Det var ett evigt tjat om det här bandet under vårvintern 1994. Kvällstidningarna skrev, Per Gessle backade upp, det var som om Sverige fått sitt eget lilla hajpband vid sidan av alla hajpade brittiska akter. Nu visade det sig att det fanns fog för allt tjatter. Soda drabbade popknölarna som ett virus. Sommarens soundtrack till VM-brons och allehanda konstiga händelser.
Vi var en kvartett kompisar som drog på charter i början av juni 94 till Kreta och en annan kompis som heter Fredrik - men som vi av oklara skäl hellre kallar Berit - var min rumskompis och musikpartner in crime. Hans bandare spelade Soda om och om igen i det där hotellrummet, på den där balkongen bredvid de rödbrända muskelbyggande bulgarerna som mer än gärna övertog vår flaska med misslyckad turkisk peppar-vodka. Det var en fantastisk och märklig resa. Vi fick via en Umeåbaserad tjej på ett uteställe veta att någon gått bärsärk i vår lilla stad i Dalarna. Vi störtade ut, ringde hem mitt i natten från hotellets telefon och grät i varandras armar. En annan i vårt sällskap fick hemska besked när vi fick veta att hans tremänning hamnat mitt i kulregnet och avlidit omedelbart. Det var ofattbart och när vi fick läsa om det dagen efter i gårdagens Expressen och Aftonbladet på stranden kände vi igen alla gråtande på bilderna och känslan av overklighet var allomfattande. Och till allt detta ohyggliga är för mig för evigt sammankopplat musiken som gjorde den där sommaren till vad den var. En briljant popplatta, ett vansinnesdåd och ett VM-brons. Ibland är livet märkligare än dikten och obehagligare än vad man önskar sin värste fiende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar