Att hänga på den lokala högskolans studentpub vid tiden för den här plattans release ingick i våra 26-åriga jags utelivsschema. När en av stammisarna som dj-ade lirade Elliott Smith var det inget som ingick i något schema. Men den här snubben hade koll på läget. Tyvärr hade herr Smith inte samma ordning på sitt eget liv.
 |
| Mr Smith |
Det är nåt med musiker och deras plötsliga dödslar som alltid skapar utrymme för spekulation. En handfull år efter den där kvällen på studentkåren kom nyheten att Elliot Smith var död. Självmord sa de första rapporterna, men det var inte riktigt klarlagt att det förhöll sig så. Knivhuggen skulle det senare visa sig. Av sig själv? Två gånger? Mysko. Det lär aldrig ha rubricerats som självmord och heller inte mord. Han blev kremerad och någon ytterligare utredning blev det inte som ledde fram till vem som gjorde det.
Oerhört sorgligt oavsett vem som rycks bort, men artisters bortgång får som bekant större medialt utrymme än medelsvensson. Det hade varit mer passande om Smith hade fått lika mycket utrymme för det han presterade musikaliskt. Ett popgeni i skymundan av de som tog de stora rubrikerna. Hade det varit någon av listprenumeranterna hade säkerligen Waltz #2 varit vida känd vid det här laget, Bled White hamnat på fler spellistor/C-60 och Bottle Up and Explode! blivit en låt att fira nyår till. Som alla hans kollegor som gått samma öde till mötes med en allt för tidig död finns i alla fall hans låtkatalog kvar att njuta av. Sju studioalbum (varav två givits ut efter hans död) och alla inspelningar som inte släppts i det offentliga ljuset. Det sägs vara ett hundratal låtar (förutom de 24 på senaste släppet 2007) och med tanke på hans kärlek för 60- och 70-talspop får man hoppas att även dessa kommer bli åtkomliga för eftervärlden. Jag skulle gilla det. Och förmodligen diskjockeyn från kårhuset i Falun. Han skulle nog gilla det väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar