ÄLSKADE SKIVOR - DAG 59

3. TOMORROW THE GREEN GRASS - THE JAYHAWKS

Det har redan avhandlats på plats 39 i samband med Rainy Day Music-plattan. Det här är ett exceptionellt band och för den här plattan till och med i originalsättning. Lennon/McCartney? Nej, Louris/Olson stavas paret när de 1995 gav ut det här albumet.

Jävla bra grammofonskiva

Efter den här plattan fick Mark Olson för sig att han inte skulle vara med i Jayhawks längre och istället bosätta sig mitt ute i ingenstans med sin Victoria Williams och bland annat skriva sånger med henne under det tämligen krångliga bandnamnet The Original Harmony Ridge Creek Dippers. Tråkigt för The Jayhawks men roligt för Gary Louris som framledes fick utveckla sin egen låtskrivarådra till närmast perfektion. Den här plattan innehåller inte bara 13 briljanta spår som står på egna ben utan som också utgör en helhet som Tomorrow The Green Grass. Från deras största hit genom åren - Blue - till finfina berättelser som Miss Williams' Guitar, Nothing Left to Borrow, Over My Shoulder och Red's Song. Den snurrade så mycket i CD-spelaren att den borde brunnit upp. Precis som en skiva som betyder världen för vem som helst så tog det ett antal lyssningar innan den satte sig. Det bara fortsatte dyka upp nya dimensioner i låtarna och att lyssna på den idag gör samma sak med sinnena.

Under 2011 återförenades så Mark Olson och Karen Grotberg med sina forna bandmedlemmar och spelade in ett nytt fint album med följande turné, båda betitlade Mockingbird Time (fast utan Time och med tillägget tour för turnén, som sig bör liksom). Debaser Medis var skådeplatsen och jag tog med mig Min kompis Fredrik från storstan, ej att förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn. Ofantligt trevligt att se bandet återbördat till originaluppsättning. Trevligt kanske inte är det finaste och mest önskvärda epitetet för ett rockband, men risken blir liksom större och större med tiden de håller på och när de grånande håren påminner om tiden som passerat kan just ordet trevligt ligga bra till hands. Gulligast av allt var givetvis den unge mannen med det yviga mörka håret som efter spelningen kastade sig i Gary Louris famn med orden “You’re the greatest song writer ever!”. Själv nöjde jag mig med att köpa en brun t-shirt med ett rött designat träd på. Man vill ju inte verka för angelägen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 58

4. ACHTUNG BABY - U2

Nu var det som så att fram till att Achtung Baby släpptes så hade jag inte så mycket till övers för Bono & co. Visst sjöngs det med i Pride, With or Without You och Angel of Harlem, men något större avtryck hade de inte gjort på mig. Så släppte de det här mästerverket.

Många var de U2-fans som inte fattade nåt av vad det var deras favoritband gjorde. Åkte till Berlin för att spela in ett konstigt, larmigt och fritt-från-stadium-hittigt album. Berlin åkte man väl bara till om man skulle på skolresa och det var väl ändå inte det som The Edge hade sajnat upp för? Märkligt nog släpptes The Fly som förstasingel och när jag såg och hörde videon på Voxpop eller vad det nu var för ledande videoprogram i de fria kanalerna som gällde at the time hade jag också svårt att förstå storheten. Ändå införskaffades albumet och insatt i sin helhet var det lättare att förstå fluglåten. Zoo Station brakar igång hela anrättningen och i efterföljarna Even Better Than The Real Thing och One har man en öppningstrio låtar som heter duga. Resterande samling sånger är utsökta och tillsammans utgör de totalt 12 låtarna en imposant bunt med kompositioner.

Svår att klämma fram den här

Som en styckesparantes kan inflikas att det finns en utomordentlig dokumentär om färdigställandet av Achtung Baby som heter From the Sky Down. Där får man bland annat följa vägen fram till att riffet till Mysterious Ways finner sin slutgiltiga form samt hur One växer fram till den monsterballad den är. Rekommenderas högt.

Göteborg en julidag 2009. Mitt på planen står en koloss där de åldrade männen i U2 ska riva av ännu en spelning på sin världsturné. De tjänar enorma pengar på sin kringdrivande cirkus och man kan tänka sig att de är mätta på framgång nu. Det räcker att se tio sekunder för att begripa att så inte är fallet. Låtarna från Achtung Baby håller ännu, precis som gubbarna. Det är en formidabel show och de låter lika bra som de ser bra ut. Bågarna som utgör spindeln - eller rymdvarelsen - reser sig högt mot skyn och jublet vet inga gränser. Och tänk att det kunde ha varit över i samband med det tålamodsprövande arbetet med Achtung Baby nästan 20 år tidigare. Jag tänker att det var väldigt bra att de lyckades ta sig ut på andra sidan när de färdigställde det där fina albumet. Annars hade vi fått vara hemma den här varma julikvällen och gjort nåt annat. Lyssna på Rattle and Hum till exempel. Det hade inte varit bra för nån.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 57

5. KONTIKI - COTTON MATHER

En uppvisning i snajdiga 60-talsmelodier, snygga gitarrer och fantastiska sånginsatser. Och givetvis helt okänt för gemene man. Ett album så fullt med knirkigt finurliga popreferenser och samtidigt så eget. Att det inte funnits på Spotify är en styggelse mot musikintresserade i allmänhet och popsnören i synnerhet. Att den nu sedan en månad eller så finns tillgänglig som de luxe-edition på nämnda musiktjänst är en välgärning som borde inbringa ett Nobelpris eller två.

Det låter som ett gitarrvässat Beatles med John Lennon som förstevokalist på alla spår. Det kan knappast ha varit på något annat sätt än att det var Måns Ivarsson som recenserade även denna platta och med någon liten referens fick mig att inse att det här var något som skulle falla mig i smaken som öron i popmössa. Den växer och växer och fortsätter att växa, det är en sån typ av platta. Vid varje lyssning hittar man en ny twist i öppningsspåret Camp Hill Operator Woman (vilken titel för övrigt), Beatlespastischen My Before and After eller i den slalomknixiga Private Ruth. Jag var 27 och ska man följa devisen om att man bara kan älska musik som man upptäckt innan 25 skulle man behöva bringa sig själv om livet. Kontiki finns där att älska, varken mer eller mindre.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 56

6. SILVER SUN - SILVER SUN

Men herre min skapare vad jag körde bil till den här skivan. Mammas vita Opel var ofta i min besittning när den här plattan spelades som mest i mitt lilla hushåll om en person. Det fina med den vita Opeln var inte bilen i sig utan den Knutsson-stereo som av för mig okänd anledning var installerad i den. Jösses vad man kunde kräma på alltså. Och jösses var just de här samling sångerna lämpade för att spelas på högsta volym hela vägen ner till min lillasysters student i Olofström 1998. Sju timmars körning blir inte mindre än ett dussin vändor eller så av den här skivan i bilstereon! Vilken powerpop-fest vi snackar om här.

Spela gärna ett dussin gånger på rad

James Broad och hans stämmosjungade kumpaner spelade riviga gitarrer i sann powerpopanda, sjöng stämmor som om de vore Brian Wilson med anhang och skrev låtar som om John Lennon stigit ner från himlen och lierat sig med Sir Paul igen. Jag tar inte för osannolikt att Golden Skin, Wonderful, Last Day och de andra utomordentligt väl sjösatta låtarna utgör bas för vad som måste vara de mest besjungna bitarna i den där bilen av 1987 års modell. De är nämligen ypperligt anpassade för sådana aktiviteter.

Väl framme i Olofström fick vi se studentboendet, träffa hennes klasskompisar och se när de sprang ut. Som sig bör. Fast det bestående intrycket, och låt mig be om ursäkt till dig lillasyster redan här, måste nog ändå vara den där ekiperingen vid torget som hette Berth-Idoffs. Vilken klassiker. Trots idogt sökande i Skåne med omnejd har jag fortfarande inte återfunnit någon ekipering som heter varken Lasse Stefanz eller Perikles. Men å andra sidan har nog ingen av de tre ovannämnda gjort någon cover på en Silver Sun-låt. Precis som om det skulle ha nånting med nånting att göra, men det verkade bra att få in Silver Sun ett par gånger extra i texten. Wonderful helt enkelt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 55

7. BE A GIRL - THE WANNADIES

Som jag älskar de här sångerna. Den uttjatade You And Me Song undantaget då, men nr 2-11 är av den sorten som får hjärtat mitt att slå snabbare så snart de når öronsnibbarna.

Det var mycket som hände i livet när den här plattan tog sig in i medvetandet på en 22-åring som fortfarande inte kommit till examens ände med sina ekonomistudier. Trots att den kom i november 1994 så hängde den med under hela 1995. Så bra tyckte jag den var och tycker jag fortfarande att den är. För att inte prata om b-sidorna till singlarna. Helt sjukt att de inte ligger med på något av deras album, men så vass var Pär Wiksten att skriva snitsiga popdängor på den tiden (till viss del gör han ju det alltjämt, men åt andra artister) att det låg hits som b-sidor på singelsläppen. Hit i min värld, that is. Några hits på försäljningslistan i Sverige blev det inte under deras karriär över huvud taget. Vilket återigen skulle bevisa orättvisan i vad som blir kommersiellt gångbart visavi vad som förblir en akt i topplistornas utkanter. Men mig och alla andra Wannadiesfans kvittar det förstås, däremot hade det väl varit gynnande för bandmedlemmarnas framtida pensioner om det trillat in någon sekin till. Jag menar, om man kör in tre Depeche-covers Wannadies-stylee som extraspår på Might Be Stars borde man ju bli ekonomiskt belönad bara för en sån sak?

Hittigt värre.

Det ska väl hända mycket när man är 22, ska det inte det? Ett tag där var det mycket med att sällskapa med tjej, åka på en släng av körtelfeber, dra utomlands för att plugga och till sist få den där examen varpå det första riktiga jobbet uppenbarade sig i slutet av både år och sällskap med tjej. Det kom nya femstjärniga album, men den här låg alltid med och plockades fram som referens för hur en fulländad skiva skulle låta. För en 22-åring med mycket grejer på gång var det en fin måttstock att ta till.

Livemässigt blev det bara ett framträdande med mig som besökare. Bedrövligt facit givetvis. Kanske inte något av deras största gig, men med lillsyrran i släptåg kunde jag inte varit lyckligare när vi lämnade Cozmoz i Borlänge som blåst mig av banan. Det där stora håret på den där lilla mannen med v-gittaren längst fram och hans flickvän på klaviatur. Vilket par. Vilken cool. Vilket sväng. Ibland blir man överkörd av tåget, men går likväl därifrån med ett leende. Den här gången var det njutbart att bli påkörd i 200.

Vad hits som b-sidor och ihopknytning av säck anbelangar  ligger en av Wannadies mest grandiosa låtar på just en sådan sida, nämligen I Like You a Lalalala Lot. Flitigt använt livespår med ett förnämligt Lady Madonna-pianogung som fundament. När mobiltelefonerna användes som just telefoner och man kunde komponera sin egen ringsignal, petade jag in den här pianoslingan. Ingen annan hade coolare signal just då. Ingen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 54

8. 100% FUN - MATTHEW SWEET

Det var i studentköket i korridoren där i studentboendet i Innsbruck som det plötsligt strömmade nya låtar från Matthew Sweet ur den lilla radion som stod där bredvid borden och stolarna i hörnet. Riffet till Sick of Myself tuggade igång och jag undrade vad det var som kunde låta så bra, men så fort han började sjunga var det inget tvivel. Jag hade varit där en månad eller så och den här plattan skulle bli den musikaliska signaturen för min vistelse vid universitet i den gemytliga alpstaden.

Stan är väldigt platt, tvärtemot vad man kanske kan tro. Men faktum är att den ligger i en dalgång och bättre stad att cykla i får man leta efter. Knappt en uppförsbacke (och ingen utförsbacke heller kan man tänka) i hela stan. Således införskaffade vi cyklar, så klart med assistans av Frank från Holland. Han var en sån där som visste alla knep man behövde veta. Hur han lyckats komma över de alla vet i fåglarna, men visste det gjorde han. Begagnad cykel kunde man köpa hos en bagare inne i stan. I hans bageri alltså. Man gick in där och sa att man ville ha en limpa bröd och lite i förbigående nämnde man att oj vad bra det vore om man hade en hoj att frakta limpan på. Limpsadel inget hinder. Några hundralappar senare var man en cykel rikare (och en limpa) varpå alla kunde cykla kors och tvärs över stan istället för att åka buss.

Det blir inte roligare än 100%

Eftersom vi hade ett par kilometer in till stan från Studentenheim Panorama var det en ynnest att kunna ta cykeln in till stan med 100% fun i sin fina gula Walkman. Vilket drag. Jonas från Småland, som var något av en DJ och pratade mycket om syskonen Jacksons nya släpp "Scream" och vad den skulle kunna göra med ett dansgolv tyckte att omslaget till Sweets nya platta var en smula märkligt. Och visst är det annorlunda. Men jag var helt såld. Bilden på en ung Matthew Sweet med de lurarna och det assnygga typsnittet på 100 % fun. Jag var 23 men mässade om detta faktum som om jag vore 13. Men det är ju så snyggt! Fortfarande. Sen finns det några vassa bitar på vaxet också som lök på vaxen.

Den heliga trion spår 1,4 och 7 hade jag lätt plockat ut på gura om jag bara hade kunnat lira. Det går till och med att fördra svackan mellan 4 och 7 ety övriga tracks är så råstarka att det är löjligt. Betänk dessutom att Walk Out var med i avsnittet av Homocide där Munch gör just det. Walkar out. Svårslaget. Lägg därtill de oerhört vackra I Almost Forgot och Smog Moon. Smälter i hjärtat. All powerpop som passerade mina öron på den här tiden fastnade som klister. Den här plattan har klistrat sig fast lika mycket i mitt sinne som den där 80-åriga professorns gulfärgade föreläsningsmanus gjorde i katedern när vi försökte ta en managementkurs som var så tråkig att vi fick lov att hoppa av för att inte avlida av ren tristess. Varpå Frank fixade in oss på en rolig kurs i Festival Atrractions and Tourism Behaviour istället. Den var egentligen fullsatt men Frank visste hur en österrikisk slipsten skulle dras. Det var nog ingen bagare inblandad i den processen vad jag kan minnas, men å andra sidan behövde vi inga fler cyklar heller. Bra power i den där holländaren. 

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 53

FÖRLÅT, JAG GLÖMDE

Den här grejen när man glömmer saker fast man egentligen har tänkt på dem hela tiden. Every hour, every day liksom. Så precis när det är dags att komma ihåg blir det på det viset att man glömmer bort att komma ihåg. Varför är inte den här trion album med på listan? Kanske för att jag glömde. Förlåt alla tre skivorna. Förlåt.

Forgotten but not gone. 

HELLO SAFERIDE - INTRODUCING…HELLO SAFERIDE

Barkaby handelsplats. Sexigt ställe att köpa skivor på, verkligen. Vi var på väg hem från Stockholm, jag och Fru Nygårds. Några barn (egentillverkade alltså) hade inte berikat våra liv vid tidpunkten varför vi for på tu man hand.

På radion hade jag hört ett par svängiga låtar med nåt som tydligen hette Hello Saferide. My Best Friend lät nästan för bra för att vara sann. Vilket galet sväng! Och texten. Briljant. Varken mer eller mindre. Vansinnigt begåvad människa den här Annika Norlin. Och banne mig om vi inte såg henne när sommaren kom.

Peace & Love innan den blev en monsterfestival. Det spelades klubbspelningar inomhus på Bolanche och S2 samtidigt som de stora elefanterna dammade på där ute på de stora scenerna. Annika Norlin med band spelade en eftermiddag inne på Bolanche. Vi stod där inne och blev hänförda. My Best Friend, San Francisco, Long Lost Penpal och Highschool Stalker. Herrejösses vad fint det var.

Förlåt Annika, det var inte meningen att glömma dig.

INXS - WELCOME TO WHEREVER YOU ARE

INXS? Ja, INXS. De skrev många fina poplåtar de här grabbsen. Mest kända förstås för plattorna från sent 80- och tidigt 90-tal, men för mig var det Welcome to Wherever You Are som betydde mest.

De hade rockat till sig lite och lät lite skitigare. Inte så svårt att ta det steget från det slicka soundet från tidigare alster förstås, men det var inte bara att det var lite mer wild & crazy. Låtarna fastnade som klister. Heaven Sent, Communication och Taste It var sjuka rökare som kompletterades av fina nummer som Baby Don’t Cry och Beautiful Girl. Mainstreambandet tappade nog en del fans på kuppen samtidigt som de vann ett gäng nya. Och blev lite mer accepterade av kritikerna. Bra jobbat att vara älskad av både vanligt folk och kritiker, det är inte alla förunnat.

Hela sagan fick ett abrupt slut i och med Michael Hutchences mystiska död, rockstjärnestyle. Urbota tråkigt när folk går bort och det var trist att världen gick miste om en briljant entertainer. Själv kan jag bara be om ursäkt för att ha missat INXS på listan.

Förlåt Michael & Co, det var inte meningen att glömma er.

TALK TALK - THE VERY BEST OF TALK TALK, NATURAL HISTORY

Min storasyster har inte bara introducerat mig för Indochine. På äldre dar fann hon Talk Talk och försåg mig med det bästa av deras produktion genom åren. Det var bra gjort.

En hel platta med monsterhits. Svårt att värja sig mot. Today, Talk Talk, Dum Dum Girl och förstås It’s My Life (som No Doubt för övrigt våldförde sig på häromåret). Hur kunde de här rackarna ha gått mig förbi? Fullständigt lysande material för bövelen! Syntigt, poppigt och så starka låtar att de skulle göra sig i vilken skrud som helst. Rekommenderas varmt. Och så var det förstås det där med ursäkten.

Förlåt Talk Talk, det var verkligen inte meningen att glömma er.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 52

9. AMAZING DISGRACE - THE POSIES

Jag mådde inte så bra i mitt hjärta när den här ångvälten till skiva kom in i mitt liv. Hjärtekrossad och allmänt nere i januarimörkret så började 1996 ändå te sig något bättre när stereon vräkte ur sig Daily Mutilation och efterföljande 13 spår.

Amazing, but no disgrace

Högskolan var ett avslutat kapitel och efter att ha fortsatt jobba ett par månader på sommarjobbet på servicehuset Daljunkaregården hade jag fått mitt första riktiga jobb på en revisionsbyrå. Fast riktig lön hade jag fortfarande inte upplevt. På den tiden var den nån slags förkortning på jobb där företag kunde anlita personal till en billig peng under sex månader för att sedan pröjsa “marknadsmässig lön” under ytterligare sex månader. Vi snackar om 3 500 spänn. Före skatt. Det blev ju ingen fet på, ens på den tiden. Efter hjärtekrossen hade jag äntligen flyttat hemifrån (Mr Sen i starten) och hade en hyra på styvt 1 500 pix, vilket gjorde att excesser i övrigt var det inte tal om. Men pengar till att köpa skivor gick ju alltid att skaka fram. Så här i efterhand måste det ju ha varit så att jag hade ett mindre sparkapital att dryga ut kassan med under de där första sex månaderna, men pasta, tonfisk och korv spelade en väldigt central gastronomisk roll i mitt liv just då. När det sedan hade gått ett halvår och lön blev åsatt tyckte jag att min rikedom var monumental. 11 000 kr före skatt skojade man inte med. Det var bara att gå bananer på Ginza-katalogen och skicka efter en sändning som de behövde förstärkt lastbil för att skicka.

Albumet gick varmt i den där lilla lägenheten med kokvrå som jag hyrde och eftersom det var tämligen lyhört i trähuset som den var inhyst i så var det säkerligen fler som fick ta del av den slamrande musiken. De sjöng inte bara om daglig lemlästning utan även om Ontario, ett önskemål om att få tillbaka något i Please Return It och inte minst om den gamle punkhjälten Grant Hart. Deras tilltuffning till just det här albumet passade mig som hand i handske och gav mig också chansen att upptäcka deras poppiga föregångare Frosting On the Beater samt den väldigt mjuka debuten.

Att musik är helande är det inget tvivel om. För sexton år sen var det den här plattan som på sitt vis hjälpte mig tillbaka till ljuset. Tack Jon Auer, Ken Stringfellow & Co för det.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 51

10. FOUNTAINS OF WAYNE - FOUNTAINS OF WAYNE

Året var 1997 och det sköljde in nya band med extrem känsla för utsökt power-pop och ett av dem var Fountains of Wayne. Ständigt denne Måns Ivarsson. Han skrev febrigt om de fantastiska melodierna inslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter. Särskilt förtjust var han i Leave the Biker, vilket är förståeligt med tanke på den väldigt underhållande texten. För mig var - och är - mer eller mindre samtliga låtar på skivan potentiella radiohits. Nu blev den ingen större topplistesuccé i Sverige för något av de många singelsläppen från plattan, men lyssna gärna på Leave the Biker, Please Don’t Rock Me Tonight, I’ve Got a Flair eller Survival Car så är det lätt att förstå vad som menas. Eller nån av de andra låtarna för den delen.

Krutpaket.

Recensionen hade i vanlig ordning lästs i Expressens fredagsbilaga (hur stor den var på sin tid är väldigt roligt dokumenterat i Percy Tårar från 1996 där skitnödigheten på redaktionen förmodligen var i närheten av den som Gustafsson, Schyffert och Rheborg gestaltar) varpå en kort promenad till skivbutiken på stan vidtogs. Väl på plats frågades expediten för dagen om skivan ifråga och om det kunde gå att få lyssna på den. Det kunde förstås alltid gå för sig och bäst var de gångerna när jag blev ståendes i samma ställning med en förmodad till synes vansinnigt stirrande blick och fånigt leende allt eftersom den ena låten efter den andra på plattan som snurrade i CD-spelaren avslöjade sig för första gången i ens öron. Det fanns ett antal sådana tillfällen och det här var ett av dem. Det var bara att hala fram stålarna, artigt ta emot skivpåsen, tacka för sig och gå raka vägen hem igen och lyssna igenom albumet gång på gång tills klockan var fyra och eftermiddagens fotboll skulle börja. Var det riktig jackpot visades Ipswich på tv och dagen var fullbordad redan innan det var dags för den obligatoriska utgången på Grand i stan (eller vad det nu hette vid just den tidpunkten den här skivan släpptes).

FoW har fortsatt leverera sedan sitt första album, bland annat med Welcome Interstate Managers där hälften av sångerna är sensationella i sin hittighet och resterande mer av utfyllnadskaraktär, och fortsätter att överraska till dags dato. Adam Schlesinger och Chris Collingwood har för övrigt försett Fru Nygårds med en favvolåt från Welcome… i form av Hey Julie samt även en favoritförfattare vid namn Nick Hornby som satt svart på vitt att Hackensack är en personlig favorit. Fina referenser om ni frågar mig. De allra finaste faktiskt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 50

11. SHOW WORLD/PHASESHIFTER - REDD KROSS

Nu kanske man tror att jag är nån slags hårdrockare in disguise. Men då måste man lyssna lite noggrannare på Show World och Phaseshifter. De är i stora stycken popalbum förklädda i fräsiga gitarrer, särskilt Show World. Men det är inte det konstigaste i min relation med de här albumen.

Redd Kross hade aldrig korsat min väg om det inte varit för Martin Carlsson på Expressen. Mannen som bara recenserade hårdrocks- och grungealbum. Men nu recenserade han alltså även Redd Kross senaste alster Show World. Någonstans i texten nämnde han att det var USAs svar på Oasis. Om han minns just den här recensionen så är det förmodligen inte en jämförelse han slår sig för bröstet för idag. Själv tyckte jag det var en ytterst haltande jämförelse redan då och ju mer jag lyssnade på Redd Kross, desto mer var jag övertygad om att nämnde Carlsson även fortsättningsvis borde hålla sig till metal.

Inget välgörenhetsband

SW dök upp 1997 och jag har ingen aning om vad jag höll på med då riktigt. Det enda som dras till minnes är att tre månaders arbetslöshet byttes mot anställning hos BDO Revision den 22 januari. Jag skulle tjäna 13 000 spänn i månaden. Visserligen var den rekommenderade ingångslönen för en civilekonom 15 500 riksdaler, men vad gjorde det när det skulle landa en uppsjö av kronor på kontot varje månad som det skulle kunna köpas enorma mängder musik för. Min chef Björn var en skånsk klippa, men den som kom att bli min mentor var Stig. Jag saknar fortfarande honom. Han gillade fotboll och - trots hans understundom bittra syn på livet - var han väldigt rolig och allmänt trevlig. Fast man kan ju undra om gillade fotboll med tanke på att han supportade Man United och Degerfors. Tyvärr supportar han inte dem längre då han gick bort för ett antal år sedan. Via Björn fick jag veta att han låg på sjukhus och skickade honom ett fång blommor. Sällan har jag blivit så rörd som när han ringde upp från sjuksängen och med gråten i halsen tackade för buketten. Vi gillade varandra väldigt mycket, Stig och jag. Hans stories var klassiska. Som den gången när han jobbade som ekonomichef på ett företag i Södertälje och vid en övertidskväll kommit i slang med en av de yngre tjejerna på kontoret. Allt eftersom samtalet utvecklade sig blev det känt att den här tjejen vikt ut sig i diverse publikationer, vilket fick Stig att känna sig en smula obekväm om man så säger. Icke desto mindre obekväm blev han när tjejen ifråga undrade om han ville ha en privat visning. Det var inte nödvändigt lär han ha deklarerat, både snabbt och smidigt innan han ursäktade sig och brände raka vägen hem till Birgitta. Eller som den gången när han tappade ett papper som han skulle köra i papperstuggen och böjde sig ner efter papperet, fastnade med slipsen i tuggen som körde igång och sakta men säkert tuggade i sig kravatten med Stig i andra änden långsamt närmande sig dokumentförstöraren. I sista stund lyckades han få ett finger på avknappen och kunde stoppa vidare förstörande. För mig lever dock alltid bilden av honom i den där tvärtomstyrda golfbilen på Högbo Bruk när han bara körde runt i cirklar och vid varje försök att få den på rätt köl misslyckades med att få den på just rätt köl. Jag har aldrig skrattat så mycket varken före eller efter. Jag saknar honom.

Det var ett utomordentligt fint soundtrack till mitt första år på BDO-kontoret och kanske var det symptomatiskt att min favoritlåt på Show World var Ugly Town, en Beatlesdänga med powerpop-gitarrer. Den är ännu en fantastiskt briljant poplåt och märkligt nog släpptes den inte som singel trots att det gjordes tre släpp från skivan.  I övrigt är covern av Pretty Please Me som öppningsspår en riktig mangel, Mess Around en annan poppärla och Teen Competition en elektrisk vält. Ska man prata om öppningar av plattor är dock Phaseshifter något i hästväg med Jimmy's Fantasy och Lady in The Front Row som svårslagna öppnarstänkare. Den senare är en powerpop-rökare av sällan skådat slag och den som inte svänger loss till det spåret kommer aldrig nånsin igen att lyssna till musik med någon slags behållning. Bröderna McDonald är genier av vår tid. Må deras musik leva länge.

Bonusmaterial: Inget av albumen finns på Spotify, men väl deras nysläppta Researching the Blues. En fantastisk uppföljare till Show World 15 år senare.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 49

12. THE SUN RISES HERE - NEAL CASAL

Som en naturlig följd av upptäckten av The Jayhawks smög Neal Casal in i mitt liv vid pass 1996. Lågmält och melodistyrt med en skägganstruken countrydoft tog han ett fast tag om sinnet och fick mig att krypa upp i fåtöljen och låtsas att det var Dandelion Wine i glaset.

Den vänaste stämman av alla - Neal Casal

Med en röst som får det att kännas som om det är till just mig han sjunger, till just mig han riktar sin väna stämma, så fångar han uppmärksamheten trots de sparsmakade arrangemangen och tillbakalutade låtarna. En låtskrivare av rang, en aktad musiker och en röst så vacker som det bara är möjligt. Tyvärr orättmätigt ouppmärksammad för sina gärningar, till exempel i jämförelse med Ryan Adams som han kompat med The Cardinals under många år. Det breda genomslaget har uteblivit och även den totala kapitulationen hos många recensenter, vad gäller de förra i många fall till följd av avsaknad av tillräcklig svärta i hans verk. Men det hjälpte mig, jag behövde inget mer svart i hans musik. Den är ro för min själ, den tillför harmoni med just sina behagliga harmonier. Upptäck, lyssna och må bra. Lite så funkar Neal Casal för mig.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 48

13. 3 - INDOCHINE

Albumet släpptes i maj 1985 och kom sedan att spelas varenda dag under den här sommaren när jag och mina kompisar i Skåne var 13 år gamla. Somrarna på mitten av 80-talet spenderades i stora doser i Tomelilla med omnejd och med mormors radhus på Hökaregatan 19 som bas. Som en ständig ljudkuliss till våra aktiviteter fanns kassettbandet som gång på gång spelade upp Canary Bay, Salombo, 3 Nuits par Semaine, 3éme Sexe och de andra poplåtarna.

Indochine var genrebestämt som new wave eller post-punk, i Sverige dock som synt (allt som inte var hårdrock var ju synt liksom), men för mig alltid förknippat med pop (även om det senaste decenniets släpp har väldigt vrålande gitarrer och feta franska riff) och i synnerhet den här genomgående poppiga produktionen som är deras tredje album (inte helt osubtilt avslöjat av albumtiteln). Än idag tycker jag den innehåller uteslutande hits rakt igenom och den rönte stora framgångar i Frankrike, Belgien och så då i Sverige av alla länder. Efter succén med 3 falnade dock det allmänna intresset i vårt land medan mitt intresse för bandet bara intensifierades.

Den sommaren var fylld av spontanfotboll, tennismatcher, bangolfrundor, bad, dataspelande och lite blygt spanande på traktens skönheter i samband med ovan nämnda aktiviteter. Vi spelade sönder det där bandet och Stefan, Tomas, Roger och allt vad de hette gillade det också stenhårt. Vi gillade varann stenhårt också förstås. När nästa sommar uppenbarade sig hade det av naturliga skäl passerat ett helt år och det var inte bara i kalendern utan vid 14 års ålder hade det hänt en hel del med de andra killarna. De var lite tuffare, jag var lika tvåa på bollen som vanligt. Indochine hade släppt en briljant liveplatta och den måste förstås introduceras för grabbsen. Man kan säga att det var ett synnerligen svalt intresse för det. Men de var väldigt nere med 3 sommaren innan och det kommer för evigt att finnas med mig i mitt hjärta och förmodligen kommer jag terrorisera mina barn och eventuella barnbarn med historier baserade på denna sommar och detta eminenta album. Mercy boucup som de säger i staterna.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 47

14. DOWN BY THE OLD MAINSTREAM - GOLDEN SMOG

Ett fullständigt utomordentligt stycke sånger samlade på en skiva. Fattas bara annat när medlemmar från Wilco, Jayhawks och Soul Asylum samlats under samlingsnamnet Golden Smog. Killarna finns med på bild men presenteras i texthäftet - på grund av skivbolagstrubbel - under pseudonym. Den är USA för mig mer än något annat album jag lyssnat på. Inte bara för att det är americana av finaste sort, utan även för att jag hälsade på min storasyster i USA när den här låg mig som varmast om hjärtat. Hösten 1996, en mindre stad i Missouri vid namn Columbia med ett hyggligt stort universitet. Det fanns några riktigt fina skivaffärer där också. En länsade jag på Golden Smog, Wilco och Matthew Sweet-bootlegs. Happy times. Det var verkligen som lilla julafton. Den enda smolken i glädjebägaren var den tråkiga nissen i skivlådan där det hängde en gul affisch med texten 100 % Fun. Det var titeln på Matthew Sweets album från året före och den där ville jag ha till varje pris. Den där förbannade nissen bakom disken ville inte att jag skulle ha den till något pris över huvud taget. It’s not for sale, hävdade han. Jag tror fortfarande att han har fel och jag borde förstås ha gått dit varje dag och tjatat ner honom tills han sålt den till mig för en hundring eller två. Den saknas mig fortfarande och hade hängt inramad bredvid skivsamlingen ever since om den hamnat i min ägo.

It's golden. Golden Smog.

Det var roligt att hälsa på min storasyster där i det stora landet. Sexton dagar stannade jag och utforskade den där lilla staden. Vi passade till och med på att se Mizzou Tigers spela amerikansk fotboll inför över 40 000 personer och även St Louis Cardinals fick sig ett besök av oss därinne på Busch Stadium i den stora staden. Obegripligt seg sport den däringa basebollen men den genomsnittlige amerikanen klagade inte ety mat och dryck levererades konstant under matchen och vad mer kan man begära? Pizza, shopping malls, burgare och åka buss med the riff raff stod också på programmet. Och hela tiden var vi nere by the old mainstream.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 46

15. WILCO (THE ALBUM) - WILCO

Ponera att du gillat ett band i nästan 15 år och första gången du tar chansen att se dem spela live så hade du hoppats att de spelat en 12-15 andra låtar än de som faktiskt spelades. Ändå är det den överlägset största konsertupplevelse du någonsin upplevt. Det är ett hyggligt betyg.

När de släppte sin självbetitlade platta 2009 hade de redan hunnit med sex studioalbum. Plus de två med Billy Bragg förstås. Det kritikerrosade Yankee Hotel Foxtrot föll mig inte så väl i smaken som den enstämmiga kritikerkåren, men väl delar av det. Därefter följde ett par delvis vassa plattor, men i avsaknad av den där helheten som man så ofta söker hos en skiva. Så kom då den här samlingen sånger som fick gott mottagande hos recensenterna, om än inte översvallande, medan jag föll pladask. Smockan till inledning, de fina Country Disappeared, Everlasting Everything och You & I med Feist samt den finurliga I'll Fight. Synd bara på den obegripliga Bull Black Nova. Självklart älskad av kritikerna. Och bandet själv.

Alla skivor behöver en kamel på omslaget

Jag åkte ner själv till Stockholm och träffade storasyrran på eftermiddagen. Vi lunchade ihop på Heron City av alla ställen varpå jag tog mig in mot stan för att sedermera landa på Djurgårn och Cirkus. En regnig dag var det. Förväntansfull var jag. Och en t-shirt köpte jag. Sen stod jag plötsligt bredvid Rolf Lassgård. Kul för honom. Därefter gick vi in, satte oss och väntade på Wilcos entré för An Evening with Wilco.

Vilken öppning! Så mycket minns jag. De brakade igång riffet till Wilco från den här plattan. Och där satt jag som en idiot och bara log åt alltihop medan cool-trojkan på ståplats nickade i takt (vilket de för övrigt fortsatte med under hela konserten). A Shot in the Arm, Handshake Drugs, Via Chicago, redan nämnda I'll Fight, favoritlåten Jesus etc., Hate it Here och den utomordentliga Woody Guthrie-tonsatta Hoodoo Voodoo avverkades under det dryga två timmar långa setet. Plus ett tjugotal låtar till som framfördes på ett vis som bara andades magi och ingenting annat. Betänk då att ett dussin av mina önskespår inte blev föremål för liveversioner.

Efteråt var jag så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eller jag visste ju att jag var tvungen att åka hem till Dalarna och ta hand om barnen på måndagen eftersom Fru Nygårds skulle jobba, men helst skulle jag vilja sitta ner med någon som sett samma konsert och jämföra våra upplevelser. Nu blev det inte så utan jag och bilen for hemåt och jag med den. Hög på livemusik som aldrig förr. Som sällskap hade jag Wilco (the album) i bilstereon.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 45

16. JOHAN ÖRJANSSON LIVE - JOHAN ÖRJANSSON

Att stå på en fritidsgård som vuxen man och vänta på den nyupptäckta Israel Nash Gripka och inte veta vad det är för en gök som kallar sig Johan Örjansson. Vad är det för namn? Och framför allt, vad spelar vederbörande för musik? När han och hans band väl uppenbarar sig och avslöjar sin grej är det kärlek vid första öronträffen.

Hur kan man inte älska den här mannen?

Orup har i någon intervju hävdat att det går inte att älska musik som man upptäckt efter 25 års ålder på samma sätt som den som varit en stor del av ens liv före den åldern. I sak är jag beredd att skriva under på detta även om det för mig förmodligen handlar om en åldersgräns vid 30 snarare än 25. Den där spelningen inför vuxna män - samt en och annan kvinna - på fritidsgården som inte serverar alkohol till vare sig publik eller artister visade sig vara det berömda undantaget som bekräftar Orups regel. Vid ålder 39 knockas denne man som kallas jag av en snubbe från Falkenberg och hans sjukt tajta band med ett pärlband vackra låtar som slår undan fötterna och lämnar mig i fullständig glädjechock. På fläcken. Efteråt säljer de sina plattor och jag fastnar för en liveinspelning från Falkenberg som de gjort bara två månader innan. Den kommer direkt från pressarna och även om det är mindre än ett år som den införskaffades har den rullat så så många gånger i den svarta bilen. Nobody’s Gonna Follow You Home har ljudit de där sista fem minuterna innan arbetsdagen tagit sin början för att få den där sista peppen inför dagens uppgifter. Den här fina saken, precis som många av de andra fina numren, pekar på vilken fantasisk liveakt Herr Örjansson är. Med eller utan band. Det är inget hittepå. Sedan i mars har jag sett den här mannen framträda en handfull gånger. Två ggr med band och tre på egen hand enbart med gitarren som sällskap. Och ett par nordamerikanska snubbekompisar förstås.

För att sammanfatta liveupplevelserna något: En fritidsgård i Falun, den minsta scenen på Peace & Love, i en trädgård i Hammenhög, ett par låtar på Bolanche med tillhörande trevligt samtal efteråt samt en kursgård utanför Avesta. Stalkervarning. Men den här killen måste man uppleva live, det bara är så. Hans låtskrivartalang och hans uppenbarelse i kombination med den där rösten. En pil rakt i hjärtat.

Fyra studioalbum med sköra, fina bitar, svängiga saker och en sammanhållande linje som binder samman dem som helheter. Utanför Falkenberg med omnejd närmast okänd. I samma område en mindre celebritet. Som det brukar kunna vara på mindre orter. Ibland av en uppenbar anledning men vid andra tillfällen helt oförklarligt. I detta fall tror jag det är tämligen uppenbart att det inte finns någon uppenbar anledning till varför det förhåller sig så. Det är dessvärre helt obegripligt att han inte slagit bredare. Men den som kämpar på och hänger i kommer få breaket. Det måste vara så.

Om bara Fru Nygårds ger sin blessing fortsätter stalking light till sommaren och drömmen om att se gänget på hemmaplan blir förhoppningsvis verklighet. Och du Orup, hoppas du blir slagen av samma häpnad trots din ålder. Hoppas verkligen.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 44

17. IN REVERSE - MATTHEW SWEET

Niklas hjärta Matthew = Sant

Tänk dig själv hur det var 1999. Uppringt internet, Y2K-noja och Prince partande som aldrig förr. Den där nojan var sannerligen synnerligen överdriven och Prince (eller the Symbol kanske) partade kanske inte så mycket ändå. Det var måhända bluff alltihop. Uppringt internet var ju verkligen en finne i arslet. Tack och lov för ADSL och bredband.

Tänk dig själv att sitta och ringa upp till det där internet:

- Ja, tjena. Nygårds på Norra Mariegatan 15B. Kan du koppla mig till datawebben tack.

- Ett ögonblick…ska bara göra det karaktäristiska ljudet så det låter som om vi jobbar på att koppla upp ditt modem på linjen.

- Tack, det var vänligt.

- Vad för slags surfning önskas idag?

- Jo, Matthew Sweet har lagt upp några av låtarna till sitt nya album på nätet och jag tänkte lyssna på dem lite. Så länge jag anser mig ha råd. Men skivan kommer ju snart så jag ska bara lyssna lite.

- Mm. Jaha, då var du uppkopplad. Ha de så trevligt när du lyssnar på Ballroom Blitz.

Så där gick det alltså till på slutet av nittiotalet när man skulle surfa, det hade du kanske glömt? Att lägga upp musik på webben var ganska nytt och Napster stod och lurade runt hörnet. Att Matthew Sweet var så pass tidigt ute är i retrospekt en aning märkligt med tanke på hans bedrövliga uppdateringar på sina datawebbsplattformar och sociala medier. Hur som helst så gjorde han det och lika fantastiskt att det fanns där för vem som helst att lyssna på, lika frustrerande var det att plattan dröjde i handeln. Det gick till och med så långt att jag mailade mäktige Bjurman på Aftonbladet för att höra om han hade några nyheter i ärendet. Det hade han inte. Men så kom den till slut med sitt omslag in reverse. Plastasken öppnades till vänster och inte till höger. Magiskt upplägg på både design och innehåll:

Det var lager på lager som gällde, Phil Spector style. Antalet musiker på vissa av spåren är så högt att de hade kunnat starta upp en symfoniorkester på stört där i studion. Resultatet är förbluffande fint. Sedvanligt snygga låtar med båda fötterna i popmyllan, elegant arrangerade med tjusiga körer, stämsång och inte ett enda onödigt gitarrsolo. Mest förtjusande av alla nummer är låten utan refräng, I Should Never Have Let You Know, även om det vimlar av konkurrenter om titeln. Som sista spår ligger den nio minuter långa Thunderstorm som egentligen är en låt bestående av fyra kompositioner ihopvävda till en enda. Den är magnifik och särskilt på japanutgåvan som i tillägg har de fyra sångerna uppdelade i respektive låt som spår 15-18. Sånt kunde Skivhugget i Göteborg bistå med förr i tiden. Det var en eminent service för alla mer eller mindre seriösa skivsamlare. Metoden var att ringa upp internet, beställa skivan, koppla ner och vänta på att det skulle plinga till i postlådan. Old school från sin bästa sida.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 43

18. BACHELOR NO 2 - AIMEE MANN

Nu tänker vän av Lasse Hallström (regissören alltså, inte min gode vän Lasse Hallström. Alltså han som är gift med Lena, inte Helena) att, wow va originellt att ha plockat upp Aimee Mann efter att ha sett Magnolia. Men jag har ju inte sett Magnolia. Däremot har jag lyssnat jättemycket på Aimee Mann. Och hennes man Michael Penn. Ursäkta för mycket info om hennes man i det här läget men det kändes utomordentligt sofistikerat att släppa hans namn i ingressen. Funkade sådär kanske du tycker. Då skulle jag vilja inflika (vilket även påpekats i dag 5 av älskade skivor) att han är bror med den något mer kände Sean Penn (och som en direkt följd därav även den dessvärre framlidne Chris Penn). Slut på namndroppning.

Aimee Mann. Gift med Michal Penn. Bror till...va? Ok.

Nu är det Aimee Mann som ska avhandlas här och ingen annan. Hennes man har sin egen plats i solen på listan (se nr 51). Hon är svår att beskriva den här multitalenta kvinnan. Så vansinnigt duktig på att beskriva stämningar och historier i sitt oklanderliga sinne för fina melodier arrangerade i huvudsakligen spröda utföranden. Vad just den här plattan anbelangar finns ingen låt att klanka ner på. Jag tänker inte påstå att det finns bra och dåliga låtar, det finns som bekant bara sånger som man antingen tycker om eller så gör man det inte. Träffar du någon imbecill människa som påstår att viss musik är bättre eller sämre än någon annan har du min välsignelse att banka vederbörande med något mjukt i skallen för att påminna hen om att vad hen menar är att kanske en låt faller hen mer eller mindre än en annan vid en direkt jämförelse. Slå inte med något hårt bara, det kan rendera i fängelse och det vill ju varken du eller jag.

Kanske är det så att jag på något vis var mer mottaglig för det fina och öronsmekande på den här skivan just vid den tidpunkt då den släpptes. Kan det vara så att om den släppts ett år senare eller tidigare så hade den inte haft tillnärmelsevis samma impakt på mitt liv? Kan hända är det så, men det är ju bara en massa ponerande hit och dit. Faktum är att den landade i skivhyllan den dag den gjorde det och hade den inverkan som den verkligen hade när den gjorde så. Save Me. Så fin den är. Red Wines. Kanske ännu finare. The Fall of the World's Own Optimist. Måhända finast av dem alla. Ett livets soundtrack till början av det nya millenniumet. Kanske det finaste soundtracket.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 42

19. MOMMYHEADS - MOMMYHEADS

Varför fanns det aldrig någon som kunde dela min fäbless för dylika plattor under senare delen av nittiotalet? Vad gjorde ni som lyssnade på det här alstret? Körde buss i Karesuando, rökte morötter i direktsänd radio eller var det ni som satt på creddiga stockholmskrogar och skrattade åt lantisarnas brist på god smak i allehanda kategorier? Vad konstigt i så fall, för då har vi till synes väldigt lite gemensamt utöver det förhållandet att vi båda lyssnat till Mommyheads med någon slags större behållning. Men om det så bara är den lilla gemensamma nämnaren är det taget. Synd bara att ingen av dem som stod mig nära vid den tiden kunde hänga upp en del av vår relation på den här plattan. Synd att gråta över spilld mjölk dock, som Fragglarna brukade predika.

Bättre än Fragglarna

Varför förblir vissa skivor förpassade till den samlade skivproduktionens bakgård? För att den inte når tillräckligt många lyssnare, that’s why. Som ni säkert förstår är det min absoluta åsikt att den här borde ha fler vurmare än de flesta musikaliska produktioner som släpps och tämligen oförståeligt vinner anhängare en masse. Varför är det så? Inte beror det väl på att mänskligheten är dum i huvudet eller att något är bättre eller sämre än något annat? Nu förhåller sig det ju så att det finns en ansenlig mängd folk som är lite dumma i huvudet i olika utsträckning (mig själv inkluderad givetvis) samt i vitt skilda kategorier. Sällan är folk dumma i huvudet när det handlar om vilken musik man gillar, det har som bekant helt med den subjektiva uppfattningen om vad som behagar ens eget öra att göra. Alltså inget att göra med vad en recensent eller en hel maffia av samma skrå anser vara bra eller dåligt. Det existerar inget bra eller dåligt. Villa bara inskärpa det med emfas. Kan gärna säga det ett antal gånger till. Det finns inget bra eller dåligt i musikväg, bara något som A tycker svänger men som B känner suger babianrumpa. Sånt är livet, lev med det eller dansa betongtango liksom.

Om vi bortser från hela diskussionen om bra, dåligt, babianrumpor och vad som svänger eller ej så finns gott om utrymme att återkomma till den häringa produktionen som är en så kallad självbetitlad platta. Den mest icke-kreativa av alla döpningar av grammofonskivor, att döpa den till samma som sitt band eller artistnamn. Det positiva torde vara att vederbörande förmodligen inte går på några tyngre farmaceutiska piller eller uppskjutna silar. Gott så. Mommyheads självbetitlade (eller S/T som plattorna alltid beskrevs förr i tiden) har många förtjänster, men framför allt att den vid tiden för släppet höll mig i handen när yrkeskarriären tog sina första stapplande steg på Företagarbyrån i Falun. Wille var min mentor och gillade också musik, men eftersom han var gammal punkare var han mycket coolare än mig (han också, det var inte många som stod under mig i coolhetskedjan om man säger så). Dead Kennedys, Sham 69 och allt vad det var han lyssnade på. Han är fortfarande lika cool faktiskt. Lite som Elvis Costello fast utan hatt.

Wille hade nog inte graderat Mommyheads bland sina favoriter men han var ungefär lika cool som dem. Så pass cool att vi på en after work för ett antal år sen drog upp riktlinjerna för den sk Ingvarvsfestivalen där han skulle vara konstnärlig ledare. Fattas bara. Han var ju min mentor. Någon festival har inte sett dagens ljus ännu, men om den någonsin gör det inbillar jag mig att Mommyheads och Dead Kennedys headlinar. Jag tror inte den konstnärlige ledaren har några invändningar.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 41

20. OTHER SONGS - RON SEXSMITH

En liten knubbig man från Kanada. Ska det va nåt? 1997 var ett väldigt bra skivår om man heter samma namn som jag. Inte någon särskilt stor publik så klart, men de som följer honom är desto mer dedikerade.

Du kanske funderar på om du hört något med den här snubben, han har ju coolt efternamn så det borde man ju liksom ha gjort. Moneybrother är ju tämligen känd i Sverige. Som Pengabrorsan (mycket bra rak översättning där för övrigt) gjorde han ett antal fina covers varav en var en version på svenska av Clown In Broad Daylight som han elegant kallade för Pajas På Timlön. Den är en av paradnumren från den här plattan och tillsammans med Average Joe och Strawberry Blonde popsnickeri av den högre skolan.

Vid den här tiden passerade många singer/songwriters min CD-spelare och skivhyllan fylldes konstant på av unga män med gitarrer och spröda låtar. De håller fortfarande. De gör det de här låtskrivande eleganterna. För att föra detta i bevis vore det bra om det inflikades lite droppande av namn som verkar lite i samma tradition. Då gör vi så (i uppenbarhetsordning): Neil Young (fast utan frisyren), Leonard Cohen (utan whiskyrösten) och Basia Bulat. Inte Bryan Adams eller Avril Lavigne. Hänger ni med då? Kanon. Ron Sexsmith var namnet. 

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 40

Man kan älska något eller någon under en begränsad tid av sitt liv. "Det är inte du, det är jag." Så kan man säga är gällande för ett antal plattor i skivsamlingen, bland annat nedanstående. Tack för det som var, hoppas vi kan vara vänner ändå liksom.

ABSOLUTE DANCE 3

Det här är inte bra. Trovärdigheten tar stryk så till den milda grad att det känns irreparabelt. Stakka Bos Down The Drain och refrängen till Pandoras Trust Me är fortfarande svängigt skit, men Absolute Dance 3? Och vi gillade det verkligen. Snacka om kardinalmörker.

Kardinalmörker i en liten ask

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 39

21. AUTOMATIC FOR THE PEOPLE - R.E.M

Jag var nyss fyllda 21, min kusin 18. Han hade upptäckt 21 - eller Black Jack som det heter när man är på krogen - och ville spela det hela tiden. Jag ville egentligen bara spela R.E.M.

Min älskade mormor var fortfarande i livet och en pigg gammal tant som lagade patenterat världsbästa pannkakor och ännu till denna dag oöverträffade köttbullar. Vänligare, varmare och mer humorutrustad människa har givetvis inte vandrat på denna jord. Hon var min kompis, förstod mig och, tror jag, skulle gjort vad som helst för mig. Hon hade servat mig när jag kom själv om somrarna för att bo hos henne och hålla henne sällskap efter att morfar gått bort några år tidigare. Var det OS mitt i natten och jag trots unga tonår hängde framför tv:n på småtimmarna så satt hon förstås där också. Det lär jag knappast ha insett då, men det var värsta lyxhotellet och fullservice på allt. Min kusin, eller brorsa som vi brukar säga, brukade också sova över så vi fick ligga och snacka om livet i några timmar när vi skulle sova, spela kort och spela musik. Livet på en pinne. Och i bakgrunden hela tiden servicecentralen Judith.

Ett kort till? Nöjd?

Egentligen tillhörde den där skivan lillsyrran, som fått den i julklapp samtidigt som jag fick Absolut Cinema. Det blev väl en liten mix-up där, men det kan jag ju inte klandra tomten för. Fram på vårkanten var den märkligt nog i min ägo ändå och ett idogt mässande om dess förträfflighet påbörjades för att övertyga kusinbrorsan i saken. Det var inte helt enkelt vid just den här tidpunkten. Vi hade ganska roligt åt att han inte hade tagit plattan till sitt hjärta när jag försökt pracka på honom den, men däremot några år senare när han själv mycket förnöjt kunde konstatera att han helt på egen hand upptäckt en pärla. Att jag tjatat om den hade helt försjunkit i glömska. Men jag förlåter honom, en sån fulländad platta vill man gärna tro att man har hittat utan att någon på något vis haft något med det att göra.

Det finns säkert många sätt att beskriva den på men det enklaste och ett av de mest rättvisa torde vara att stämpla den som fantastisk. Öppningsspåret sätter tonen för hela albumet med sin stämning och klassiker som Everybody Hurts och Man in the Moon lever i allra högsta grad än idag. Men störst av dem alla tronar ändå Nightswimming. Det där pianot som i kombination med de fina stråkarna bär fram den avskalade balladen där Michael Stipes egensinniga stämma ger den sista touchen till ett sant mästerverk. Ett stort verk från ett magnifikt band.

För övrigt sopade jag banan med kusinbrorsan i 21. Han var väldigt upprörd över att jag inte ville spela mer när han låg back. Men nu är det ju jag som är storebror i den här konstellationen och då kan man faktiskt tycka att en näsbränna är på sin plats. Ville inte han spela R.E.M så ville inte jag spela 21. Simple as that.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 38

22. XO - ELLIOTT SMITH

Att hänga på den lokala högskolans studentpub vid tiden för den här plattans release ingick i våra 26-åriga jags utelivsschema. När en av stammisarna som dj-ade lirade Elliott Smith var det inget som ingick i något schema. Men den här snubben hade koll på läget. Tyvärr hade herr Smith inte samma ordning på sitt eget liv.

Mr Smith

Det är nåt med musiker och deras plötsliga dödslar som alltid skapar utrymme för spekulation. En handfull år efter den där kvällen på studentkåren kom nyheten att Elliot Smith var död. Självmord sa de första rapporterna, men det var inte riktigt klarlagt att det förhöll sig så. Knivhuggen skulle det senare visa sig. Av sig själv? Två gånger? Mysko. Det lär aldrig ha rubricerats som självmord och heller inte mord. Han blev kremerad och någon ytterligare utredning blev det inte som ledde fram till vem som gjorde det.

Oerhört sorgligt oavsett vem som rycks bort, men artisters bortgång får som bekant större medialt utrymme än medelsvensson. Det hade varit mer passande om Smith hade fått lika mycket utrymme för det han presterade musikaliskt. Ett popgeni i skymundan av de som tog de stora rubrikerna. Hade det varit någon av listprenumeranterna hade säkerligen Waltz #2 varit vida känd vid det här laget, Bled White hamnat på fler spellistor/C-60 och Bottle Up and Explode! blivit en låt att fira nyår till. Som alla hans kollegor som gått samma öde till mötes med en allt för tidig död finns i alla fall hans låtkatalog kvar att njuta av. Sju studioalbum (varav två givits ut efter hans död) och alla inspelningar som inte släppts i det offentliga ljuset. Det sägs vara ett hundratal låtar (förutom de 24 på senaste släppet 2007) och med tanke på hans kärlek för 60- och 70-talspop får man hoppas att även dessa kommer bli åtkomliga för eftervärlden. Jag skulle gilla det. Och förmodligen diskjockeyn från kårhuset i Falun. Han skulle nog gilla det väldigt mycket.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 37

23. RYAN ADAMS - HEARTBREAKER

Har ni sett en kille vara helt stenad och försöka framföra en konsert på något slags vettigt sätt? Har man gjort det är det lätt att när det förs på tal förmedla upplevelsen i negativa ordalag. Inte till artistens fromma för att tala någorlunda klarspråk.

Min kompis Fredrik från Stockholm - han som man inte ska förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn - hans kompis Hans och jag hade shoppat upp oss på plåtar till Ryan Adams - han som man inte ska förväxla med Bryan Adams - och hans gig på Annexet i Stockholm. Det skulle visa sig bli en minnesvärd upplevelse.

Hoppas du bara har tobak i den där mister!

Skivan hade han släppt redan 2000 och duetten med Emmylou Harris, Oh My Sweet Carolina, får räknas som en av 00-talets allra finaste. Att han spelat och sjungit med sitt Whiskytown hade gått mig alldeles förbi, trots min fäbless för närbesläktad Americana. När den här skivan landade i spelaren fick jag bättre koll på den här spjuvern. För en spjuver var precis vad han var när han slog igenom som soloartist där i början av det nya milleniumet. En grym talang, fantastiska låtar och ett alldeles för stort ego. Fyllt med allehanda otillåtna substanser och förvisso tillåtna substanser men i olämpliga mängder. Superbrejket kom året efter med Gold, men för mig är det Heartbreaker som har störst vikt och värde. Vad var det här för virrpanna med stunder av briljans?

Vi började eftermiddagen med ett besök på en välkänd sportbar som på den tiden mest fanns i lite större städer. Ipswich skulle möta Liverpool och vad vore väl bättre än att först kolla den och sen bege sig mot Globen? Ingenting förstås. Famous last words. Som ensam Ipswichanhängare därinne på etablissemanget mot tresiffrigt antal Liverpoolentusiaster vore det kanske inte helt lämpligt att Ipswich gjorde mål, jag jublade skiten ur hundra motståndarfans varpå jag fick åka ambulans till SÖS. Ipswich skötte den biten åt mig och var så vänliga att släppa in sex baljor och låta bli att göra nåt framåt. Fruktansvärt dålig start på dagens events. Tur det fanns öl. Synd att Hans var med för han blev väldigt glad över de där sex målen. Men hans lycka skulle vända.

Vi hade knappt kommit in på Annexet förrän Hans började må tjyvtjockt och tämligen omgående fick vända hemåt. Ytterligare sordin på stämningen, men vi fick ta en öl till och hoppas på att underhållningen skulle vara av bästa märke. Nu kunde ju inte vi veta att Herr Adams var på partyhumör = hög som ett 29-våningshus, vilket skulle få lite effekt på själva framförandet av musiken. Några bisarra händelser:

* Mannen får snedtändning när något ropar Summer of ‘69. Han kanske hade hört den förut? Högst sannolikt. Men det här beteendet att beordra ljuskillen att vända lamporna mot publiken för att be om utpekning av lustigkurre för att få vederbörande utslängd. Det beteendet. Inte trevligt.

* Kliva av scenen och inte göra några extranummer trots enorm respons. För att sedan ändå komma tillbaka efter en halvtimme, mer stenad än någonsin.

* Riva av en cover av Brown Sugar som var helt makalös. Trots det överstenade tillståndet. Det var inte bara bisarrt och imponerande på samma gång, det var lite utomjordiskt.

Utan Heartbreaker hade vi inte varit där, det är ju ett som är säkert. Och utan hans rock ‘n roll-leverne hade han inte varit där han är idag. Lika bra som nånsin och framför allt: drogfri och nykter. Heartwarming.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 36

24. VELVET CRUSH - TEENAGE SYMPHONIES TO GOD

Om man inte sätter stor vikt vid en skiva med den här titeln har man stora problem. Det förhåller sig alltså på det viset att världshistoriens bästa namn på ett album är upptaget sedan 1994.

Som om det inte vore nog med albumnamnet härbärgerar bandet också musikhistoriens coolaste trummis. Nu kan ju den åsikten vara föremål för debatt men ska man peta bort Ric Menck från tronen får man banne mig vara en batterist av svårskådat slag. Josephine Forsman ligger tvåa på trumslagarlistan ifråga. Då är det lätt att begripa storheten i coolheten hos nämnde Menck.

Utomjordisk skiva

Närmare 20 år gammal musik som låter som om den vore gjord idag. Eller för 35 år sen. Eller 25. Eller 5. Det kallas tidlöst. Power pop av svängigaste märke av herrar Menck, Borchardt och Chastain med fräsiga gitarrer, snygga körer och melodier att mörda för. Att Matthew Sweet varit med och skrivit Something’s Gotta Give är inget som ställer till någon större skada om man säger så. Genier möter genier är inte alltid en garanti för succé men här snackar vi monumental kioskvältare. Inledningsspåren Hold Me Up och My Blank Pages är så svindlande svängiga att de borde arresteras för uppvigling. Men sånt har väl polisen inte tid med.

Var kommer då den här crushen på Ric Menck ifrån? Jo, han har från tid till annan varit hustrummis åt Matthew Sweet och när jag äntligen fick chans att se den senare på Vattenfestivalen vid pass 1997 satt där en trummis som jag till en början utgick från var utomjording. Det var Ric Menck. Den spelningen var förstås gudomlig men jag ber att få återkomma till den längre fram i den här serien. Ganska mycket längre fram faktiskt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 35

25. DEFINITELY MAYBE - OASIS

Oasis eller Blur? Man var tydligen tvungen att välja. Jag gjorde inget val, det bara blev som det blev. Singlarna med Blur snurrade på radion och det fanns inget riktigt intresse av införskaffande av album. Märkligt så här i efterhand men så var det. Oasis däremot. Album rakt in i spelaren omedelbums.

Man City at the time

Min kompis Martin-prata-fort vurmade stenhårt för Verve i bilen på väg till Sandviken för ytterligare en förmodad Falu BS-förlust på Jernvallen. Det här var några år efter Oasis debut och förfallet hade redan börjat. Men nån jävla ordning fick det ju lov att vara. En långhårig pajas från Wigan med sitt släpiga band skulle väl ändå inte få ta över tronen från bröderna Gallagher? Lite oklart vem eller vilka som tog över stafettpinnen, men nånstans där i paritet med den tredje plattan var toppen nådd och botten annalkande.

Annat var det 1994 när Definitely Maybe släpptes och Live Forever, Rock ‘n Roll Star och Cigarrettes and Alcohol härjade. Inget var coolare än mannen med sin beatlesfrilla, släpiga gång och allmänt stöddiga uppsyn som sjöng uppåt (alternativt hade fruktansvärt dålig hjälp av killen som ställde in höjden på micken) och som tillsammans med sin bror och övriga lösdrivande bandmedlemmar utgjorde enheten Oasis. Maskineriet vevades igång så att säga. De engelska tabloiderna likaså. Maken till tacksamma rockstjärnor att sätta tänderna i var det länge sen skandaljournalisterna sett trots Suede, Happy Mondays och Primal Scream för att nämna tre. Man kan ju nämna fler om man vill, men det skulle ju nästan kunna anses lite flamsigt så det hoppar jag helt sonika över. De var övercoola, musiken lät fantastiskt (och gör det fortfarande, åtminstone de två första plattorna) och låtarna funkade finfint även på listorna. Kanske var det lite klichéartat, men vem brydde sig om det? Kritikerna tyckte de var bra, jag gillade dem stenhårt och den stora massan tog bandet till sina hjärtan. Undra på att det gick åt helvete. Vem kan leva i tron att de är Gud, kröka och knarka järnet, skrivas upp av varenda levande musikjournalist och fortsätta leverera odödliga sånger? Inte Oasis i alla fall. De fick lite hybris kan man kanske säga. Men den här plattan betydde mycket när den kom. För mig, för många andra och förmodligen mest för Gallaghers själva. De lär vara stolta när de sitter på servicehuset i Manchester om 40 år och lyssnar igenom Definitely Maybe på sina antika Ipods. Well done lads.