I Frankrike anses det mainstream att gilla Indochine, i Sverige en något udda företeelse. 1987 när 7000 Danses släpptes var jag nog en av få i landet brunsås som fortfarande hade någon form av intresse för bandet. För mig betydde de allt i musikväg, det gjorde inget att Nicola sjöng falskt på La Chevauchée Des Champs De Blé på den nya plattan. Kanske var det meningen till och med? Ovanför mitt huvud blev bandet anklagade för att vilja kopiera The Cure och bli en fransk motsvarighet. Min gissning är att de dåvarande medlemmarna var lika frågande då som när jag på senare dar fick reda på jämförelsen.
 |
| Bättre fyra fåglar i trädet än 40 på barstolen |
Vi som växte upp på landet var minst sagt svältfödda på musikvideos och dylikt enär det endast fanns två tv-kanaler att titta på. Således utgjorde det en stor happening när det mitt i natten skulle livesändas konserter någonstans ifrån och dessutom ett antal musikvideos på TV1 och TV2, bland annat Indochines singelsläpp Les Tzars. Videon ställdes på inspelning och någonstans där i mitten hade videon till Les Tzars fastnat på 240-minutersbandet. En riktig smocka i fejset på undertecknad. Vilken video! Och låten är min absoluta favoritlåt med bandet. Den körde över mig och videobandet körde över videon flera gånger om dan med den där låten. Och musikvideon. Ödlor, Che Guevara, Mao och andra skumma snubbar flög kors och tvärs över tv-skärmen till tonerna av Les Tzars. Som vanligt förstod jag inte ett ord av franskan (men jag var jävligt vass på tyska redan då) men det hindrade mig inte ett dugg från att älska varje sekund av språket i sjungen form.
Albumet i övrigt innehåller några pärlor såsom Il y a un Risque, Un Grand Carnaval och den instrumentala La Buddha Affaire. Den stora behållningen var och är dock förstasingeln Les Tzars, som jag för övrigt skickade in som förslag till världshistoriens bästa franska poplåt till Kalle Oldby en sen söndagskväll efter att jag tagit flyget hem från Fru Nygårds (ofru just då) i Malmö och satt i bilen hem från Arlanda och lyssnade på radio. För det förslaget fick jag en CD hemskickad med det franska tuggummipopbandet Superbus. Aeromusical hette det, men det har inte haft så stor inverkan på mitt liv så berättelsen om det albumet får anstå till dess att de flesta skivor i hyllan fått sina femton minuter av fame.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar