En uppvisning i snajdiga 60-talsmelodier, snygga gitarrer och fantastiska sånginsatser. Och givetvis helt okänt för gemene man. Ett album så fullt med knirkigt finurliga popreferenser och samtidigt så eget. Att det inte funnits på Spotify är en styggelse mot musikintresserade i allmänhet och popsnören i synnerhet. Att den nu sedan en månad eller så finns tillgänglig som de luxe-edition på nämnda musiktjänst är en välgärning som borde inbringa ett Nobelpris eller två.
Det låter som ett gitarrvässat Beatles med John Lennon som förstevokalist på alla spår. Det kan knappast ha varit på något annat sätt än att det var Måns Ivarsson som recenserade även denna platta och med någon liten referens fick mig att inse att det här var något som skulle falla mig i smaken som öron i popmössa. Den växer och växer och fortsätter att växa, det är en sån typ av platta. Vid varje lyssning hittar man en ny twist i öppningsspåret Camp Hill Operator Woman (vilken titel för övrigt), Beatlespastischen My Before and After eller i den slalomknixiga Private Ruth. Jag var 27 och ska man följa devisen om att man bara kan älska musik som man upptäckt innan 25 skulle man behöva bringa sig själv om livet. Kontiki finns där att älska, varken mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar