi hade ju kommit överens om £50! (med vi menas i det här fallet att han hade kommit överens med sig själv att han hade rott affären i hamn på hans villkor). Om han är nervös är det ingenting mot vad vi känner i det här läget. Vi slantar dock upp och snart har vi våra plåtar. För storyns skull kan vi väl säga att vi lägger £40. Vi säger det.
Om vi var nervösa innan vi la rabarber på biljetterna är det inget mot nervositeten som nu inträder. Vi ska på Wembley! Men tänk om vi har köpt falska plåtar? Finns förstås bara ett sätt att få reda på det. Således går vi mot entrén och visar upp våra dyrgripar och får gå in på den gigantiska stadion som heter Wembley Stadium. Men inte hjälper det, jag är helt säker på att någon ska komma och knacka mig på axeln och be mig följa med ut från arenan och åka med Farbror Blå ner till polisstationen. Kul med lite vardagsparanoia en vanlig onsdag i oktober. Givetvis händer inget av det ovan nämnda utan vi får avnjuta hela matchen och får uppleva vad som händer när ett bortalag kvitterar i 90:e minuten. Tänk att tystnad kan höras så väl. Fast lite credit ändå till de hundratal Kiev-supportrar som huserar i motstående kurva.
Vi knallar ut från Wembley och kommer ingenstans. Ridande poliser håller koll på 73 000 människor som vill åka tunnelbana samtidigt och vi är ändå glada att vi köpte de där överprisade plåtarna. Men inte fan gick det upp mot derbyt med busgrogg kvällen innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar