TRANCE DANCE - DANCING IN THE SHADOWS
Det är lite oklart vem som borde skämmas mest, jag eller Ben Marlene. Eller Bernt Erik Malén som han egentligen heter. Det ska han ju inte skämmas för, men det hade inte varit mycket till artistnamn att svänga sig med i slutet av 80-talet, det hade det inte.
You’re Gonna Get It var det coolaste riffet jag någonsin hade hört komma ur en högtalare. I retrospektiv är det tämligen enkelt att konstatera att jag inte hade hört särskilt många riff komma ur en högtalare. Att bandets samtliga frillor också hamnade topp-ett bland coolaste frisyrer får vi väl helt enkelt tillskriva året 1988 och inget annat. Så här i efterhand kan man ifrågasätta mer eller mindre samtliga hårarrangemang som passerat revy sedan tidernas begynnelse. Med lite distans ser de flesta ut som idioter på ett eller annat vis. Men vi tyckte verkligen inte att Ben, de två körtjejerna och övriga fyra snubbar såg ut som idioter. De såg bra ut och lät fantastiska när vi hörde vad som kom ur högtalarna. Högst oklart vad det var för fel på oss, men det kan möjligen krediteras a) acne, b) allmän tonårsosäkerhet eller c) GB Sandwich.
 |
| Dansa som i trans med Bernt Erik |
Som en sinkadus sammanföll Trance Dances storhetstid (dvs 1988) med firandet av världens äldsta aktiebolag, vid tiden benämnt Stora Kopparberg AB, som fyllde 700 år just detta nådens år. I Falu stad bjöds då till en hejdundrande baluns för att fira detta förhållande (att bolaget fyllde 700 år alltså, inte att Bernt Malén hade skrivit musikhistoriens optimala riff) och som en sinkadus av sällan skådat slag spelade inte bara Lili & Susie utan även Bempas band på den tillfälligt riggade scenen vid Lugnets Skidstadion. Utöver detta hade ishallen klätts in i silver och utgjorde ett gigantiskt disco. Det är lätt att läsa att här sparades inte på sekinerna, det var all-in som gällde. Som grädde på moset hölls det årets bolagsstämma i Stora Kopparberg under bar himmel i Stora Stöten i Falu Gruva. Vid generalrepetitionen fick ett stort antal av Faluns skolelever utgöra statister och försökskaniner för att utprova bland annat transporter och läktare. Kul grej. Något ironiskt skulle det inte ta mer än fyra år förrän den månghundraåriga brytningen av koppar i gruvan skulle upphöra och hela gruvverksamheten stängas. Det går fortfarande rykten om att Maléns gage skulle ha varit av sådan omfattning att Trance Dance mer eller mindre av egen kraft lade krokben för gruvdriften. Så var givetvis inte fallet på något vis. Lili & Susie hade väsentligt högre gage än den gode Bernt.
Sommaren 1988 var din Ben Marlene. Jösses vad den tillhörde dig. Och jösses vad vi lyssnade på Dancing In The Shadows. Gud vet varför, men det verkade väl som en osedvanligt bra idé vid just den tidpunkten i våra liv (jag skriver helst vi, våra och oss eftersom det inte är något som jag vill stå till svars för mol allena. Vilka de andra var kan jag inte redogöra för i detalj, men det kan hända att jag drar med mig helt oskyldiga i fallet). Vad låtmaterialet anbelangar är Don’t Say Go fin pop som i något modernare skrud skulle kunna få en renässans på vilken lista som helst. I övrigt är det nog bäst att låta inspelningarna ligga kvar i malpåsen. Men det var för jävla bra 1988. Synd på gruvdriften bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar