MAGNUS UGGLA - DEN DÖENDE DANDYN
Så här i efterhand är det lätt att tänka i banor av VM i lök. Det låter oerhört daterat och texterna är en aning opolitiskt korrekta om man säger så. Som om det nånsin brytt Uggla.
 |
| Passar bra till minibandy, knappast till hallindiebandy |
Vid den här tiden var vi inte gamla, men den här LP:n skulle var tolvåring äga. Antingen direkt genom vinyl eller indirekt via inspelning på C-60. Vi lyssnade på den på både ock, bland annat så att vi skulle kunna lira den i bandaren som var med till sporthallen där i Domnarvet där vi skulle lira minibandy i Nattrajden. På den tiden innebandy kallades vid sitt rätta namn. Vad hände med den fina termen minibandy egentligen? Vad var det för geni som kom på att det skulle byta namn till innebandy? Det fattar väl vem som helst att man spelar inne. Eller? Bandy spelas ju ute. Eller gjordes i alla fall 1984. Hur som helst så gick det till som så att våra föräldrar skjutsade oss till Honefshallen utrustade med minibandyklubba, liggunderlag, sovsäck och en liten matlåda (i mitt eget fall en halv gustavskorv och potatissallad). Hur nån orkade lira minibandy vet i fåglarna men på nåt vis lyckades vi mäkta med det också mellan hästkorvstuggorna och poppandet av Magnus Uggla. De som var lite äldre hade förstås häftigare grejer i bandarna, företrädesvis hårdrock. Vi var lite för tama och gröna i gemet för såna prylar. Uggla fick duga. Han sjöng ju ändå om HTLV-III liksom. Hårt. Han fick vara med i Jacobs Stege också. Ännu hårdare. Nästan lika hårt som Europe som fick vara med och sjunga stämsång i trappan.
I regel var vi duktiga strykpåsar i själva minibandyturneringen, men kul hade vi. När matsäcken tagit slut gick vi till den exotiska Domnarvets pizzeria för att fylla på näringsintaget. Några dylika utskänkningsställen fanns nämligen inte på landsbygden.
Vad gäller själva musiken var fäblessen tämligen kortlivad även om jag och Joel från gamla affärn av okänd anledning hamnade på Ugglas spelning på Lugnets sporthall. Kan mycket möjligt ha varit den första konserten jag var på, men det är mycket suddiga minnen från den där kvällen. Inte på grund av att vi hade druckit något, herregud vi var elva och tolv och hade en och en halv mil hem till mamma och pappa. Det är bara det att det var så fasligt länge sen och den gjorde inte så stort intryck. Det gjorde däremot skivan. Utbytet av den idag är dock starkt begränsat. Snygga körer i Passionsfrukt, det kan jag sträcka mig till. I övrigt inget vidare. Men det var kul då. Och nu när jag tänker tillbaka så - ja - tack för det Uggla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar