ÄLSKADE SKIVOR - DAG 2

54. GOT NO SHADOW - MARY LOU LORD

Tänk dig själv att gå på New Yorks gator och där på trottoaren med gula taxibilar förbisvischande i bakgrunden står Mary Lou Lord och framför sina egenkomponerade alster medelst elgura och en liten förstärkare. Tänk att få ha varit med om det. Själv har jag ju aldrig varit i det stora äpplet varför det således är helt uteslutet att ett dylikt scenario skulle ha utspelat sig framför mina ögon.

Nr 54. Från New York. Coincidence? I don't think so.

Det ter sig inte helt osannolikt att det var Måns Ivarsson på Expressen som vurmade för denna power pop-sensation från det stora landet i väster. På något vis hade denna tjej plockats upp från gatan till bolag och fått ge ut en platta på en undertitel till Sony. Givetvis välförtjänt och förmodligen alldeles för sent, men bättre sent än inte alls som bekant. Melodiorienterad pop klädd i en skrud av de finaste gitarrer. Det är lite så hon jobbar. Plötsligt snurrade singeln His Lamest Flame på P3 och då var det inte bara singeln som snurrade utan även hennes karriär. Eventuellt snurrade det också en smula i Mary Lou Lords huvud av framgången. Från gatumusikant till indietant. Bara sådär liksom. Förutom det utomordentliga singelsläppet rockar fortfarande Some Jingle Jangle Morning röven av det mesta som har landat på skiva de två senaste decennierna. I sann Arne Hegerfors-anda, fast med tre låttitlar istället för tre beskrivande ord, måste Shake Sugaree också nämnas i sammanhanget. En utomordentlig bagatell till poplåt. Sånt som snurrade i mitt huvud vid pass mitt tjugofemte eller tjugosjätte levnadsår.

Någon gång ska jag ta mig till New York också. Inte bara för att se Union Square, Central Park och Madison Square Garden. Nån måste ju hålla utkik efter nästa Mary Lou Lord också. Jag tar på mig den uppgiften här och nu. Eventuella spekulanter på projektassistentrollen anmäler med fördel sitt intresse i kommentarsfältet nedan. Bifoga gärna CV.