Det är inte många som håller sig till pop som ska hålla sig till pop. Ian Brodie borde hålla sig till pop i hela sitt liv, för han är så enormt bra på just pop. När han började med nån slags soulpop dog en liten del av mitt pophjärta. Han ska göra poppärlor som Sense, The Life of Riley och Sugarcoated Iceberg. Det är såna råd han borde få av sin karriärcoach.
 |
| Gustav 52. Femma tvåa. |
Jag trodde på fullaste allvar att jag hörde fel när The Life of Riley började rulla på P3. Pontus Enhörning terroriserade etern på ett ganska underhållande sätt och jag tillbringade alldeles för mycket tid med att göra ingenting när det var föreläsningsfritt och sofforna hemma i Smedsbo var väldigt inbjudande efter lunchtid (eller frukost om man nu ska vara petig och gå efter just intagna mål mat istället för vad klockan utvisar). Radion stod alltid på och den bästa musiken kom alltid från P3. Kunde en låt vara så bra som The Life of Riley? Det verkade uppenbarligen så, det var nog bara att vänja sig. Några listframgångar blev det inte, men på min lista var den nummer ett många veckor. Den börjar så bra den där plattan. Först ut Sense, Terry Halls fina låt som också blev Lightning Seeds följt av singelsläpp numero uno. Resten av skivan innehåller också föredömlig pop.
En av de stora fördelarna med att upptäcka det här albumet var inte bara att det fanns något att lyssna till när Enhörning hade babblat färdigt och en CD åkte in i spelaren och jag fortfarande inte kunde slita mig från soffan, utan det blev även en inkörsport till debuten Pure. Kanske en än omistligare produkt från melodifreaket Brodie. Båda blev tämligen omgående överförda till kassett som sedermera fann ett hem i stereon i den 74:ans Passat som frekventerade sträckan Smedsbo-Högskolan Borlänge den hösten. Den kärran behövdes piggas upp med lite gladpop, det ska bilgudarna veta. Bara en sån sak som att när Larsa (även kallad Large, så har ni en bild av resligheten hos den här karln) skulle flytta nämnda bil från en parkering till en annan under en fest på högskolan och jag pga alkohol i blodet inte var lämpad att göra så själv, lyckades skjuta bak förarsätet så det hamnade i baksätet. Polisskolan style. En sån bil kan man säga att det var. Farsan fixade till den med lite sugarcoating och jag körde. Hålla på med bilar har aldrig varit min grej, jag kör hellre. Man ska göra det man är bra på (eller mindre dålig på) och i det här fallet blir det att köra bil. Lite grann som att Ian Brodie ska hålla på med pop och inte nåt annat segt skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar