BLOGG #56 - EN BUSSTUR TILL WALES

Vi åker inte supporterbuss till Wales, det är det ju ingen som gör. Nej, istället embarkerar vi en långfärdsbuss (jmf långfärdsskridskor) redan dagen före match och hinner få nästan två dagar i Cardiff. Det ligger ju i Wales va.

Huvudstaden i Wales är vid den här tiden i världshistorien ganska lik andra städer i Storbritannien. Nya moderna byggnader försöker samsas med den äldre skröpliga arkitekturen. Vi tar oss tid att kolla in en av de moderna byggnaderna lite extra och pröjsar således en slant för att få komma in och vara med på den officiella guidade turen på Millenium Stadium. Här finns plats för 74 500 sittande åskådare och är givetvis Wales nationalarena. När det vankas fotboll är det dock sällan fullsatt såvida det inte handlar om final i FA-cup, ligacup eller kvalfinaler. Gamla Wembley har nämligen blivit demolerat och uppförandet av det nya Wembley pågår för fullt och under tiden som bygget pågår spelas matcher som kräver stor publikkapacitet på Millenium Stadium.

Här får det plats en och annan

Eftersom Cardiffborna inte är världsmästare i att gå man ur huse för att titta på fotboll (de är dock asbra på att kolla rugby när Wales spelar hemmamatch) har Cardiff City en egen hemmaarena som inte riktigt tar in lika många människor på en och samma gång. Ninian Park heter den. Man får lite ninjavibbar om man säger Ninian om och om igen fort. Ninian, ninian, ninian, ninian, ninian, ninian, nin... va? Ja, ni fattar. Inte är den lika flådig heller eftersom den är ca fem miljoner år gammal och har fult tak och ståplats åt bortasupportrarna (fast ståplats är bra, riktigt jävla bra). Eftersom det är tisdagsmatch är det inte många som har tagit sig hela vägen till Wales för att närvara, men vi som kommit dit sjunger så gott vi kan för att hjälpa fram vårt lag till stordåd. Den svenska kontingenten har givetvis med sig rekvisita för att göra närvaron extra gemytlig.

A-S med flaggor

Före matchen passar vi på att gå ner i hamnen och kolla lite. Här finns lite nya restauranger blandat med gamla pubar. Vi hamnar på en riktigt gammal sylta där vi riktigt kan känna historiens vingslag från när sjöbusar kastade in varandra i väggarna som substitut till gympass. Vi tar oss därifrån och in på ett annat lite schysstare hak som är fullt av Cardiffans. Vi håller extremt låg profil. Hemmasupportrarnas rykte kunde vara bättre om en säger. Här verkar dock inte rymmas särskilt många busar, men det känns dumt att chansa.

15/3 2005 Cardiff City - Ipswich Town 0-1, Ninian Park (11 867)

Matchen avlöper som önskat och det blir Tommy Miller som får äran att bli matchhjälte genom att tjänstgöra som elvametersexekutor. Vi jublar och applåderar våra hjältar innan det är dags att gå ut från bortasektionen och klura ut åt vilket håll vi ska gå för att komma hem till vårt hostel. Samma väg som vi kom hit? Nej, det blir omständligt att ta sig hem via hamnen. Dessutom gäller det att noncha alla kidsen i Burberry-kepsar och Stone Island-jackor som verkar gå på starkare grejer än alkoholspetsad dryck. En smula obehagligt när vi befinner oss utanför arenan och försöker ta ut riktningen. Det går inte så bra. Inga incidenter med bråkstakar, men efter att vi gått ett tag är vi på det klara med att vi går åt helt fel håll och vi känner oss ganska utsatta i ett ruffigt område i marsmörkret. Vi raskar på stegen och efter en onödigt lång kvällspromenix börjar vi känna igen oss. Sällan har det varit så skönt att hitta ett rackigt hostel. Cardiff, du behöver inte göra en Stoke och skita ned dig men det är högst osannolikt att vi hittar hit igen.