BLOGG #47 - BAKRUS PÅ WHITE HART LANE

Den här kombon med en lördag fylld av smörgåstårta, Pripps Blå, fotboll och inte minst en räcka ale att runda av kvällen med gör sig alltså inte så bra dagen efter kvällen före. Särskilt inte när man ska ta tåget till huvudstaden för att kolla in en Premier League-fight på White Hart Lane. Typiskt skitolämpligt att börja just en sån dag med paracetamol.

28/11 2004, Tottenham Hotspurs - Middlesbrough 2-0, White Hart Lane (35 772)

Merparten av de närvarande på Spurs hemmaplan har starka åsikter om hur spelet ska spelas, domarens förehavanden samt inte minst de rödtröjades allmänna uppsyn och de är inte sena att lufta sina okvädningsord. Här kan man tänka sig att dylika yttringar borde vara lätta att dra sig till minnes och redogöra för i text, men som den timide man jag är så har de flesta förpassats till de mörkaste gömmorna i min lilla hjärna. Således konsulteras åter igen Then Gamla Skrifthen från 2004, mest för att jag har så dålig smak och i en osmakligt självgod passage på torsdagkvällen får för mig att sitta och skratta åt min egen text. Höjden av taktlöshet, I do apologise. 

Söndag morgon kunde ha känts bättre. Det måste ha varit nåt i maten jag åt på lördagskvällen för jag är väldigt seg i skallen och mår allmänt halvpyton, så innan jag far in till London så petar jag i mig ett par paracetamoltabletter. Jag ska träffa Pålle och hans tillreste far för att se Tottenham-Middlesbrough och jag hoppas innerligt att det blir en intressant match eftersom biljetten gått lös på £35 och kombinerat med £25 för tågbiljetten så blir det en skaplig dagsnota. Pålles far har även han varit med om en hel del fotbollsresor även om han inte når upp till Pauls kaliber. Vi hittar en pub för en kvick öl innan vi lommar bort till arenan och kliver in på den i god tid innan avspark. 

När det är dags för avspark lägger jag för första gången märke till en mycket högljudd man bakom mig som får mina öron att fladdra med sina inlägg. Denne självutnämnde läktarkommentator borde tvätta munnen med mycket tvål och vatten när han kommer hem. Så många f-ord som han yttrar i minuten tror jag inte att det är många som mäktar med. Varken att yttra eller att höra. Han smattrar på som jag vet inte vad och det är en välsignelse när halvtidspausen kommer. Naturligtvis har hans beteende inte ändrat sig dramatiskt över pausen utan närd av halvtidsfika så trummar han igång igen. 

Här sitter jag och lyssnar på engelska svordomar av grövre art

Lite längre ner på läktaren håller en liten man med ytterst ointelligent utseende och uppträdande show genom att envisas med att som ensam man på hela läktaren stå upp matchen igenom. Jag tycker också att det blir roligare om man står upp, men när det sitter människor runt omkring som inte ser när man står upp får man tänka lite längre än näsan räcker. I det här fallet är jag högst osäker på att hjärnkapaciteten ens räcker så långt som till näsans längd, det är nog dessvärre mycket sämre ställt än så. Nåja, eftersom det är ganska kallt så tycker jag det är ganska ok att stå upp under större delen av matchen. Tottenham vinner med 2-0 efter ett snyggt mål och en riktig målvaktstabbe. Stämningen är hyfsad men publiken på kortsidan närmast där jag sitter har roligast när en kille och en tjej försöker smyga in på läktaren mitt i halvleken. Beroende på dominerande fantasier kan man nog tolka deras sena inträde på läktaren på väldigt olika sätt, men det är ingen tvekan om hur majoriteten av publiken (99 % grabbar) på nedre sektionen tolkar situationen. Efterföljande ramsor från kortsidan lämpar sig inte för tryck i denna publikation.

Jösses vad de håller på i London alltså. Undrar om Min Tottenhamsupportande kompis Fredrik och jag nånsin kan sätta våra fötter där med tanke på det ovårdade språket. Jag är orolig för hans välbefinnande om vi skulle hamna bredvid samma klientel som den där paracetamolsöndagen 2004. Vi får sitta på en läktare helt enkelt och ladda med extra paracetamol.