Ponera att du gillat ett band i nästan 15 år och första gången du tar chansen att se dem spela live så hade du hoppats att de spelat en 12-15 andra låtar än de som faktiskt spelades. Ändå är det den överlägset största konsertupplevelse du någonsin upplevt. Det är ett hyggligt betyg.
När de släppte sin självbetitlade platta 2009 hade de redan hunnit med sex studioalbum. Plus de två med Billy Bragg förstås. Det kritikerrosade Yankee Hotel Foxtrot föll mig inte så väl i smaken som den enstämmiga kritikerkåren, men väl delar av det. Därefter följde ett par delvis vassa plattor, men i avsaknad av den där helheten som man så ofta söker hos en skiva. Så kom då den här samlingen sånger som fick gott mottagande hos recensenterna, om än inte översvallande, medan jag föll pladask. Smockan till inledning, de fina Country Disappeared, Everlasting Everything och You & I med Feist samt den finurliga I'll Fight. Synd bara på den obegripliga Bull Black Nova. Självklart älskad av kritikerna. Och bandet själv.
 |
| Alla skivor behöver en kamel på omslaget |
Jag åkte ner själv till Stockholm och träffade storasyrran på eftermiddagen. Vi lunchade ihop på Heron City av alla ställen varpå jag tog mig in mot stan för att sedermera landa på Djurgårn och Cirkus. En regnig dag var det. Förväntansfull var jag. Och en t-shirt köpte jag. Sen stod jag plötsligt bredvid Rolf Lassgård. Kul för honom. Därefter gick vi in, satte oss och väntade på Wilcos entré för An Evening with Wilco.
Vilken öppning! Så mycket minns jag. De brakade igång riffet till Wilco från den här plattan. Och där satt jag som en idiot och bara log åt alltihop medan cool-trojkan på ståplats nickade i takt (vilket de för övrigt fortsatte med under hela konserten). A Shot in the Arm, Handshake Drugs, Via Chicago, redan nämnda I'll Fight, favoritlåten Jesus etc., Hate it Here och den utomordentliga Woody Guthrie-tonsatta Hoodoo Voodoo avverkades under det dryga två timmar långa setet. Plus ett tjugotal låtar till som framfördes på ett vis som bara andades magi och ingenting annat. Betänk då att ett dussin av mina önskespår inte blev föremål för liveversioner.
Efteråt var jag så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eller jag visste ju att jag var tvungen att åka hem till Dalarna och ta hand om barnen på måndagen eftersom Fru Nygårds skulle jobba, men helst skulle jag vilja sitta ner med någon som sett samma konsert och jämföra våra upplevelser. Nu blev det inte så utan jag och bilen for hemåt och jag med den. Hög på livemusik som aldrig förr. Som sällskap hade jag Wilco (the album) i bilstereon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar