Jag mådde inte så bra i mitt hjärta när den här ångvälten till skiva kom in i mitt liv. Hjärtekrossad och allmänt nere i januarimörkret så började 1996 ändå te sig något bättre när stereon vräkte ur sig Daily Mutilation och efterföljande 13 spår.
 |
| Amazing, but no disgrace |
Högskolan var ett avslutat kapitel och efter att ha fortsatt jobba ett par månader på sommarjobbet på servicehuset Daljunkaregården hade jag fått mitt första riktiga jobb på en revisionsbyrå. Fast riktig lön hade jag fortfarande inte upplevt. På den tiden var den nån slags förkortning på jobb där företag kunde anlita personal till en billig peng under sex månader för att sedan pröjsa “marknadsmässig lön” under ytterligare sex månader. Vi snackar om 3 500 spänn. Före skatt. Det blev ju ingen fet på, ens på den tiden. Efter hjärtekrossen hade jag äntligen flyttat hemifrån (Mr Sen i starten) och hade en hyra på styvt 1 500 pix, vilket gjorde att excesser i övrigt var det inte tal om. Men pengar till att köpa skivor gick ju alltid att skaka fram. Så här i efterhand måste det ju ha varit så att jag hade ett mindre sparkapital att dryga ut kassan med under de där första sex månaderna, men pasta, tonfisk och korv spelade en väldigt central gastronomisk roll i mitt liv just då. När det sedan hade gått ett halvår och lön blev åsatt tyckte jag att min rikedom var monumental. 11 000 kr före skatt skojade man inte med. Det var bara att gå bananer på Ginza-katalogen och skicka efter en sändning som de behövde förstärkt lastbil för att skicka.
Albumet gick varmt i den där lilla lägenheten med kokvrå som jag hyrde och eftersom det var tämligen lyhört i trähuset som den var inhyst i så var det säkerligen fler som fick ta del av den slamrande musiken. De sjöng inte bara om daglig lemlästning utan även om Ontario, ett önskemål om att få tillbaka något i Please Return It och inte minst om den gamle punkhjälten Grant Hart. Deras tilltuffning till just det här albumet passade mig som hand i handske och gav mig också chansen att upptäcka deras poppiga föregångare Frosting On the Beater samt den väldigt mjuka debuten.
Att musik är helande är det inget tvivel om. För sexton år sen var det den här plattan som på sitt vis hjälpte mig tillbaka till ljuset. Tack Jon Auer, Ken Stringfellow & Co för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar