Jag var nyss fyllda 21, min kusin 18. Han hade upptäckt 21 - eller Black Jack som det heter när man är på krogen - och ville spela det hela tiden. Jag ville egentligen bara spela R.E.M.
Min älskade mormor var fortfarande i livet och en pigg gammal tant som lagade patenterat världsbästa pannkakor och ännu till denna dag oöverträffade köttbullar. Vänligare, varmare och mer humorutrustad människa har givetvis inte vandrat på denna jord. Hon var min kompis, förstod mig och, tror jag, skulle gjort vad som helst för mig. Hon hade servat mig när jag kom själv om somrarna för att bo hos henne och hålla henne sällskap efter att morfar gått bort några år tidigare. Var det OS mitt i natten och jag trots unga tonår hängde framför tv:n på småtimmarna så satt hon förstås där också. Det lär jag knappast ha insett då, men det var värsta lyxhotellet och fullservice på allt. Min kusin, eller brorsa som vi brukar säga, brukade också sova över så vi fick ligga och snacka om livet i några timmar när vi skulle sova, spela kort och spela musik. Livet på en pinne. Och i bakgrunden hela tiden servicecentralen Judith.
 |
| Ett kort till? Nöjd? |
Egentligen tillhörde den där skivan lillsyrran, som fått den i julklapp samtidigt som jag fick Absolut Cinema. Det blev väl en liten mix-up där, men det kan jag ju inte klandra tomten för. Fram på vårkanten var den märkligt nog i min ägo ändå och ett idogt mässande om dess förträfflighet påbörjades för att övertyga kusinbrorsan i saken. Det var inte helt enkelt vid just den här tidpunkten. Vi hade ganska roligt åt att han inte hade tagit plattan till sitt hjärta när jag försökt pracka på honom den, men däremot några år senare när han själv mycket förnöjt kunde konstatera att han helt på egen hand upptäckt en pärla. Att jag tjatat om den hade helt försjunkit i glömska. Men jag förlåter honom, en sån fulländad platta vill man gärna tro att man har hittat utan att någon på något vis haft något med det att göra.
Det finns säkert många sätt att beskriva den på men det enklaste och ett av de mest rättvisa torde vara att stämpla den som fantastisk. Öppningsspåret sätter tonen för hela albumet med sin stämning och klassiker som Everybody Hurts och Man in the Moon lever i allra högsta grad än idag. Men störst av dem alla tronar ändå Nightswimming. Det där pianot som i kombination med de fina stråkarna bär fram den avskalade balladen där Michael Stipes egensinniga stämma ger den sista touchen till ett sant mästerverk. Ett stort verk från ett magnifikt band.
För övrigt sopade jag banan med kusinbrorsan i 21. Han var väldigt upprörd över att jag inte ville spela mer när han låg back. Men nu är det ju jag som är storebror i den här konstellationen och då kan man faktiskt tycka att en näsbränna är på sin plats. Ville inte han spela R.E.M så ville inte jag spela 21. Simple as that.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar