Nu kanske man tror att jag är nån slags hårdrockare in disguise. Men då måste man lyssna lite noggrannare på Show World och Phaseshifter. De är i stora stycken popalbum förklädda i fräsiga gitarrer, särskilt Show World. Men det är inte det konstigaste i min relation med de här albumen.
Redd Kross hade aldrig korsat min väg om det inte varit för Martin Carlsson på Expressen. Mannen som bara recenserade hårdrocks- och grungealbum. Men nu recenserade han alltså även Redd Kross senaste alster Show World. Någonstans i texten nämnde han att det var USAs svar på Oasis. Om han minns just den här recensionen så är det förmodligen inte en jämförelse han slår sig för bröstet för idag. Själv tyckte jag det var en ytterst haltande jämförelse redan då och ju mer jag lyssnade på Redd Kross, desto mer var jag övertygad om att nämnde Carlsson även fortsättningsvis borde hålla sig till metal.
 |
| Inget välgörenhetsband |
SW dök upp 1997 och jag har ingen aning om vad jag höll på med då riktigt. Det enda som dras till minnes är att tre månaders arbetslöshet byttes mot anställning hos BDO Revision den 22 januari. Jag skulle tjäna 13 000 spänn i månaden. Visserligen var den rekommenderade ingångslönen för en civilekonom 15 500 riksdaler, men vad gjorde det när det skulle landa en uppsjö av kronor på kontot varje månad som det skulle kunna köpas enorma mängder musik för. Min chef Björn var en skånsk klippa, men den som kom att bli min mentor var Stig. Jag saknar fortfarande honom. Han gillade fotboll och - trots hans understundom bittra syn på livet - var han väldigt rolig och allmänt trevlig. Fast man kan ju undra om gillade fotboll med tanke på att han supportade Man United och Degerfors. Tyvärr supportar han inte dem längre då han gick bort för ett antal år sedan. Via Björn fick jag veta att han låg på sjukhus och skickade honom ett fång blommor. Sällan har jag blivit så rörd som när han ringde upp från sjuksängen och med gråten i halsen tackade för buketten. Vi gillade varandra väldigt mycket, Stig och jag. Hans stories var klassiska. Som den gången när han jobbade som ekonomichef på ett företag i Södertälje och vid en övertidskväll kommit i slang med en av de yngre tjejerna på kontoret. Allt eftersom samtalet utvecklade sig blev det känt att den här tjejen vikt ut sig i diverse publikationer, vilket fick Stig att känna sig en smula obekväm om man så säger. Icke desto mindre obekväm blev han när tjejen ifråga undrade om han ville ha en privat visning. Det var inte nödvändigt lär han ha deklarerat, både snabbt och smidigt innan han ursäktade sig och brände raka vägen hem till Birgitta. Eller som den gången när han tappade ett papper som han skulle köra i papperstuggen och böjde sig ner efter papperet, fastnade med slipsen i tuggen som körde igång och sakta men säkert tuggade i sig kravatten med Stig i andra änden långsamt närmande sig dokumentförstöraren. I sista stund lyckades han få ett finger på avknappen och kunde stoppa vidare förstörande. För mig lever dock alltid bilden av honom i den där tvärtomstyrda golfbilen på Högbo Bruk när han bara körde runt i cirklar och vid varje försök att få den på rätt köl misslyckades med att få den på just rätt köl. Jag har aldrig skrattat så mycket varken före eller efter. Jag saknar honom.
Det var ett utomordentligt fint soundtrack till mitt första år på BDO-kontoret och kanske var det symptomatiskt att min favoritlåt på Show World var Ugly Town, en Beatlesdänga med powerpop-gitarrer. Den är ännu en fantastiskt briljant poplåt och märkligt nog släpptes den inte som singel trots att det gjordes tre släpp från skivan. I övrigt är covern av Pretty Please Me som öppningsspår en riktig mangel, Mess Around en annan poppärla och Teen Competition en elektrisk vält. Ska man prata om öppningar av plattor är dock Phaseshifter något i hästväg med Jimmy's Fantasy och Lady in The Front Row som svårslagna öppnarstänkare. Den senare är en powerpop-rökare av sällan skådat slag och den som inte svänger loss till det spåret kommer aldrig nånsin igen att lyssna till musik med någon slags behållning. Bröderna McDonald är genier av vår tid. Må deras musik leva länge.
Bonusmaterial: Inget av albumen finns på Spotify, men väl deras nysläppta Researching the Blues. En fantastisk uppföljare till Show World 15 år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar