Per Bjurman kissade på sig av entusiasm. Alltså, bara bildligt talat. Han blev inte blöt i brallorna. Inte på det viset i alla fall. Alltså. Det här var en högst sensationell debutplatta från ett gäng som inte ens fyllt tjugo. Klart karln blev till sig i trasorna.
Vi såg dem på Gatufesten i Sundsvall. Eventuellt var inte mina compadres lika imponerade av vad de såg, men jag var såld. Så många gånger som de tre inledningsspåren slagit mig till golvet i vardagsrummet på Norra Mariegatan 15B. Så många gånger som jag reste mig och körde om trion låtar igen. Öppnar man ett album på dylikt vis riskerar man att skrämma bort lyssnaren som tror att det inte är möjligt att bli ångvältad om och om igen på det viset. Tro mig, det är fullt möjligt. Kanske hade de inte så många fingrar med i valet av spårordning, men oavsett hur det är med den saken är den så varsamt lagd att det måste vara en regerande världsmästare i genren som legat bakom den. Eftersom jag har pinsamt dålig koll på just spårordnings-VM blir det ingen namedropping på området, annars hade Neil Tennant, Matthew Sweet och Jeff Tweedy legat bra till.
Gatufesten ja, det är ju nästan nästgårds till Robertsfors. Bara några timmars bilfärd liksom. Vår vän Mogens bodde där under några år, i Sundsvall alltså, och vi tyckte allt som oftast att det var en utmärkt idé att fara dit på besök i samband med att Gatufesten gick av stapeln. Vi såg många bra band, visst gjorde vi det. Men mest drack vi mängder av öl och grogg och hade det allmänt trevligt. Det måste ju också räknas för nåt. Hur som helst går det inte att bortse från att storheter som Sahara Hotnights, Cardigans, 1000 $ Playboys, TSOOL och Kent berikade våra liv musikaliskt. För att krydda tillvaron tyckte vår uppfinningsrike vän PerQ att det var en god idé att under övriga gängets överinseende näcka och köra en streaking under grannens pågående grillfest. Festligt tilltag måsta jag säga så här i efterhand. Något mindre festligt var det att Oilers tidigare under året stukade till knät eller nån annan del av benet så han fick hoppa på kryckor under hela evenemanget en sommar. Höll ungefär samma hastighet som en kraftigt berusad mas på väg hem uppför ena berget i stan efter stängningsdags. Ingen större skillnad således mot en fysiskt kry och av alkohol bedövad man. Så var omständigheterna. Men nu var det ju musiken det här skulle handla om.
Peace & Love har varit förärade med Saharatjejernas närvaro ett flertal gånger och under 2011 års tillställning gjorde de till och med två gig två kvällar i rad. Första aftonen spelades som gängse spelning på festivalen på en av utescenerna, men andra dagen var det klubbspelning på Bolanche. Inför 50 personer. Icke speciellt inbjudna på något vis utan mest som ett bevis på hur dålig marknadsföring kan få den mest fantastiska produkt att framstå som en dussinvara. Vi som de facto hade letat oss dit fick oss dock en sedvanlig Sahara-mangling och hade det inte varit för att de av någon outgrundlig anledning mer eller mindre höll sig till samma setlist som kvällen innan hade det varit ett riktigt högt betyg. De gör sig utmärkt som liveakt. De låter bra, ser ascoola ut och är så tajta som ett band bara kan bli. Och albummässigt började allt med det här. Klassiskt rått i början varefter deras sound och låtskrivande har utvecklats över tid. Ett band att hylla, ett band att gilla. Väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar