Oasis eller Blur? Man var tydligen tvungen att välja. Jag gjorde inget val, det bara blev som det blev. Singlarna med Blur snurrade på radion och det fanns inget riktigt intresse av införskaffande av album. Märkligt så här i efterhand men så var det. Oasis däremot. Album rakt in i spelaren omedelbums.
 |
| Man City at the time |
Min kompis Martin-prata-fort vurmade stenhårt för Verve i bilen på väg till Sandviken för ytterligare en förmodad Falu BS-förlust på Jernvallen. Det här var några år efter Oasis debut och förfallet hade redan börjat. Men nån jävla ordning fick det ju lov att vara. En långhårig pajas från Wigan med sitt släpiga band skulle väl ändå inte få ta över tronen från bröderna Gallagher? Lite oklart vem eller vilka som tog över stafettpinnen, men nånstans där i paritet med den tredje plattan var toppen nådd och botten annalkande.
Annat var det 1994 när Definitely Maybe släpptes och Live Forever, Rock ‘n Roll Star och Cigarrettes and Alcohol härjade. Inget var coolare än mannen med sin beatlesfrilla, släpiga gång och allmänt stöddiga uppsyn som sjöng uppåt (alternativt hade fruktansvärt dålig hjälp av killen som ställde in höjden på micken) och som tillsammans med sin bror och övriga lösdrivande bandmedlemmar utgjorde enheten Oasis. Maskineriet vevades igång så att säga. De engelska tabloiderna likaså. Maken till tacksamma rockstjärnor att sätta tänderna i var det länge sen skandaljournalisterna sett trots Suede, Happy Mondays och Primal Scream för att nämna tre. Man kan ju nämna fler om man vill, men det skulle ju nästan kunna anses lite flamsigt så det hoppar jag helt sonika över. De var övercoola, musiken lät fantastiskt (och gör det fortfarande, åtminstone de två första plattorna) och låtarna funkade finfint även på listorna. Kanske var det lite klichéartat, men vem brydde sig om det? Kritikerna tyckte de var bra, jag gillade dem stenhårt och den stora massan tog bandet till sina hjärtan. Undra på att det gick åt helvete. Vem kan leva i tron att de är Gud, kröka och knarka järnet, skrivas upp av varenda levande musikjournalist och fortsätta leverera odödliga sånger? Inte Oasis i alla fall. De fick lite hybris kan man kanske säga. Men den här plattan betydde mycket när den kom. För mig, för många andra och förmodligen mest för Gallaghers själva. De lär vara stolta när de sitter på servicehuset i Manchester om 40 år och lyssnar igenom Definitely Maybe på sina antika Ipods. Well done lads.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar