Att stå på en fritidsgård som vuxen man och vänta på den nyupptäckta Israel Nash Gripka och inte veta vad det är för en gök som kallar sig Johan Örjansson. Vad är det för namn? Och framför allt, vad spelar vederbörande för musik? När han och hans band väl uppenbarar sig och avslöjar sin grej är det kärlek vid första öronträffen.
.JPG) |
| Hur kan man inte älska den här mannen? |
Orup har i någon intervju hävdat att det går inte att älska musik som man upptäckt efter 25 års ålder på samma sätt som den som varit en stor del av ens liv före den åldern. I sak är jag beredd att skriva under på detta även om det för mig förmodligen handlar om en åldersgräns vid 30 snarare än 25. Den där spelningen inför vuxna män - samt en och annan kvinna - på fritidsgården som inte serverar alkohol till vare sig publik eller artister visade sig vara det berömda undantaget som bekräftar Orups regel. Vid ålder 39 knockas denne man som kallas jag av en snubbe från Falkenberg och hans sjukt tajta band med ett pärlband vackra låtar som slår undan fötterna och lämnar mig i fullständig glädjechock. På fläcken. Efteråt säljer de sina plattor och jag fastnar för en liveinspelning från Falkenberg som de gjort bara två månader innan. Den kommer direkt från pressarna och även om det är mindre än ett år som den införskaffades har den rullat så så många gånger i den svarta bilen. Nobody’s Gonna Follow You Home har ljudit de där sista fem minuterna innan arbetsdagen tagit sin början för att få den där sista peppen inför dagens uppgifter. Den här fina saken, precis som många av de andra fina numren, pekar på vilken fantasisk liveakt Herr Örjansson är. Med eller utan band. Det är inget hittepå. Sedan i mars har jag sett den här mannen framträda en handfull gånger. Två ggr med band och tre på egen hand enbart med gitarren som sällskap. Och ett par nordamerikanska snubbekompisar förstås.
För att sammanfatta liveupplevelserna något: En fritidsgård i Falun, den minsta scenen på Peace & Love, i en trädgård i Hammenhög, ett par låtar på Bolanche med tillhörande trevligt samtal efteråt samt en kursgård utanför Avesta. Stalkervarning. Men den här killen måste man uppleva live, det bara är så. Hans låtskrivartalang och hans uppenbarelse i kombination med den där rösten. En pil rakt i hjärtat.
Fyra studioalbum med sköra, fina bitar, svängiga saker och en sammanhållande linje som binder samman dem som helheter. Utanför Falkenberg med omnejd närmast okänd. I samma område en mindre celebritet. Som det brukar kunna vara på mindre orter. Ibland av en uppenbar anledning men vid andra tillfällen helt oförklarligt. I detta fall tror jag det är tämligen uppenbart att det inte finns någon uppenbar anledning till varför det förhåller sig så. Det är dessvärre helt obegripligt att han inte slagit bredare. Men den som kämpar på och hänger i kommer få breaket. Det måste vara så.
Om bara Fru Nygårds ger sin blessing fortsätter stalking light till sommaren och drömmen om att se gänget på hemmaplan blir förhoppningsvis verklighet. Och du Orup, hoppas du blir slagen av samma häpnad trots din ålder. Hoppas verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar