Som jag älskar de här sångerna. Den uttjatade You And Me Song undantaget då, men nr 2-11 är av den sorten som får hjärtat mitt att slå snabbare så snart de når öronsnibbarna.
Det var mycket som hände i livet när den här plattan tog sig in i medvetandet på en 22-åring som fortfarande inte kommit till examens ände med sina ekonomistudier. Trots att den kom i november 1994 så hängde den med under hela 1995. Så bra tyckte jag den var och tycker jag fortfarande att den är. För att inte prata om b-sidorna till singlarna. Helt sjukt att de inte ligger med på något av deras album, men så vass var Pär Wiksten att skriva snitsiga popdängor på den tiden (till viss del gör han ju det alltjämt, men åt andra artister) att det låg hits som b-sidor på singelsläppen. Hit i min värld, that is. Några hits på försäljningslistan i Sverige blev det inte under deras karriär över huvud taget. Vilket återigen skulle bevisa orättvisan i vad som blir kommersiellt gångbart visavi vad som förblir en akt i topplistornas utkanter. Men mig och alla andra Wannadiesfans kvittar det förstås, däremot hade det väl varit gynnande för bandmedlemmarnas framtida pensioner om det trillat in någon sekin till. Jag menar, om man kör in tre Depeche-covers Wannadies-stylee som extraspår på Might Be Stars borde man ju bli ekonomiskt belönad bara för en sån sak?
 |
| Hittigt värre. |
Det ska väl hända mycket när man är 22, ska det inte det? Ett tag där var det mycket med att sällskapa med tjej, åka på en släng av körtelfeber, dra utomlands för att plugga och till sist få den där examen varpå det första riktiga jobbet uppenbarade sig i slutet av både år och sällskap med tjej. Det kom nya femstjärniga album, men den här låg alltid med och plockades fram som referens för hur en fulländad skiva skulle låta. För en 22-åring med mycket grejer på gång var det en fin måttstock att ta till.
Livemässigt blev det bara ett framträdande med mig som besökare. Bedrövligt facit givetvis. Kanske inte något av deras största gig, men med lillsyrran i släptåg kunde jag inte varit lyckligare när vi lämnade Cozmoz i Borlänge som blåst mig av banan. Det där stora håret på den där lilla mannen med v-gittaren längst fram och hans flickvän på klaviatur. Vilket par. Vilken cool. Vilket sväng. Ibland blir man överkörd av tåget, men går likväl därifrån med ett leende. Den här gången var det njutbart att bli påkörd i 200.
Vad hits som b-sidor och ihopknytning av säck anbelangar ligger en av Wannadies mest grandiosa låtar på just en sådan sida, nämligen I Like You a Lalalala Lot. Flitigt använt livespår med ett förnämligt Lady Madonna-pianogung som fundament. När mobiltelefonerna användes som just telefoner och man kunde komponera sin egen ringsignal, petade jag in den här pianoslingan. Ingen annan hade coolare signal just då. Ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar