Har ni sett en kille vara helt stenad och försöka framföra en konsert på något slags vettigt sätt? Har man gjort det är det lätt att när det förs på tal förmedla upplevelsen i negativa ordalag. Inte till artistens fromma för att tala någorlunda klarspråk.
Min kompis Fredrik från Stockholm - han som man inte ska förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn - hans kompis Hans och jag hade shoppat upp oss på plåtar till Ryan Adams - han som man inte ska förväxla med Bryan Adams - och hans gig på Annexet i Stockholm. Det skulle visa sig bli en minnesvärd upplevelse.
 |
| Hoppas du bara har tobak i den där mister! |
Skivan hade han släppt redan 2000 och duetten med Emmylou Harris, Oh My Sweet Carolina, får räknas som en av 00-talets allra finaste. Att han spelat och sjungit med sitt Whiskytown hade gått mig alldeles förbi, trots min fäbless för närbesläktad Americana. När den här skivan landade i spelaren fick jag bättre koll på den här spjuvern. För en spjuver var precis vad han var när han slog igenom som soloartist där i början av det nya milleniumet. En grym talang, fantastiska låtar och ett alldeles för stort ego. Fyllt med allehanda otillåtna substanser och förvisso tillåtna substanser men i olämpliga mängder. Superbrejket kom året efter med Gold, men för mig är det Heartbreaker som har störst vikt och värde. Vad var det här för virrpanna med stunder av briljans?
Vi började eftermiddagen med ett besök på en välkänd sportbar som på den tiden mest fanns i lite större städer. Ipswich skulle möta Liverpool och vad vore väl bättre än att först kolla den och sen bege sig mot Globen? Ingenting förstås. Famous last words. Som ensam Ipswichanhängare därinne på etablissemanget mot tresiffrigt antal Liverpoolentusiaster vore det kanske inte helt lämpligt att Ipswich gjorde mål, jag jublade skiten ur hundra motståndarfans varpå jag fick åka ambulans till SÖS. Ipswich skötte den biten åt mig och var så vänliga att släppa in sex baljor och låta bli att göra nåt framåt. Fruktansvärt dålig start på dagens events. Tur det fanns öl. Synd att Hans var med för han blev väldigt glad över de där sex målen. Men hans lycka skulle vända.
Vi hade knappt kommit in på Annexet förrän Hans började må tjyvtjockt och tämligen omgående fick vända hemåt. Ytterligare sordin på stämningen, men vi fick ta en öl till och hoppas på att underhållningen skulle vara av bästa märke. Nu kunde ju inte vi veta att Herr Adams var på partyhumör = hög som ett 29-våningshus, vilket skulle få lite effekt på själva framförandet av musiken. Några bisarra händelser:
* Mannen får snedtändning när något ropar Summer of ‘69. Han kanske hade hört den förut? Högst sannolikt. Men det här beteendet att beordra ljuskillen att vända lamporna mot publiken för att be om utpekning av lustigkurre för att få vederbörande utslängd. Det beteendet. Inte trevligt.
* Kliva av scenen och inte göra några extranummer trots enorm respons. För att sedan ändå komma tillbaka efter en halvtimme, mer stenad än någonsin.
* Riva av en cover av Brown Sugar som var helt makalös. Trots det överstenade tillståndet. Det var inte bara bisarrt och imponerande på samma gång, det var lite utomjordiskt.
Utan Heartbreaker hade vi inte varit där, det är ju ett som är säkert. Och utan hans rock ‘n roll-leverne hade han inte varit där han är idag. Lika bra som nånsin och framför allt: drogfri och nykter. Heartwarming.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar