BLOGG #54 - DEN MONUMENTALA DUBBELDEPPEN

Deppen, inte peppen. Att fyra månader i ett annat land ens kan gå så fort, det var ju alldeles nyss vi kom. När vi flyger hem gör vi det till Köpenhamn för vidarebefordran med tåg till Ystad och hämtning på tågstationen. En vecka kvar till jul som ska firas på Österlen, men jag är så deppig över att inte längre ha min hemvist i Ipswich att det inte är att rekommendera att ha mig som sällskap i möblerade rum. Givetvis finns det långt värre prylar att gräva ner sig för, men så känner jag just där och då.

För att lindra deppigheten bokas Englandsflyg tredje helgen i januari. Samma vecka som jag precis har börjat jobba. Jag berättar inte ens för mina arbetskamrater att jag åker över på en kortresa. Sörtlöjligt förstås, men så känner jag just där och då. Sen har jag ju viktiga uppdrag att fullfölja:

* Vi fick inte med oss alla väskor hem. Nån måste hämta dem.

* Vi hade inte fått sluträkningar för el, gas etc. Nån måste betala dem.

* Jag har aldrig varit i Reading. Jag måste åka dit.

22/1 2005 Reading - Ipswich Town 1-1, Madejski Stadium (23 203)

När en omger sig med proffs brukar det ordna sig fint. Fast jag bokar faktiskt min plats själv på bortatribunen. Lite oproffsigt eftersom jag och Dave hamnar en bit ifrån varandra. Men nu går vi händelserna en liten kaksmula i förväg här. Resan mot Reading från London företas givetvis med järnvägens försorg och vi är på plats i god tid för att hinna kartlägga pubutbudet. Eller själva kartläggandet har förstås King Dave redan klarat av. Man kan utan problem väcka karln mitt i natten och fråga vilken pub i vilken engelsk stad som helst som serverar den vassaste alen och han svarar utan att blinka (eller nåt) och återgår till djup sömn. Vi hamnar på Hobgoblin inne i stan och det är naturligtvis en liten pärla med supportrar från båda läger. Sen börjar gisslet med att gå på fotboll i Reading.

Madejski ligger utanför själva stadskärnan och för att komma dit tar man antingen en promenad på en dryg halvtimme (med engelska tidsmått mätt) eller så tar man en shuttle bus. Vi väljer det senare och sätter oss på bussen. Den rör sig inte ur fläcken på de närmaste 10 minuterna och vi börjar bli oroliga. Tydligen har polisen ett finger med i spelet när, var och hur bussarna ska förflytta sig och vi får vackert vänta. Till slut hinner vi ändå fram till matchstart och blippar våra biljetter i de automatiska vändkorsen (high tech 2005!!). Väl inne på arenan är det gött att ställa sig med 4 300 andra likasinnade på ena kortsidan. Grym uppslutning och ett rackarns drag!

Vi är här nu

Efter 90 minuter står det fortfarande 0-0. Jag upprepar, 0-0. Men så i första stopptidsminuten briserar vår kortsida när Darren Bent avgör matchen genom att skicka in lädret i nätmaskorna. Jag tror aldrig jag någonsin har jublat så hårt varken förr eller senare. Studsar upp och ner på läktarna så pass mycket att folk i min närmaste omgivning tycker att det vore lämpligt om jag lugnade ner mig efter en minuts hoppande. De får som de vill även om de säkert önskar att det inte var av den anledningen att det plötsligt och väldigt mindre lustigt blir 1-1. Var det inte slut? Hade vi inte vunnit redan? Spelarna hade sannerligen räknat in tre poäng och så hade även vi på läktaren. Besvikelsen är enorm och en uppenbar känsla av Stoke gör sig påmind. Skit på dig Stoke och skit på dig Reading.

Till råga på allt har det börjat småregna så vi får svårt att hålla oss torra när vi ska ta oss tillbaka till stan. Att åka shuttle bus är inte att tänka på, då kommer vi fram i februari. Blöta och halvgriniga hittar vi in på en pub i stan för en eftersläckare innan tåget mot London går. Då blir vi ändå lite glada.

Ale löser allt

Vad har vi lärt oss av det här då? Jo, åk aldrig till a) Stoke och b) Reading igen.