Varför fanns det aldrig någon som kunde dela min fäbless för dylika plattor under senare delen av nittiotalet? Vad gjorde ni som lyssnade på det här alstret? Körde buss i Karesuando, rökte morötter i direktsänd radio eller var det ni som satt på creddiga stockholmskrogar och skrattade åt lantisarnas brist på god smak i allehanda kategorier? Vad konstigt i så fall, för då har vi till synes väldigt lite gemensamt utöver det förhållandet att vi båda lyssnat till Mommyheads med någon slags större behållning. Men om det så bara är den lilla gemensamma nämnaren är det taget. Synd bara att ingen av dem som stod mig nära vid den tiden kunde hänga upp en del av vår relation på den här plattan. Synd att gråta över spilld mjölk dock, som Fragglarna brukade predika.
 |
| Bättre än Fragglarna |
Varför förblir vissa skivor förpassade till den samlade skivproduktionens bakgård? För att den inte når tillräckligt många lyssnare, that’s why. Som ni säkert förstår är det min absoluta åsikt att den här borde ha fler vurmare än de flesta musikaliska produktioner som släpps och tämligen oförståeligt vinner anhängare en masse. Varför är det så? Inte beror det väl på att mänskligheten är dum i huvudet eller att något är bättre eller sämre än något annat? Nu förhåller sig det ju så att det finns en ansenlig mängd folk som är lite dumma i huvudet i olika utsträckning (mig själv inkluderad givetvis) samt i vitt skilda kategorier. Sällan är folk dumma i huvudet när det handlar om vilken musik man gillar, det har som bekant helt med den subjektiva uppfattningen om vad som behagar ens eget öra att göra. Alltså inget att göra med vad en recensent eller en hel maffia av samma skrå anser vara bra eller dåligt. Det existerar inget bra eller dåligt. Villa bara inskärpa det med emfas. Kan gärna säga det ett antal gånger till. Det finns inget bra eller dåligt i musikväg, bara något som A tycker svänger men som B känner suger babianrumpa. Sånt är livet, lev med det eller dansa betongtango liksom.
Om vi bortser från hela diskussionen om bra, dåligt, babianrumpor och vad som svänger eller ej så finns gott om utrymme att återkomma till den häringa produktionen som är en så kallad självbetitlad platta. Den mest icke-kreativa av alla döpningar av grammofonskivor, att döpa den till samma som sitt band eller artistnamn. Det positiva torde vara att vederbörande förmodligen inte går på några tyngre farmaceutiska piller eller uppskjutna silar. Gott så. Mommyheads självbetitlade (eller S/T som plattorna alltid beskrevs förr i tiden) har många förtjänster, men framför allt att den vid tiden för släppet höll mig i handen när yrkeskarriären tog sina första stapplande steg på Företagarbyrån i Falun. Wille var min mentor och gillade också musik, men eftersom han var gammal punkare var han mycket coolare än mig (han också, det var inte många som stod under mig i coolhetskedjan om man säger så). Dead Kennedys, Sham 69 och allt vad det var han lyssnade på. Han är fortfarande lika cool faktiskt. Lite som Elvis Costello fast utan hatt.
Wille hade nog inte graderat Mommyheads bland sina favoriter men han var ungefär lika cool som dem. Så pass cool att vi på en after work för ett antal år sen drog upp riktlinjerna för den sk Ingvarvsfestivalen där han skulle vara konstnärlig ledare. Fattas bara. Han var ju min mentor. Någon festival har inte sett dagens ljus ännu, men om den någonsin gör det inbillar jag mig att Mommyheads och Dead Kennedys headlinar. Jag tror inte den konstnärlige ledaren har några invändningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar