November i England och en tur till Burnley med supporterbussen. Välkommen till en fullständigt autentisk historia.
6/11 2004, Burnley - Ipswich Town 0-2, Turf Moor (11 969)
Det stora löftet från de egna leden, Darren Bent, bombar in mål som om han fötts till att göra inget annat. Mot Burnley borta står han vid sidan av straffområdet till vänster och funderar på vad han ska hitta på. Vad han hittar på är något av det vassaste som jag sett en Ipswichspelare göra så långt i mina live experiences med laget. Men först ska vi ju åka supporterbuss.
Längst fram i bussen sitter alltid tanterna med stickning (om de har förhinder sitter killarna med tveksamt klädval och nördiga intressen i överkant) och de har även som specialitet att häva ur sig askassa oneliners samt påpeka självklarheter (även utom stickningens områden). Som när vi kommer fram till stadsgränsen och blir informerade om att bussen ska ta en omväg för att undvika ev Burnleyfans vrede på vägen in till Turf Moor. Det är då en av dem utbrister:
- We're not bloody Millwall!
Nej, men dina stickor kanske kan göra en del skada. Just saying.
Sen var det den där biten med vassheten i Bents avslut. Han vandrar i motsatt riktning från kortlinjen och i höjd med straffområdeslinjen skickar han iväg en projektil mot bortre krysset. Inte bara mot utan rätt upp i. Som en jävla chef. Som om han skulle bli landslagsman framöver. Chef.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar