ÄLSKADE SKIVOR - DAG 31

28. SUEDE - SUEDE

Brett Anderson. Vilken jävla stjärna. Tänk att det här bandet gjorde skandal på Brit Awards så sent som i början av nittiotalet genom sin blotta uppenbarelse. Helt makalöst faktiskt. Men släpper man en sån här debut så är risken att den sätter djupa spår både i dem som hyllar den och dem som gör det motsatta och stämplar det som det värsta som hänt inom popmusiken sedan Elvis hade fräckheten att stå och vicka på sina höfter på 50-talet.

Personerna på bilden har inget med musiken att göra

Vi åkte på en av alla dessa studieresor till Stockholm med ekonomerna på högskolan i Borlänge. Suede var aktuella med singlarna So Young och Animal Nitrate. Den senare satte sina klor i mig med sitt fenomenala intro och bländande refräng. Skivan som musikalisk helhet var svårare att smälta. Ungefär lika knepigt som det faktum att jag och Karlsson efter en vinare eller två på hemvägen trodde att ingen annan i bussen hörde vår diskussion om exakt hur skön vår favoritskönhet bland kursarna var. So Stupid kanske vore en bättre etikett på oss just då. Men även So Young. Vad övriga låtar på skivan beträffar blev det ståpäls av Moving, The Drowners och Metal Mickey medan de andra inte nådde riktig upp i samma höjder i mina öron. Varför var det så? Varför kan jag aldrig tycka som alla andra? Varför ska allt vara så märkvärdigt hela tiden? Vem är jag att säga att halva skivan är medioker samtidigt som resterande halva är en monumental musikalisk utklassning (som om det fanns utklassning i musik)? Ingen. I det fallet är jag förstås ingen. Men Suedes debutalbum påverkade mig väldigt mycket ändå. Till det bättre kan tilläggas. Det fick de goda konsekvenserna att det var ännu lättare att älska Coming Up när den kom till exempel. Sen får man inte glömma bort Bernard Butler, denne sång- och dansman till låtskrivare. Mercy med Duffy för att ta ett lysande exempel. Då är man ett geni. Ett geni ihop med ett annat. Lysande ett tag, sen inte så lysande. Men det var roligt så länge det varade. Heja Brett och Bernard!

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 30

29. MICHAEL JACKSON - BAD

En flopp. 40-45 miljoner sålda till dags dato är en aning klent. Kan man ju förstå. Jobbigt också att han bara släppte nio singlar från den här plattan. Vad var det för fel på de övriga två liksom? Att fem blev nummer ett på Billboard-listan - de fem första singlarna från plattan, bottenskrapet släpptes som nr 6-9 som sig bör - får väl ändå betraktas som godkänt. Även om man heter Michael Jackson.

Vi tyckte nog singeln Bad var ganska töntig och inte blev det så mycket bättre av den där videon i garaget där Michaels gäng försökte dansa bort tuffingarna på nån vänster. Lite skumt var det, men basgången gillade vi stenhårt. De andra videorna är också en aning speciella, fast Leave Me Alone är oerhört snajdig för att vara daterad 1988. Men den där långa historien med automatgevär som ackompanjeras av Smooth Criminal, nja. Man kan kanske trösta sig med att det inte fanns några lökiga covers av låten ifråga vid den här tidpunkten. Alien Ant Farm anyone?

Not so bad

Till en början lär det ha förhållit sig på det viset att ett visst storhetsvansinne lär ha visat sitt inte allt för vackra tryne och herr Jackson insisterat på att ett trettiotal låtar skulle utgöra ett alster fördelat på ett flertal vinyler, sannolikt tre eller fyra kan man tänka. Som tur var höll Quincy Jones ner honom på mattan och man kokade ner det hela till de elva hitmonstren till låtar som utgör Bad. Det finns så klart femtitvå miljoner anekdoter om den här artisten - vila i frid - och det är inte många som har sitt ursprung i mannen som driver den här popskolebloggen precis. Dock:

Sommaren 1992 for jag och min kompis Ola till Stockholms Stadion för att se mannen, myten, legenden livs levande på scen. Visst, det var smetiga ballader som Heal the World och dylikt. Det var pekoral av annan sort och tårar, dans med publik och så vidare. Men så var det de där rökarna som Black or White, Smooth Criminal och Beat It. Underhållande kille. Dock 2: Förbanden lämnade utrymme för spekulation om hans mentala hälsa. Kriss Kross. Två tonåringar med jeansen bak och fram. Men seriously? När de sjöng Jump så hoppade hela stadion i alla fall. För att toppa av det hela låtsades en stand-in att han var Michael Jackson i rymdkläder med en flyganordning på ryggen OS 1984-stylee och flög ut från scenen över publiken och tillbaka bakom scenen. På vägen ut från stadion gick vi bredvid Dr Alban som ondgjorde sig över säkerhetsrisken med att flyga över publiken. Verkar vettigt, tandläkare måste tänka på säkerheten.

Det må ha varit bisarrt att uppleva den då levande legenden men frågan är om inte bisarrometern slog i taket när Svullo stod och vinkade från balkongen vid utgången. Samtidigt körde han lite moves till alla som gick ut från stadion och rev ner högljudda applåder. Till och med doktorn verkade imponerad.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 29

30. THE MAVERICKS - TRAMPOLINE

Sent 90-tal, kusinbrorsan med kompisar i sällskap på Tingvalla i Tomelilla och dansbandet på scen drar plötsligt igång Dance The Night Away av det föredömligt eleganta bandet Mavericks. Svårt för ett klassiskt svenskt dansband att sätta tänderna i en svängigare låt än så. Dessvärre spelar de svenske ofta i en annan division. En lägre.

Således dömt att misslyckas, men det var svårt att inte premiera ett sådant utsökt låtval. Kanske blev jag en smula överentusiastisk över detta faktum, men herregud svälj stoltheten och gilla svänget även om det suger i jämförelse med the real thing. Samtidigt som den goda smaken i valet av låt ligger på plussidan för dansbandet i det lilla skånska samhället hamnar det - och för den delen alla andra band som försöker sig på en cover - i det predikamentet att 99,99 % av jordens sångare står sig svullet slätt i jämförelse med Raul Malo. Nu är jag verkligen inte den som på nåt vis hänger upp mig på att nån anses sjunga finare än någon annan, men den här mannen har en sån pipa att det är svårt att bortse från. 

Hur den där kvällen på Tingvalla slutade har flytt mitt minne, men jag tar det som ett gott tecken att det bestående minnet är att dansbandet spelade en Mavericks-cover. Detta award winning band. Priser som det ena och andra bästa bandet på olika galor som Country Music Awards och Grammy. Konstigt nog peakade de som högst på plats 13 på amerikanska countrylistan med All You Ever Do Is Bring Me Down. Fanns det någon rättvisa hade den så klart röjt bort allt motstånd och letat sig upp till numero uno. Att de bröt upp 2003 var synd, men Raul körde på med sex soloskivor och nu är de tillbaka tillsammans igen för att släppa nytt i början av 2013. Det är dock i skrivande stund oklart huruvida de kommer att turnera i Sverige och stanna till på Tingvalla i Tomelilla. Om de gör det ska jag ta med mig kusinbrorsan så han får höra hur Dance The Night Away ska låta. På riktig svängigska.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 28

31. ACTUALLY - PET SHOP BOYS

Det här albumet existerade bara på kassettband, men det var i och för sig inte så bara. Givetvis fanns en modervinyl någonstans, men hos mig anno 1987 satt den endast i den där lilla kassettbandspelaren som stod ute i mamma och pappas biljard- och pingisrum (eller biljarden som vi alltid sa). Ute i biljarden utspelades ofta och länge dramatiska pingismatcher, företrädesvis med den kaxige antagonisten från Stråtenbo (på den tiden var Stråtenbo ett råtthål, en soptipp för de klentrogna och en sista anhalt för de förtappade. Nu har vi kommit hit på äldre dar och stället har tack och lov lämnat forntiden och kommit ikapp samtiden. Eller så var det viktigare när man var 14 att framhäva sin egen bys företräden. Typ bystuga vs badplats) som numera tagit till flykten och bor i Zürich. Ofta snurrade kassetter med inspelat material från Tracks, men även inspelade album med Indochine och Pet Shop Boys. Eller som mannen med Tommy Körberg-pipan brukade kalla det: Negro Spirituals. Han har aldrig haft särskilt bra koll på populärmusik den där mannen trots sin musikalitet (eller på grund av kanske?).

Pojkarna från djuraffären

När Heartbeats, What Have I Done To Deserve This eller It’s a Sin dånade (nåja, skrålade kanske är en bättre beskrivning) ut från den lilla bandaren var vi allt som oftast uppe i en sjusetsmatch där den som först tappat tre set i femsetaren vi höll på med och snabbt föreslagit att vi kör bäst av sju. Sen blev det oftast bäst av nio, elva, tretton och så vidare. Och i många fall var alltså dessa mastodontmatcher ackompanjerade av Neil Tennants röst till Chris Lowes snygga syntslingor. Mannen från Stråtenbo hade en särdeles snärt i handleden, men han saknade en sak som jag hade och som retade honom till förbannelse. Jag hade ett Cobra Ultra-gummi på backhand och de vinklarna som gick att hitta med den baksidan av racketen står än idag ut som några av de finaste idrottshändelserna i Smedsbo i modern tid. Möjligtvis i viss konkurrens med den gången då jag och Joel från Gamla affärn lärde oss att skjuta höjdare med handledsskott mot deras garageport. Möjligtvis.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 27

32. MERMAID AVENUE - WILCO & BILLY BRAGG

Undras just om de här lirarna hade någon aning om vad de gav sig in i? Tonsätta en ikons texter på uppdrag av hans dotter. En engelsk protestsångare och ett - vid tiden - amerikanskt altcountryband. Märklig konstellation.

Verkar mer friktionsfritt att göra som Mando Diao och tonsätta Frödings ord, men lite friktion kan som bekant också göra under med kreativiteten. Utan att ljuga kan man säga att det med största sannolikhet är vad som har hänt här. Billy Bragg håller habil standard och lyckas pricka in några fina nummer som I Guess I Planted och Ingrid Bergman medan Jeff Tweedy briljerar på ett flertal spår. Den långsamt rullande California Stars, våldsamt svängiga Hoodoo Voodoo, gemytliga One by One och countryrökaren Hesitating Beauty visar prov på hans eminenta låtskrivarkonst och versatila röst. Faktum är att de även tonsatte en del av texterna tillsammans. Till exempel står fem Wilcomedlemmar samt Bragg som kompositörer till Hoodoo Voodoo. Inte konstigt att den svänger så in i bänken.

Lite voodoo på plats 32

Billy Bragg är en rolig rackare. Tidigt 2000-tal stod han på scen i en av de sista folkmusikfestivalerna i Falu stad och det var en mäktig bokning. Han rev minsann av Tweedys California Stars och kom undan med det. Fin sång det där. Wilco spelar ofta den när de står på scen och därtill ett antal andra låtar från The Guthrie sessions. För det var ju hans texter som de tonsatte. Woody Guthrie satte musik till många av sina egna texter själv, men samtliga texter på den här plattan var varken publicerade eller tonsatta innan Bragg och Wilco satte tänderna i dem. Dotter Nora Guthrie kontaktade Billy Bragg för att be honom att sätta toner till texterna och han i sin tur vände sig till Wilco för att få med dem på båten. Generös som han är den gode britten gav han ett gäng Guthrie-texter till altcountrybandet att plussa musik till. Gott omdöme.

Två år efter födelsen av första plattan kom Mermaid Avenue II med ytterligare toner till text. Här finns bland annat sjövilt svängande Secret of the Sea och den över sex minuter långa episkt trevande Remember the Mountain Bed. Den sistnämnda är en av de vackraste sånger som vandrat ur ett par högtalare. Som lök på den varmrökta laxen kom under 2012 The Complete Sessions som innehåller en tredje platta samt en DVD som dokumenterat inspelningen av det första albumet. Nån dag när jag kommer ihåg det ska den inhandlas på riktigt gammeldags vis. Gammeldags CD-vis. Det blir en dag att minnas.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 26

Man kan älska något eller någon under en begränsad tid av sitt liv. "Det är inte du, det är jag." Så kan man säga är gällande för ett antal plattor i skivsamlingen, bland annat nedanstående. Tack för det som var, hoppas vi kan vara vänner ändå liksom.

RICHARD MARX - REPEAT OFFENDER

Right Here Waiting For You. Jorå. Jag plockade förstås ner pianokompet i introt och klinkade hemma på pianot mellan de något tveksamma egna kompositionerna. Det här är alltså 1989 och vid sjutton års ålder kan man ju faktiskt inte ha särskilt höga krav på en individ av undertecknads kaliber. Jag var om möjligt vid vissa tidpunkter ännu mer dum i huvudet än vad jag är idag. Emellanåt svårt att tro, men så var och är fallet. 

Men herregud. HERREGUD!!

Som andraårselev på gymnasiet hade jag frapperande dålig koll på det mesta. Men skam den som inte utvecklar sig över tid. Nu vet jag ju att Richard Marx var med och skrev delar av musiken till filmen St Elmo’s Fire och körade åt Lionel Richie och Julio Iglesias på 80-talet. Det visste jag inte då. Hade jag vetat det tar jag inte för osannolikt att det hade ändrat min inställning till att lägga mina surt förvärvade veckopengar på ett dylikt alster. De hade gjort lika lite nytta/stor skada vid införskaffande av Lionel Richies samlade verk till och med 1989.

Vad pågick egentligen i min hjärna vid tidpunkten för denna plattas release? Outgrundliga äro tonåringens vägar. Jag måste komma ihåg detta för future reference om tonåringar i min omedelbara närhet i allmänhet och deras musikkonsumtion i synnerhet. Må de små liven ha bättre omdöme än sin far. 

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 25

33. C’MON LET’S PRETEND - SAHARA HOTNIGHTS

Per Bjurman kissade på sig av entusiasm. Alltså, bara bildligt talat. Han blev inte blöt i brallorna. Inte på det viset i alla fall. Alltså. Det här var en högst sensationell debutplatta från ett gäng som inte ens fyllt tjugo. Klart karln blev till sig i trasorna.

Vi såg dem på Gatufesten i Sundsvall. Eventuellt var inte mina compadres lika imponerade av vad de såg, men jag var såld. Så många gånger som de tre inledningsspåren slagit mig till golvet i vardagsrummet på Norra Mariegatan 15B. Så många gånger som jag reste mig och körde om trion låtar igen. Öppnar man ett album på dylikt vis riskerar man att skrämma bort lyssnaren som tror att det inte är möjligt att bli ångvältad om och om igen på det viset. Tro mig, det är fullt möjligt. Kanske hade de inte så många fingrar med i valet av spårordning, men oavsett hur det är med den saken är den så varsamt lagd att det måste vara en regerande världsmästare i genren som legat bakom den. Eftersom jag har pinsamt dålig koll på just spårordnings-VM blir det ingen namedropping på området, annars hade Neil Tennant, Matthew Sweet och Jeff Tweedy legat bra till.

Gatufesten ja, det är ju nästan nästgårds till Robertsfors. Bara några timmars bilfärd liksom. Vår vän Mogens bodde där under några år, i Sundsvall alltså, och vi tyckte allt som oftast att det var en utmärkt idé att fara dit på besök i samband med att Gatufesten gick av stapeln. Vi såg många bra band, visst gjorde vi det. Men mest drack vi mängder av öl och grogg och hade det allmänt trevligt. Det måste ju också räknas för nåt. Hur som helst går det inte att bortse från att storheter som Sahara Hotnights, Cardigans, 1000 $ Playboys, TSOOL och Kent berikade våra liv musikaliskt. För att krydda tillvaron tyckte vår uppfinningsrike vän PerQ att det var en god idé att under övriga gängets överinseende näcka och köra en streaking under grannens pågående grillfest. Festligt tilltag måsta jag säga så här i efterhand. Något mindre festligt var det att Oilers tidigare under året stukade till knät eller nån annan del av benet så han fick hoppa på kryckor under hela evenemanget en sommar. Höll ungefär samma hastighet som en kraftigt berusad mas på väg hem uppför ena berget i stan efter stängningsdags. Ingen större skillnad således mot en fysiskt kry och av alkohol bedövad man. Så var omständigheterna. Men nu var det ju musiken det här skulle handla om.

Peace & Love har varit förärade med Saharatjejernas närvaro ett flertal gånger och under 2011 års tillställning gjorde de till och med två gig två kvällar i rad. Första aftonen spelades som gängse spelning på festivalen på en av utescenerna, men andra dagen var det klubbspelning på Bolanche. Inför 50 personer. Icke speciellt inbjudna på något vis utan mest som ett bevis på hur dålig marknadsföring kan få den mest fantastiska produkt att framstå som en dussinvara. Vi som de facto hade letat oss dit fick oss dock en sedvanlig Sahara-mangling och hade det inte varit för att de av någon outgrundlig anledning mer eller mindre höll sig till samma setlist som kvällen innan hade det varit ett riktigt högt betyg. De gör sig utmärkt som liveakt. De låter bra, ser ascoola ut och är så tajta som ett band bara kan bli. Och albummässigt började allt med det här. Klassiskt rått i början varefter deras sound och låtskrivande har utvecklats över tid. Ett band att hylla, ett band att gilla. Väldigt mycket.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 24

34. 17 MAXISINGLAR - A-HA

Vem samlar på maxisinglar signerade det största norska popundret av alla tider? Befogad fråga får man nog lov att säga. Svaret är förstås enkelt. Jag samlade på alla maxisinglar med A-ha som jag kunde komma över.

Det finns bara en människa som någonsin imponerats över min samling av vinlytolvor med Morten Harket & Co och han var naturligtvis från Norge. På besök i det stora landet i väster fick jag träffa storasyrrans kompis som inte bara var en väldigt trevlig prick och tog med mig ut på utelivsäventyr i Missourinatten utan även vurmade för bandet ifråga. Han frågade om jag kunde spela in alla låtarna på ett C-90 och skicka över till syrran. Om jag kunde? Herregud, jag hade kunnat spela in ett förbannat C-12000 om han så hade velat.

Norsk pop på maxad vinyl

De bästa platserna att hitta de här tolvtummarna var att hänga på skivmässor i Folkets Hus i Falun och dito hus i Borlänge. Märkligt nog fanns det nästan alltid en ny att lägga till samlingen när de där backarna med vinyl hamnade framför en. Oftast visste man vilka av handlarna som hade en fäbless för just det man letade efter. Jag drömde ofta om att jag hittade plattor som länge gäckat mig i backarna. Ja, det gick till och med så långt att jag flera gånger i drömmarna hittade utgåvor som bara existerade i fantasin. Det kanske var tur att CDn och så småningom Spotify mm kom och ersatte samlarmanin. Annars hade jag väl hamnat i nån konstig dokusåpa med Peter Jidhe på besök för att dokumentera ens av vinlyplattor överfulla lägenhet.

Några av de senare släppen är inte lika roliga som 80-talsvinylerna som alltid innehöll snitsiga mixar. På 90-talet hade Waaktaar kammat sig så mycket att det inte gick att göra mixar på de mer stillsamma och traditionella låtarna. De tidiga som Take On Me, The Sun Always Shines on TV, Hunting High and Low, Scoundrel Days och Train of Thought är inte bara fantastiska poplåtar. Remixarna på respektive vinyl kan vara något av det finaste i extended version-väg från det gyllene yuppiedecenniet. Ta med en vinylspelare till Stråtenbo så tar vi en helkväll med tolvor attesterade Harket/Waaktaar/Furuholmen. Det kan bli hur bra som helst. Annars kan ni ju fråga syrrans norska kompis. Han styrker min berättelse vilken dag i veckan som helst.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 23

35. MANDO DIAO - BRING ‘EM IN

Enligt en gammal devis finns det inte mycket från Borlänge att hurra över när man kommer från Falun. Det hör till lika mycket som att det inte finns många Borlängebor som dansar jenka över Falurelaterade företeelser. Men det finns ju alltid undantaget som bekräftar devisen. Eller nåt sånt.

Bra slynglar från Borlänge

Tänk att vara profet i sin egen hemstad. Spela roll att det är lilla Borlänge. De här grabbarna har varit Peace & Loves husband i många år och med all rätta. Inte bara har de ett sväng på sina studioinspelningar som anstår ett framstående rockband, de har även livespelningar som är gåshudsframkallande. Lika lite som jag hade sett dem spela, nästan lika lite hade jag hört något av dem. Motown Blood hade varit med på en Sonic-skiva och det lät sensationellt bra. Vad var det här för slynglar? Det var det vi undrade där vi satt på Mölleplatsen i Malmö för att framför allt kolla in Kent och Hellacopters. Först ut var dock de här ynglingarna och de gick på knock. Fullständig knock. Det var osannolikt bra det de höll på med på den där lilla scenen de blivit tillslängda. Riko måste bli underrättad och underrättad blev han. “Riko, det här är nästa stora grej!” Stort för Borlänge-Riko att få höra det av en Falupojk. Inte många brydde sig så särskilt mycket om Gustav, Björn & co den där sensommarkvällen det året då jag och Fru Nygårds flög i skytteltrafik Arlanda-Sturup, åkte bil Falun-Malmö och tog tåget vissa sträckor. En gång möttes vi på halva sträckan. Det visade sig att det var Falköping som låg halvvägs. Om ni har möjlighet att undvika att åka till Falköping så ta ett gott tips och låt bli det. Inget svårare än så.

Påföljande sommar spelade Mando i Malmö igen, den här gången på Malmöfestivalen och det var betydligt fler folk som var intresserade. Debutalbum brukar vara fyllda av attityd, råhet och allmän attack i approachen. Bring ‘em In är inget undantag och slår fortfarande undan fötterna på lyssnaren. Det är oförskämt många utomordentliga nummer varav Motown Blood är ett klart underskattat sådant. Mr Moon, Sheepdog och The Band lysande pärlor i ett särskilt välbevarat band av pärlor.

Mando Diao, Brage, Sator, Peace & Love och min storasyster. Det finns några bra grejer med Borlänge trots allt, det får man ge stan.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 22

36. CONCRETE FLOORS AND BARN DOORS - ISRAEL NASH GRIPKA

Ponera att du är ute på turné i det lilla landet Sverige under februari och mars i små städer inbokad i pyttesmå konsertlokaler. Som rocker med fullt törstigt band och medföljande förband som inte heller bangar på lite spånken hamnar du och ditt sällskap en tisdagskväll i mars på en fritidsgård i en liten sketen stad i Dalarna, Sweden. Fullständigt spritförbud. Ridern helt överflödig. Du kan få en Fanta och en delicatoboll. Rock on liksom.

Nallebjörn på äng. Bra poäng.

Tillsammans med Good Lovelies hade den här nallebjörnen gjort mig sällskap under den där målande sommaren som fick vårt hus att bli ännu rödare. Fina nummer som Fool’s Gold, Drown och Black and Blue blandade med ytterligare åtta briljanta tillägg till rockhistorien. Där stod jag i fritidsgården de kallar för Arenan och väntade med ett hundratal andra tappra och undrade vad som skulle komma. Smakfullt nog hade Gripka & co tagit med sig Johan Örjansson och hans band att öppna upp kvällen med. Århundradets bonus kan man säga, men det (spoiler alert!) kommer avhandlas längre upp på listan. Vi går direkt på Israel och hans polare.

Han är lite lagom omfångsrik den gode Gripka. Så där precis att han ser björnlik ut. På ett kramgosigt vis. Och den där rösten som till höres kan spränga berg. Lägg därtill den trådsmale gurameister som sköter lead gitarren på ett mästerligt vis. Svänget. Leendet på mina läppar. Idiotlooken. Vilken satans ångvält. Toppat av några handskakningar och utbyten av ord efteråt vid införskaffande av lite merch. Svårslaget.

Lagom till sommaren var han tillbaka på Peace and Love och levererade dubbla spelningar. En akustisk och en jätteelektrisk. Den senare blåste nog skallen av ett antal överraskade festivalbesökare. Det sämsta var givetvis festivallängden på spelningen, men det kan man inte göra mycket åt. Bara att invänta nästa turnévända till vårt avlånga land. I ärlighetens namn har han dock redan gjort en vända i våra få storstäder. Får jag gissa lär det inte bli några småställen eller fritidsgårdar mer för den här mannen. Han är en stor björn nu.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 21

37. SODA - BRAINPOOL

Det var ett evigt tjat om det här bandet under vårvintern 1994. Kvällstidningarna skrev, Per Gessle backade upp, det var som om Sverige fått sitt eget lilla hajpband vid sidan av alla hajpade brittiska akter. Nu visade det sig att det fanns fog för allt tjatter. Soda drabbade popknölarna som ett virus. Sommarens soundtrack till VM-brons och allehanda konstiga händelser.

Vi var en kvartett kompisar som drog på charter i början av juni 94 till Kreta och en annan kompis som heter Fredrik - men som vi av oklara skäl hellre kallar Berit - var min rumskompis och musikpartner in crime. Hans bandare spelade Soda om och om igen i det där hotellrummet, på den där balkongen bredvid de rödbrända muskelbyggande bulgarerna som mer än gärna övertog vår flaska med misslyckad turkisk peppar-vodka. Det var en fantastisk och märklig resa. Vi fick via en Umeåbaserad tjej på ett uteställe veta att någon gått bärsärk i vår lilla stad i Dalarna. Vi störtade ut, ringde hem mitt i natten från hotellets telefon och grät i varandras armar. En annan i vårt sällskap fick hemska besked när vi fick veta att hans tremänning hamnat mitt i kulregnet och avlidit omedelbart. Det var ofattbart och när vi fick läsa om det dagen efter i gårdagens Expressen och Aftonbladet på stranden kände vi igen alla gråtande på bilderna och känslan av overklighet var allomfattande. Och till allt detta ohyggliga är för mig för evigt sammankopplat musiken som gjorde den där sommaren till vad den var. En briljant popplatta, ett vansinnesdåd och ett VM-brons. Ibland är livet märkligare än dikten och obehagligare än vad man önskar sin värste fiende.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 20

38. RATTLESNAKES - LLOYD COLE AND THE COMMOTIONS/LLOYD COLE - S/T

Vid tiden för upptäckandet av detta alster hade det passerat sju eller åtta år sedan det såg dagens ljus. Det var senare publikationer av Lloyd Cole (som den självbetitlade solodebuten Lloyd Cole) som öppnat upp för den retroaktiva upptäckten av den här pärlan.

En debut som dryper av hittiga sånger med nördreferensig lyrik. I CD-utförandet med fyra bonusspår som låter som en självklar del av helheten. Den har inte utgjort något livsavgörande för mig, men fördjupat kärleken för en hjälte av stora proportioner. Det hade varit en ynnest att ha upptäckt honom tidigare och fått se honom spela röven av myself uppbackad med fullt band. Men jag är fullt tillfreds med att ha sett honom tre gånger i akustisk tappning. Han är en formidabel entertainer trots sina mestadels lågmälda sånger och har en humor som träffar rakt i hjärtat. En sann livsvän.

3 x 2 = 38

Denne livsvän fick mig också att vid ett skivbutiksbesök i Palma de Mallorca införskaffa den självbetitlade solodebuten som refereras till i både rubrik och inledande stycke ovan. Av någon anledning hade jag inte lyckats lägga labbarna på den hemma i Sverige och när den glimmandes dök upp där i skivraden slantade jag gladeligen upp de pesetas som erfordrades. Det konstiga i det hela var knappast att den anskaffades på en spansk semesterö vid 20 år fyllda, utan snarare att jag befann mig på två veckors solsemester med föräldrar och lillasyster. Med kompisar under en veckas hårt festande kan man ju tänka att vilken 20-åring som helst skulle föredra. Å andra sidan var det svårt att tacka nej till två veckors betald strandpressande. Om det nån gång dyker upp solrelaterade sjukdomar på min kropp har den utan tvekan sitt ursprung i dessa två veckor. Så mycket har min lekamen inte solat på de efterföljande 20 åren sammanlagt. Sen är jag ju blek som ett spöke, men det tar vi inget extra betalt för om man säger.

Allt annat än blek får man lov att säga om Lloydan. Svidande gitarrer i Sweetheart och bländande pop i Downtown. Bland annat. Skivan är briljant och döper man en låt till Ice Cream Girl säger det sig självt att den sorterar in under omistligt i skivhyllan. 

Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken som Camera Obscura så vackert svarade mannen, myten, legenden i sin fina svarslåt till Lloyds Are You Ready To Be Heartbroken? från Rattlesnakes. Den är också briljant. Men det har ni väl redan begripit.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 19

39. RAINY DAY MUSIC - THE JAYHAWKS

Det här är en av de finaste orkestrar som gått på denna jord. Deras samlade album innehåller sånt fantastiskt låtmaterial att det är fullständigt löjligt.

Efter att ha släppt en handfull fullständigt lysande album under ett drygt decennium följde bandet upp med ännu en fullträff i form av Rainy Day Music. Det var vår och sommar 2003 och det var mycket på gång i livet. Hon som ännu inte blivit Fru Nygårds hade störtat in i mitt liv likt en sån där tornado som ställer till massa oreda. På grund av seg snubbe som inte kunde få ändan ur och flytta söderöver skulle hon sedermera flytta norrut under hösten och göra mig sällskap i tvåan på Norra Mariegatan 15 B. Innan flyttplanerna sattes i verket skulle dock vår och sommar avverkas med ett antal helger och sommardagar i Malmö med omnejd. För Sölvesborg, Trelleborg och Helsingör räknas väl som nejd till Malmö om nåt?

Inte fan regnade det när vi lyssnade som mest på den här inte

Ipswich Town hade haft den goda smaken att förlägga några av sina försäsongsmatcher i södra Sverige och en i Danmark. Schysst. Här gällde förstås att planera väl och en synnerligen angenäm road trip tog sin början med en resa till Örnsköldsvik för att bevista ett bröllop mellan Fru Nygårds rumskompisar från hennes vistelse i södra Spanien några år tidigare. Needless to say så var det en mycket trevlig tillställning som sedan följdes av en lång resa söderut under tre dagar. Första stopp i Älvkarleby med övernattning för att sedan stanna till i Västervik och ytterligare logi över natten. Därifrån styrdes sedan kosan mot Skåne med ett rekognoseringsstopp i Hällevik och Strandvallen för att kolla in att allt var i sin ordning inför fredagens match mot Mjällby. Lite overkill kanske, men det såg bra ut och det kändes väldigt tryggt för en trygghetsnarkoman som myself. När fredagen väl kom så anslöt vi med Hallström (som för övrigt heter Lasse i förnamn, men i övrigt inte har mycket gemensamt med filmregissören med samma namn), Jonas och Gunnar från Västerås. Mycket minnesvärd tillställning bör tilläggas. Allt från uppvärmningen med öl nere vid stranden till möte med spelarna och tränare efteråt. Att vi blev intervjuade av BBC Suffolk Radio gjorde inte heller ont. Utom möjligen i Lasses huvud då han påstod att han kört mercan 900 miles för att komma till arenan. Men det lät ju bra.

Som man gör så spelade vi sedan supporterfotboll på lördagen, drack öl, öppnade söndagen med att dricka öl, kollade nästa match i Helsingör senare på dagen och vinkade sedan adjö till varandra. I sällskap med Fru Nygårds och besök från Falun i lägenheten i Malmö inflikades sedan en i sammanhanget fullkomligt betydelselös match på Malmö Stadion mellan MFF och GIF Sundsvall. Vet inte vad vi tänkte faktiskt, men vi var ju tvungna att hitta på nåt. Tisdagen blev sedan en grandios final av trion matcher när Vångavallen intogs av ett par-tre hundra Ipswichsupportrar, inklusive våra vänner Dave, Linda, Glynn och Steve som kom inflygandes på morgonen. Hela arrangemanget runt samtliga matcher var förstklassig och pratas än idag om i de dystra Ipswichtider som råder. Efter att ha krossat en Trelleborgs-kombination med 5-0 bjöds det till grillning med spelare och ledare nedanför huvudläktaren. Om ni någon gång får se ett kort av mig och Darren Bent i likadana From Sweden With Love-tischor så kan det vara bra att veta att det var den där kvällen som just den bilden togs.

Kvällen rundades av med att hänga med Ipswichtruppen på en pub i Trelleborg där Dave fick briljera med att tala om för hjälten Richard Naylor hade gjort en stabil insats på sin kant bara för att få till svar att vederbörande hade suttit på bänken hela matchen. Dave har inte riktigt hämtat sig än efter den incidenten. 

I bilen på vägen hem erbjöd vi skjuts till en kille som hade varit så vänlig att låta mig åka på en överbliven biljett på Pågatåget från Helsingborg till Malmö två dagar innan. Vi lyssnade på Rainy Day Music i bilen så som vi gjorde de flesta dagar och nätter den där sommaren. Phil blev eld och lågor (bra kille som ni märker) och det var svårt att inte gilla den här snubben. Samtalet ledde in på spelningen som de gjort tidigare på våren på KB i Malmö.

Den var inte hundraprocentig, men närapå. Tyvärr strulade ljudet på Save it For a Rainy Day, men i övrigt stod jag där med ett sånt där löjligt leende på läpparna konserten igenom. Tyvärr lade jag sordin på stämningen när Fru Nygårds (som rent tekniskt inte var min fru på den tiden men som trots debaclet som är under beskrivning ändå valde att gifta sig med mig) ville dansa till en fin liten sång. Hur tänkte jag där egentligen när jag inte tyckte det var läge att dansa? Det är ju alltid läge att dansa för fan. Jag skäms fortfarande och passar på att be om ursäkt en gång till, det kan man inte göra för många gånger när man förnekar sin blivande fru en dans. De sjunger om det på den här eminenta plattan också. Spår sex: One Man’s Problem. Det är jag det. Lite dum i huvudet ibland. Men skivan är inte alls dum.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 18

Man kan älska något eller någon under en begränsad tid av sitt liv. "Det är inte du, det är jag." Så kan man säga är gällande för ett antal plattor i skivsamlingen, bland annat nedanstående. Tack för det som var, hoppas vi kan vara vänner ändå liksom.

TRANCE DANCE - DANCING IN THE SHADOWS

Det är lite oklart vem som borde skämmas mest, jag eller Ben Marlene. Eller Bernt Erik Malén som han egentligen heter. Det ska han ju inte skämmas för, men det hade  inte varit mycket till artistnamn att svänga sig med i slutet av 80-talet, det hade det inte.

You’re Gonna Get It var det coolaste riffet jag någonsin hade hört komma ur en högtalare. I retrospektiv är det tämligen enkelt att konstatera att jag inte hade hört särskilt många riff komma ur en högtalare. Att bandets samtliga frillor också hamnade topp-ett bland coolaste frisyrer får vi väl helt enkelt tillskriva året 1988 och inget annat. Så här i efterhand kan man ifrågasätta mer eller mindre samtliga hårarrangemang som passerat revy sedan tidernas begynnelse. Med lite distans ser de flesta ut som idioter på ett eller annat vis. Men vi tyckte verkligen inte att Ben, de två körtjejerna och övriga fyra snubbar såg ut som idioter. De såg bra ut och lät fantastiska när vi hörde vad som kom ur högtalarna. Högst oklart vad det var för fel på oss, men det kan möjligen krediteras a) acne, b) allmän tonårsosäkerhet eller c) GB Sandwich.

Dansa som i trans med Bernt Erik

Som en sinkadus sammanföll Trance Dances storhetstid (dvs 1988) med firandet av världens äldsta aktiebolag, vid tiden benämnt Stora Kopparberg AB, som fyllde 700 år just detta nådens år. I Falu stad bjöds då till en hejdundrande baluns för att fira detta förhållande (att bolaget fyllde 700 år alltså, inte att Bernt Malén hade skrivit musikhistoriens optimala riff) och som en sinkadus av sällan skådat slag spelade inte bara Lili & Susie utan även Bempas band på den tillfälligt riggade scenen vid Lugnets Skidstadion. Utöver detta hade ishallen klätts in i silver och utgjorde ett gigantiskt disco. Det är lätt att läsa att här sparades inte på sekinerna, det var all-in som gällde. Som grädde på moset hölls det årets bolagsstämma i Stora Kopparberg under bar himmel i Stora Stöten i Falu Gruva. Vid generalrepetitionen fick ett stort antal av Faluns skolelever utgöra statister och försökskaniner för att utprova bland annat transporter och läktare. Kul grej. Något ironiskt skulle det inte ta mer än fyra år förrän den månghundraåriga brytningen av koppar i gruvan skulle upphöra och hela gruvverksamheten stängas. Det går fortfarande rykten om att Maléns gage skulle ha varit av sådan omfattning att Trance Dance mer eller mindre av egen kraft lade krokben för gruvdriften. Så var givetvis inte fallet på något vis. Lili & Susie hade väsentligt högre gage än den gode Bernt.

Sommaren 1988 var din Ben Marlene. Jösses vad den tillhörde dig. Och jösses vad vi lyssnade på Dancing In The Shadows. Gud vet varför, men det verkade väl som en osedvanligt bra idé vid just den tidpunkten i våra liv (jag skriver helst vi, våra och oss eftersom det inte är något som jag vill stå till svars för mol allena. Vilka de andra var kan jag inte redogöra för i detalj, men det kan hända att jag drar med mig helt oskyldiga i fallet). Vad låtmaterialet anbelangar är Don’t Say Go fin pop som i något modernare skrud skulle kunna få en renässans på vilken lista som helst. I övrigt är det nog bäst att låta inspelningarna ligga kvar i malpåsen. Men det var för jävla bra 1988. Synd på gruvdriften bara.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 17

40. 7000 DANSES - INDOCHINE

I Frankrike anses det mainstream att gilla Indochine, i Sverige en något udda företeelse. 1987 när 7000 Danses släpptes var jag nog en av få i landet brunsås som fortfarande hade någon form av intresse för bandet. För mig betydde de allt i musikväg, det gjorde inget att Nicola sjöng falskt på La Chevauchée Des Champs De Blé på den nya plattan. Kanske var det meningen till och med? Ovanför mitt huvud blev bandet anklagade för att vilja kopiera The Cure och bli en fransk motsvarighet. Min gissning är att de dåvarande medlemmarna var lika frågande då som när jag på senare dar fick reda på jämförelsen.

Bättre fyra fåglar i trädet än 40 på barstolen

Vi som växte upp på landet var minst sagt svältfödda på musikvideos och dylikt enär det endast fanns två tv-kanaler att titta på. Således utgjorde det en stor happening när det mitt i natten skulle livesändas konserter någonstans ifrån och dessutom ett antal musikvideos på TV1 och TV2, bland annat Indochines singelsläpp Les Tzars. Videon ställdes på inspelning och någonstans där i mitten hade videon till Les Tzars fastnat på 240-minutersbandet. En riktig smocka i fejset på undertecknad. Vilken video! Och låten är min absoluta favoritlåt med bandet. Den körde över mig och videobandet körde över videon flera gånger om dan med den där låten. Och musikvideon. Ödlor, Che Guevara, Mao och andra skumma snubbar flög kors och tvärs över tv-skärmen till tonerna av Les Tzars. Som vanligt förstod jag inte ett ord av franskan (men jag var jävligt vass på tyska redan då) men det hindrade mig inte ett dugg från att älska varje sekund av språket i sjungen form. 

Albumet i övrigt innehåller några pärlor såsom Il y a un Risque, Un Grand Carnaval och den instrumentala La Buddha Affaire. Den stora behållningen var och är dock förstasingeln Les Tzars, som jag för övrigt skickade in som förslag till världshistoriens bästa franska poplåt till Kalle Oldby en sen söndagskväll efter att jag tagit flyget hem från Fru Nygårds (ofru just då) i Malmö och satt i bilen hem från Arlanda och lyssnade på radio. För det förslaget fick jag en CD hemskickad med det franska tuggummipopbandet Superbus. Aeromusical hette det, men det har inte haft så stor inverkan på mitt liv så berättelsen om det albumet får anstå till dess att de flesta skivor i hyllan fått sina femton minuter av fame.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 16

41. PIECE BY PIECE - THE SINNERS

“Vad är det här nu då? När du inte kör negro spirituals är det Rolling Stones.” Han kan fortfarande inte skilja på The Sinners och Rolling Stones. Det är frapperande usel rockbildning, men så kan det gå när ens största idol heter Tommy Körberg.

Man kan tycka att Jonsson från Stråtenbo kunde ha haft vett att uppskatta ett dylikt stycke svensk rockhistoria, men så illa var det allt som oftast när vi lirade pingis och lyssnade på musik i biljardrummet i mitt föräldrahem. Pingis och Jonsson kommer i sällskap med pojkarna med husdjursaffären att avhandlas i större omfattning på högre plats på listan.

Vilka syndare!

Vad The Sinners anbelangar upplevde de nog aldrig större kommersiell succé än så här. Love You More Than This klättrade som en raket på listorna och plattan sålde hyggligt också. Själv införskaffade jag den på vinyl och lät de föredömligt korta rökarna på skivan ljuda i mitt pojkrum. Happy Hour som släpptes som förstasingel hade redan snurrat åtskilliga varv på skivspelaren och trots att den inte nådde samma listhöjder som Love You More Than This ligger den mig varmast om hjärtat. Happy Hour kan ju sällan bli fel om man säger så.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 15

42. HARVEST MOON - NEIL YOUNG

Novisen i mig hittade plötsligt fram till Neil Young. Så mycket som hade lästs och hörts om denne man, men så lite som lyssnats på av musiken han varit ansvarig för. Med ens Harvest Moon hade genomlyssnats en gång var det lätt att förstå att det fanns mycket som hade gått förbi det 20-åriga jaget.

Ständigt ung den där Neil.

Neil Young har skrivit så mycket musik att det är omöjligt för en man med sån liten hjärna som jag har att hålla reda på ens hälften. Av den anledningen får man nog säga att jag är tämligen nöjd över det faktum att det bara finns fyra NY-album i skivhyllan. De fyra går så klart inte av för hackor, men hade det varit nån stake i mig borde det väl åtminstone varit det dubbla. Nu får det väl var hur det vill med den saken, Harvest Moon står ju där i alla fall och det är det centrala ety den är nr 42 på listan som betas av här i stigande ordning mot den gyllene nr 1.

Det minsta man kan säga om den här plattan är att den är genomgående lugn och sansad. Den passar sig som sällskap med en balja te uppkrupen i hörnet av favoritfåtöljen (som en del skivor så förtjänstfullt gör). Unknow Legend, Harvest Moon och War of Man kvalificerar sig som eminenta tedrickarsällskap av finaste märke. Nu tar jag det i och för sig för tämligen osannolikt att jag hade utvecklat mitt tedrickande till den perfektion det är idag vid tidpunkten för det här albumets släpp, men vatten, läsk, mjölk eller en stadig grogg gör sig utan tvekan också som excellent sällskap till de briljanta 10 låtar som utgör Harvest Moon. Briljanta. Det går inte att beskriva bättre än så.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 14

43. ELEPHANT - WHITE STRIPES

Den har i viss mån blivit en elefant på riktigt. Jack White hade med allra största möjliga cirkussannolikhet inte räknat med att Seven Nation Army skulle bli en fotbollshymn av rang sjungen av fotbollsfans världen över. Nu är det dock ett faktum och det var också ett faktum att när den här inhandlades på Out of Time Records på Fore Street (vilken för övrigt är en av få skivbutiker som överlevt datawebben. Den finns där fortfarande i sin skrubbliknande existens där man nästan får backa in för att komma åt att bläddra bland cd-askarna) hösten 2004 så var fotboll en väldigt stor del av mitt - och den människa som senare skulle bli Fru Nygårds - liv.

Fru Nygårds (eller Fröken Thornqvist om ni så behagar) och jag beslutade oss för att göra ett gemensamt försök att leva utomlands i några månader för att finslipa engelskan och ha lite allmänt lattjo. För egen del innebar det tjänstledighet från jobbet för studier och för min älskades del innebar det att en del av hennes studietid förlades utomlands. Fast egentligen bodde vi bara utomlands och studerade på hemmaplan, men det var ju bara en formalitet i sammanhanget. Vi, Jack och Meg skulle hålla varandra sällskap i Ipswich, England.

Oh, ohohoh, oh, oooh, oh

Själv hade jag redan varit i Ipswich med omnejd ett antal gånger, medan min andra hälft bara varit med någon gång så där. Vi hade jordens flax och fick hyra en lägenhet vid slutet av Portman Road, 5 minuter från torget i stan och 5 minuter från fotbollsstadion Portman Road. Det var svårt att argumentera med bostadstombolan att vi var värda något bättre. Entré med gasvärmargrejen rakt fram, in till höger en korridor som ledde ner till det kombinerade köket och vardagsrummet samt det innan framkomst till köket in till vänster varandes sovrummet med en rymlig dubbelsäng. Toppa allt detta med en frostad glasdörr (med inskription som påminde om lägenhetens tidigare existens som en del av puben Half Moon & Star) som ledde in till det fina badrummet med dusch, badkar och den ultimata lyxen i form av en tvättmaskin. Inte ens en seven nation army kunde dra oss därifrån.

Själva låten om de sju arméerna hade förvisso genomslag på radion, men till fotbollsläktarna hade den inte tagit sig (skedde ju först på konstgjort vis genom en av de stora korrupta fotbollsorganen i samband med ett mästerskap några år senare) och framför allt inte i UK. Låten och många av de andra alstren på Elephant förgyllde många av våra pluggtimmar i lägenheten och det hade inte varit mig emot om Hardest button to button hade blivit en läktaranthem, men det hade förmodligen varit en knapp för svår att knäppa.

Nu spelade vi ju inte bara White Stripes utan även R.E.M, Fastball och lite annat smått och gott som passade för tiden. När vi inte lyssnade på musik och pluggade brukade vi roa oss med att hänga på gymmet tre ggr i veckan på ett ungefär, hänga på puben till helgen och - tro det eller ej - bevista en eller annan fotbollsmatch. Undertecknad hade en väldig drift att beta av fotbollsmatcher, vare sig det var ligamatch med Ipswich, reservmatch på Portman Road, utflykt på en Premier League-arena eller kanske andra omgången av FA-cupen en kall decemberdag i Cambridge. 20 av Ipswichs 22 matcher under hösten hanns med plus ytterligare 13 av olika kaliber. Fru Nygårds - som alltid haft en smula bättre omdöme - hängde med på uppskattningsvis 75% av dem. Bra facit om man frågar mig. Några matcher som hade varit fint inramade av Seven Nation Army:

Ipswich-Plymouth 3-2. Fru Nygårds blev kissnödig i tolfte minuten och när hon kom tillbaka i fjortonde stod det inte längre 0-0 utan 0-2. En man utvisad efter en halvtimme stoppade inte come back kings som gjorde tre baljor varav det sista med bara ett par minuter kvar. Klassiker.

Sunderland-Ipswich 2-0. Vi åkte bil fem timmar enkel resa, kom fram en kvart innan matchstart, var chanslösa, väntade en timme på vår journalistvän som skulle skriva matchrapport och åkte hem fem timmar returresa. Medan nämnda journalist körde som en dåre på motorvägen i sin Ford Escort. Skräckklassiker (på så många vis).

Cambridge City-MK Dons 0-1. Jag och svenske Colchestersupportern Pålle kollade in Cambridge Citys största match i världshistorien. Kallt och jävligt, bacon i baguette för 70 spänn i halvtid, MK Dons fans ståendes på marken bakom ena målet. Nördklassiker.

Det var en enormt rolig tid. I Just Don’t Know What To Do With Myself som the Whites parafraserade Burt Bacharach i sin sjukt svängiga cover. Kanske göra om det? Undrar om Fru Nygårds, Lilla Sektionen och Systersektionen är med på det? Vore ju konstigt om så inte var fallet. Det blir punkt ett på nästa familjeråd.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 13

44. COVER THE DISTANCE - ISOLATION YEARS

Välkammade gossar det här. Icke desto mindre angelägen musik. Prästsöner från Västerbotten gör helgjutet album med oklanderlig näsa för melodier och stämningar.

Vi lyssnade in oss stenhårt på den här plattan, jag och Fru Nygårds. Dessvärre för Isolation Years var det inte så många andra som gjorde det. Ännu ett av alla dessa fantastiska svenska band som i konkurrensen kommer bort en smula i den kommersiella cirkusen. Inte mig emot på det personliga planet, men det går ju inte att låta bli att lida med bandet ifråga (och alla dess kompanjoner som skriver så vackert men aldrig riktigt slår igenom). Kritikerna var med på båten, men nu är ju det inte på något sätt någon garanti för att popularitet går hand i hand med det, snarare tvärtom. För mig obegripligt att ett sånt fint album ska behöva föra en sådan anonym tillvaro.

Cover me.

Många är de band som har fina liverykten och kommer från de norra delarna av vårt land. Umeå, Skellefteå m fl städer up north har producerat mången fin liveakt. Således var vi väldigt peppade när killarna i Isolation Years bokades till Peace & Love i mitten av 00-talet, innan festivalen exploderade i besökarantal. Klädsamt nog hade rävarna i organisationen placerat bandet på S2s klubbscen. Vi bänkade oss tidigt - i festivalsammanhang räknat - strax till höger om scenen och inväntade lite norrländsk magi. Så särskilt magiskt blev det emellertid inte, ety de här pojkarna som låter så briljanta på platta såg högst obekväma ut på scenen och kunde inte riktigt backa upp briljansen från plattorna i framträdandet. Synd på så fina nummer som Nurse Hands, Michael och Yellow Cross on Blue.

Dock kvarstår faktum. Isolation Years är ett gravt underskattat band på platta. Tyvärr verkar det också ha bidragit till att gänget inte kommit ut med nåt nytt sedan 2007 års Sign, Sign. I mellantiden kan man med fördel kolla upp Two White Horses med sångare Jakob Nyström och hans syster.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 12

45. TRE MAXISINGLAR - DEPECHE MODE

Vi skulle ner till Uppsala för att fira valborg. Martin pluggade ju där så den vita Opeln, jag vid ratten och Hassel i passagerarsätet. I Knutsson-stereon: Depeche.

Av någon för mig okänd anledning inhandlades aldrig Violator-plattan. Däremot snappades det upp tre av musikhistoriens vassaste tolvtummare. Gillar man inte remixar kan man ju steka dem omedelbart, men jag har verkligen en soft spot för såna här saker. Personal Jesus, Policy of Truth och Enjoy the Silence i utökade versioner. Vad kan vara fel med det?

Triss i ess

Vi måste ha dragit hyfsat tidigt för vi var nere i valborgspartycentralen före lunch och mötte upp med en Martin som var något mer än salongsberusad. Till följd av en arla start som under förmiddagen eskalerat så till den milda grad att när Björn rullade in med tåget nånstans ifrån som jag inte minns så gjorde Martins mage uppror och kastade upp morgonens samlade föda. Dålig karma så tidigt på dagen. Stationskonduktörerna (de heter så) tog inte magsjuka som giltig ursäkt för att låta bli att städa upp efter sig så medan den fyllesjuke repade sig på offentlig bekvämlighetsinrättning fick vi örviga städa upp på perrongen.

Kvällen hade liknande ödesnycker i beredskap för Björne som gav lite näring åt buskarna utanför Martins studentboende. Redan här kan kan man tänka sig att de här tre maxisinglarna borde ha fått sig ett dåligt namn genom att förknippas med överkonsumtion av alkoholhaltiga drycker, men så är icke fallet. Hur är då fallet? Jo, fallet är som så att den här sammankomsten var sista gången (eller senaste kanske?) som vi gymnasiekompisar hade gemensam utekväll. Och det är 20 år sen. När vi väl hamnade på Norrlands nation den där kvällen hade vi hur roligt som helst. Även de som ägnat delar av dagen åt uppkastning.

Dagen efter for vi hem mot Dalom nån gång mot eftermiddagen med maxisinglar på kassettband i Knutsson-stereon. Hem hade vi Björn med oss i baksätet. Han visade överraskande låg uppskattning för C-60-bandet som kompilerats med stor kärlek för största njutning. Our own personal Jesus-tape. Några av Depeche Modes finaste sånger i extended version. Och han hade mage att klaga. Fy på dig Björn.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 11

46. VERKLIGEN - KENT

Bolanche 1996. Inte är vi väl så många i publiken som håller på att bli bortblåsta av larmet från scenen. Några syntar har de inte hunnit bli med ännu, pojkspolingarna från Eskilstuna. Det är väl därför det larmar så vansinnigt från scenen. Öronen ringer än idag när Kräm hörs från nån radiokanal.

De var unga och oförstörda det här gänget. Inte för att de är förstörda nu. På senare plattor har de till och med ryckt upp sig så till den milda grad att jag återfått en del intresse för vad de håller på med. Vid pass mitten av nittiotalet var de på väg upp och den här skivan gjorde nog att de kunde sluta sina dagjobb, om de nu hade några vill säga. Vi var på 25-årsfest för Oilers i Samuelsdals klubbstuga och Kent var nog inte riktigt hans favoriter då. Heller. Den gode Mark hade förmodligen inte kännedom om detta, enär han överräckte ett paket med en CD i. Den kompakta disken var naturligtvis Verkligen. Den reaktionen på mottagaren avslöjade med all önskvärd, eller icke önskvärd, tydlighet hans inställning till bandet i allmänhet och skivan i synnerhet. Vi skrattade, Mark fattade grejen och den där skivan ligger antagligen kvar i fodralet än idag.

Är det här verkligen nåt att ha? Verkligen?

Spelningen i Borlänge var en smula omtumlande och när Kent släppte Om Du Var Här från Isola-plattan var jag verkligen med på båten. Sen tappades intresset när hela skivan kom till min attention. Konstigt det där, men det blev lite för mycket Kenta. Lite för mycket Jocke och Markus. Ändå såg jag dem igen i Falun några år senare när syntarna gjort sitt intrång och Musik Non Stop blev megahit. Besvikelsen var stor efter den konserten. Men ni vet ju hur det är med Kent, de dyker upp lite varstans och vips så står man där och tittar på dem igen på nån sån där massiv turné med Hellacopters, Thåström och ett ungt Mando Diao. Jaha, är det lätt att säga. Knappt har man sagt det förrän gänget likt en gubbe i lådan dyker upp i ett tält i Borlänge och spelar Mannen Med Den Vita Hatten. Vad gjorde jag där? Den låten betyder ju ingenting för mig och inte bandet heller. Verkligen. Och Peace & Love. Hur många gånger har jag ändå blivit ståendes för att se om Kent är nåt bra den här gången. Och den här gången. Det är nåt mysko med Kent, nåt jättemysko. Verkligen.

Så stod jag då där igen. Peace & Love, regn och jävelskap. Kent avslutar fredagens begivenheter från största scenen. De börjar det hela i en liten fyrkantig inramning som ser ut som en liten replokal i valfri källare, lysrör i taket och bara fyra snubbar med en låt från den nya plattan. Vad snyggt det är och jösses vad bra det låter. Förbannade Kent. Det finns ingen logik i det de håller på med. Ska de vara nåt jag gillar eller ska de inte? Lite av varje verkar det som. Tyvärr spelar de inte så mycket från Verkligen längre. Kräm har de väl inte spelat sen den där sporthallsturnén som stannade till i Falun, om de ens spelade den då. Halka lyser med sin frånvaro. Hade varit kul att höra en vuxnare Jocke Berg sjunga den för på skivan låter han som tolv år. Det får jag säkert om de fortsätter dyka upp lite här och där som man minst anar. Snart spelar de säkert i en liten lokal nära mig och blåser skallen i bitar när de avslutar med Halka. Det tror jag verkligen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 10

47. EL CORAZON - STEVE EARLE

Ibland är en artists leverne mer fascinerande än hens musik. Som jag gapade när jag läste om hur Steve Earle hade framfört sina dagar till bara något år innan El Corazon såg dagens ljus. Droger, fängelsevistelser och allmän dekadens är förstås standardprogram för rock ‘n roll-klyschan nr 1 och herr Earle hade gjort allt. Men nu hade han styrt upp sin livsskuta och det musikaliska föll på plats.

Steve - en man med stort hjärta

Nu för tiden kan man se honom som grånad äldre man med diverse gitarrliknande instrument i rollen som gatumusikant i den utmärkta HBO-produktionen Treme. Han dyker upp lite då och då och lirar lite så där i förbifarten. Då vid pass 1997 släppte han ett album med låttitlar som Ft Worth Blues, Telephone Road och Poison Lovers. En skör ballad, en stänkarstompare med körande kompband och en duett så vacker att en Siobhan Kennedy i högform gör den till världsklassig. Fantastiska nummer.

Skivan snurrade så mycket i spelaren och åkte så ofta in och ut ur hyllan att det blev ett märke efter asken på ställena där den stod (den flyttades allt eftersom nya skivor tog plats på sin rättmätiga alfabetiska plats i den ännu inte vitmålade hyllan) vilket sedermera påkallade ett behov för omtapetsering. Någon sådan blev dock inte aktuell förrän jag och Fru Nygårds lämnade lyan för kedjehus i mitten av 00-talet. Då hade nämnda hylla skiftat färg från svart till vit och blivit hem åt en försvarlig mängd plattor. Kära El Corazon hade fått sällskap både till höger och vänster av ytterligare en handfull Steve Earle-album med några fina spår, men inget så komplett som det spanska hjärtat och dess finfina samling av utmärkta kompositioner. Skrivna från hjärtat till hjärtat, oavsett vilket språk som regerar.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 9

48. OLLE LJUNGSTRÖM - OLLE LJUNGSTRÖM

Plötsligt känner alla till vem Olle Ljungström är. Good on him. Synd att samtliga tycker att Darin gör låtarna bättre än vad han själv gör bara.

En konstig (eller artistisk kanske, det är svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan vad som är vad här) bild på Olle själv mot grön bakgrund och lite rött med i misch-maschet. Så kan också ett skivkonvolut se ut. Men det var ju inte därför albumet landade i min ägo. Det var förstås sättet det lät på. Och texterna. Även om texter sällan varit min starka sida. Ibland har de betydelse och andra gånger är de totalt underordnade det musikaliska. I sällsynta går det att finna en symbios mellan musik och text. Så sofistikerad är jag. Inte särskilt mycket alls med andra ord. Men. När en låt inleds med strofen “En vanlig dag med heroin” så har sångaren fångat mitt intresse. Inte för att jag på något vis har någon som helst förkärlek för drogen ifråga, men vem sjunger om en vanlig dag med heroin? Förmodligen en man med ett allt för närgånget förhållande till en spruta fylld med smack.

Olle på riktigt.

Inledningen av plattan är smått magisk med Hur Långt Kan Det Gå följd av ovan nämnda Jag Spelar Vanlig (så där vanlig som man gör när man går på heroin, ni vet). Avslutningen med en cover på Olle Adolphons fina Minns i November rundar av hela anrättningen på ett högst smakfullt sätt. Däremellan fylls det hela med finfina betraktelser för lyssnaren att avnjuta vid brasan, i skidliften eller - i nödfall - någonstans mellan Skövde och Borås. Men bäst gjorde den sig innan almanackan hade vänt blad till 1994. Då utgjorde den en necessitet i varje popsnöres skivhylla. Bland det bästa TV4 gjort de senaste 20 åren är att ge nytillkomna popsnören chansen att uppleva en del av 1993 på väg att bli 1994. Hoppas kidsen tar den chansen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 8

49. JOYRIDE - ROXETTE

Det här är inte på något vis ett av musikhistoriens största album, men när det kom ut var vi några stycken som tjackade det på studs. Mästaren av att skriva snygga stick i låtar hade mycket att bevisa när det gällde att skriva listettor world wide.

Den där videon med den röda bilen och de konstiga scenerna när de sjunger om en sky ride lämnade kanske en del övrigt att önska när man kikar lite i backspegeln. Men just då verkade det som en väldigt bra video. Om inte minnet helt sviker mig så var det Ellinor Persson som stod och presenterade premiären i Voxpop eller nåt av de andra programmen som Växjö-TV gjorde på den tiden. Och jösses vad bra det lät just när de sjöng det där sticket. Gessle himself må för alltid se ut som en gitarrspelande trana, men ingen slår honom när det kommer till att skriva ett snyggt stick. Jag trycker lite extra på detta faktum och hade han av misstag läst det här hade han säkert blivit förnärmad för att inte ha blivit utsedd till att skriva snygga popmelodier. Nu tycker ju jag att han inte ska vara sån (rent hypotetiskt förstås) för han är emellanåt riktigt vass på det också, men hade det funnits OS i snygga stick hade han varit medaljkandidat med rejäl guldchans.

Den frisyren. Bättre i teorin om man säger.

I vårt pokergäng fick vi inte sån särdeles bra respons då de mer var inne på Vanilla Ice, Traste Lindén, Perssons Pack, MC Hammer och KLF. Min klasskompis Hassel som var ute på DJ-uppdrag hos den yngre generationen lånade dock med glädje min tolvtummare med en för tiden typisk remix. Tämligen osvängig, men lite fräck så där. När vi ändå är inne på Hassel (OBS, ej Roland) så företog vi oss en klassresa i kölvattnet av Joyride-släppet och tog tåget till Berlin. Nästan alla i vår studentklass var med, vilket borde ha räknat in nånstans runt 25 stycken partysugna kiddos från Falun. Det hände en del på den där resan har jag för mig. Det är nästan så jag känner en redogörelse i punktform ta form:

* Vi åkte tåg alltså. Utom när tåget parkerade på en båt mellan Trelleborg och Travemünde. Fast man kunde fortfarande sitta i tåget om man kände för det. Och prata med främlingar om turbiner i hjulångare. Eller var det ångare utan hjul? Hur som helst var det en inte-diskussion som mynnade ut i ingenting, men det var snabba två timmar.

* Ett tag trodde vi att den som lagt in det värsta skottet hade trillat över relingen. Han dök dock upp igen. Ursäkta.

* Samma man som vi trodde ramlat i plurret utvecklade en fäbless för att bli lurad av streetsmarta spelare. Fast det är nog inget han skulle erkänna. Inte ens nu 20 år senare. Sen blev han av med sin plånbok som han hade runt halsen. Det var inte heller särskilt bra när man tänker efter. Tryggt att han rör sig i riksdagskvarteren idag.

* Vi drack Berliner Kindl. Oklart varför det etsat sig fast.

* Sightseeing utgjordes av att kolla in den del av muren som stod kvar efter fallet (och som inte finns kvar idag), spana in Olympiastadion, vandra på Ku-damm upp och ner samt bocka av ett slott, Checkpoint Charlie och Fernsehturm.

* Jag införskaffade en gul walkman och tar det inte för osannolikt att Joyride rullade på kassett i den där hela vägen hem.

Under tiden vi var där roade sig Roxette troligtvis med att göra promotion tills de blödde och med facit i hand lär det ha varit väldigt lyckat. I övrigt har jag alltid tyckt att det är fascinerande att Perra G skrev Dressed for Success igen och stöpte om den med annat arr och text och kallade den för Small Talk. Och ingen kom på honom med det. Storartat.