Nu tänker vän av Lasse Hallström (regissören alltså, inte min gode vän Lasse Hallström. Alltså han som är gift med Lena, inte Helena) att, wow va originellt att ha plockat upp Aimee Mann efter att ha sett Magnolia. Men jag har ju inte sett Magnolia. Däremot har jag lyssnat jättemycket på Aimee Mann. Och hennes man Michael Penn. Ursäkta för mycket info om hennes man i det här läget men det kändes utomordentligt sofistikerat att släppa hans namn i ingressen. Funkade sådär kanske du tycker. Då skulle jag vilja inflika (vilket även påpekats i dag 5 av älskade skivor) att han är bror med den något mer kände Sean Penn (och som en direkt följd därav även den dessvärre framlidne Chris Penn). Slut på namndroppning.
 |
| Aimee Mann. Gift med Michal Penn. Bror till...va? Ok. |
Nu är det Aimee Mann som ska avhandlas här och ingen annan. Hennes man har sin egen plats i solen på listan (se nr 51). Hon är svår att beskriva den här multitalenta kvinnan. Så vansinnigt duktig på att beskriva stämningar och historier i sitt oklanderliga sinne för fina melodier arrangerade i huvudsakligen spröda utföranden. Vad just den här plattan anbelangar finns ingen låt att klanka ner på. Jag tänker inte påstå att det finns bra och dåliga låtar, det finns som bekant bara sånger som man antingen tycker om eller så gör man det inte. Träffar du någon imbecill människa som påstår att viss musik är bättre eller sämre än någon annan har du min välsignelse att banka vederbörande med något mjukt i skallen för att påminna hen om att vad hen menar är att kanske en låt faller hen mer eller mindre än en annan vid en direkt jämförelse. Slå inte med något hårt bara, det kan rendera i fängelse och det vill ju varken du eller jag.
Kanske är det så att jag på något vis var mer mottaglig för det fina och öronsmekande på den här skivan just vid den tidpunkt då den släpptes. Kan det vara så att om den släppts ett år senare eller tidigare så hade den inte haft tillnärmelsevis samma impakt på mitt liv? Kan hända är det så, men det är ju bara en massa ponerande hit och dit. Faktum är att den landade i skivhyllan den dag den gjorde det och hade den inverkan som den verkligen hade när den gjorde så. Save Me. Så fin den är. Red Wines. Kanske ännu finare. The Fall of the World's Own Optimist. Måhända finast av dem alla. Ett livets soundtrack till början av det nya millenniumet. Kanske det finaste soundtracket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar