Om man inte sätter stor vikt vid en skiva med den här titeln har man stora problem. Det förhåller sig alltså på det viset att världshistoriens bästa namn på ett album är upptaget sedan 1994.
Som om det inte vore nog med albumnamnet härbärgerar bandet också musikhistoriens coolaste trummis. Nu kan ju den åsikten vara föremål för debatt men ska man peta bort Ric Menck från tronen får man banne mig vara en batterist av svårskådat slag. Josephine Forsman ligger tvåa på trumslagarlistan ifråga. Då är det lätt att begripa storheten i coolheten hos nämnde Menck.
 |
| Utomjordisk skiva |
Närmare 20 år gammal musik som låter som om den vore gjord idag. Eller för 35 år sen. Eller 25. Eller 5. Det kallas tidlöst. Power pop av svängigaste märke av herrar Menck, Borchardt och Chastain med fräsiga gitarrer, snygga körer och melodier att mörda för. Att Matthew Sweet varit med och skrivit Something’s Gotta Give är inget som ställer till någon större skada om man säger så. Genier möter genier är inte alltid en garanti för succé men här snackar vi monumental kioskvältare. Inledningsspåren Hold Me Up och My Blank Pages är så svindlande svängiga att de borde arresteras för uppvigling. Men sånt har väl polisen inte tid med.
Var kommer då den här crushen på Ric Menck ifrån? Jo, han har från tid till annan varit hustrummis åt Matthew Sweet och när jag äntligen fick chans att se den senare på Vattenfestivalen vid pass 1997 satt där en trummis som jag till en början utgick från var utomjording. Det var Ric Menck. Den spelningen var förstås gudomlig men jag ber att få återkomma till den längre fram i den här serien. Ganska mycket längre fram faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar