Men herre min skapare vad jag körde bil till den här skivan. Mammas vita Opel var ofta i min besittning när den här plattan spelades som mest i mitt lilla hushåll om en person. Det fina med den vita Opeln var inte bilen i sig utan den Knutsson-stereo som av för mig okänd anledning var installerad i den. Jösses vad man kunde kräma på alltså. Och jösses var just de här samling sångerna lämpade för att spelas på högsta volym hela vägen ner till min lillasysters student i Olofström 1998. Sju timmars körning blir inte mindre än ett dussin vändor eller så av den här skivan i bilstereon! Vilken powerpop-fest vi snackar om här.
 |
| Spela gärna ett dussin gånger på rad |
James Broad och hans stämmosjungade kumpaner spelade riviga gitarrer i sann powerpopanda, sjöng stämmor som om de vore Brian Wilson med anhang och skrev låtar som om John Lennon stigit ner från himlen och lierat sig med Sir Paul igen. Jag tar inte för osannolikt att Golden Skin, Wonderful, Last Day och de andra utomordentligt väl sjösatta låtarna utgör bas för vad som måste vara de mest besjungna bitarna i den där bilen av 1987 års modell. De är nämligen ypperligt anpassade för sådana aktiviteter.
Väl framme i Olofström fick vi se studentboendet, träffa hennes klasskompisar och se när de sprang ut. Som sig bör. Fast det bestående intrycket, och låt mig be om ursäkt till dig lillasyster redan här, måste nog ändå vara den där ekiperingen vid torget som hette Berth-Idoffs. Vilken klassiker. Trots idogt sökande i Skåne med omnejd har jag fortfarande inte återfunnit någon ekipering som heter varken Lasse Stefanz eller Perikles. Men å andra sidan har nog ingen av de tre ovannämnda gjort någon cover på en Silver Sun-låt. Precis som om det skulle ha nånting med nånting att göra, men det verkade bra att få in Silver Sun ett par gånger extra i texten. Wonderful helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar