BLOGG #46 - ÖLPROVNING PRIPPS BLÅ STYLE

Dagarna flyger förbi och eftersom de är räknade har vi bara några veckor kvar på vår långvistelse i Ipswich. För att ytterligare rubba in det i våra fejs har Sky Sports bestämt sig för att flytta matchen mot Wigan från 18 december till 21 december och därmed kommer vi att missa den och Brightonfighten blir därmed vårt sista besök på Portman Road för att se förstalaget spela innan vi drar hemåt till good old Svedala igen. Så passande då att Min kompis Lasse kommer på besök för att närvara inte bara på matchen, utan även vår lilla avskedsfest i lägenheten som får utgöra pre-match pub idag.

27/11 2004 Ipswich Town - Brighton Hove Albion 1-0, PR (26 269)

2004 kan man fortfarande ta med sig 15 burkar öl som handbagage när man flyger till England, åtminstone om man heter Min kompis Lasse. Kundservicen låg på en helt annan nivå på den här tiden får man väl ändå lov att säga. Själva grundidén med att släpa med sig öl till just England får anses otroligt undermålig som idé betraktat, men här finns ett uttalat syfte. När vi mötte far och son Everson för första gången för en handfull år sedan var det bestående intrycket för fadern i konstellationen Pripps Blå. Tveksamt fokus på den killen. Hur som helst, tråden med Pripps Blå måste tas upp och därför har Min kompis Lasse med sig tre burkar av fem olika styrkor Pripps Blå. Vi har i vår ände av festförberedelserna gjort inte mindre än tre smörgåstårtor med olika smakinriktningar för att mota eventuella drängfyllor i grind (man måste grunda med mat, annars snurrar det till i kolan alltför häftigt). Så, rent betygsmässigt kan vi nog dela in grejerna i följande skalor:

Betyg 5: Smörgåstårta.

Betyg 4: Pripps Blå 5,2.

Betyg 3: Pripps Blå 2,8 & 3,5.

Betyg 2: Pripps Blå 2,2 & 7,2.

Betyg 1: Glögg.

Svårt att göra alla nöjda men smörgåstårta och glögg har väl aldrig riktigt slagit igenom som kombo. I övrigt en lyckad och välbesökt tillställning som toppas av att hemmalaget slår tillbaka besökarna med matchens enda balja i en tämligen - på tal om Pripps Blå - avslagen historia.

Spelar man i gult får man skylla sig själv

Gillar man Pripps Blå så gör man

Min kompis Lasse och hans kompis Magnus kvistar in till London efter matchen för att närvara på ett framförande av en orkester med Lemmy Kilmister i spetsen. Vi hamnar föga överraskande på pub i matchens efterdyningar och umgås med Robin och hans polare Fjompen (mycket bra nick för övrigt. Robin ska sedermera bli en god vän och partner in crime på en hel del resor till UK).

Slutet gott, allting gott även om söndagen bjuder på ett sällan skådat bakrus. I blame the Pripps Blå.