Albumet släpptes i maj 1985 och kom sedan att spelas varenda dag under den här sommaren när jag och mina kompisar i Skåne var 13 år gamla. Somrarna på mitten av 80-talet spenderades i stora doser i Tomelilla med omnejd och med mormors radhus på Hökaregatan 19 som bas. Som en ständig ljudkuliss till våra aktiviteter fanns kassettbandet som gång på gång spelade upp Canary Bay, Salombo, 3 Nuits par Semaine, 3éme Sexe och de andra poplåtarna.
Indochine var genrebestämt som new wave eller post-punk, i Sverige dock som synt (allt som inte var hårdrock var ju synt liksom), men för mig alltid förknippat med pop (även om det senaste decenniets släpp har väldigt vrålande gitarrer och feta franska riff) och i synnerhet den här genomgående poppiga produktionen som är deras tredje album (inte helt osubtilt avslöjat av albumtiteln). Än idag tycker jag den innehåller uteslutande hits rakt igenom och den rönte stora framgångar i Frankrike, Belgien och så då i Sverige av alla länder. Efter succén med 3 falnade dock det allmänna intresset i vårt land medan mitt intresse för bandet bara intensifierades.
Den sommaren var fylld av spontanfotboll, tennismatcher, bangolfrundor, bad, dataspelande och lite blygt spanande på traktens skönheter i samband med ovan nämnda aktiviteter. Vi spelade sönder det där bandet och Stefan, Tomas, Roger och allt vad de hette gillade det också stenhårt. Vi gillade varann stenhårt också förstås. När nästa sommar uppenbarade sig hade det av naturliga skäl passerat ett helt år och det var inte bara i kalendern utan vid 14 års ålder hade det hänt en hel del med de andra killarna. De var lite tuffare, jag var lika tvåa på bollen som vanligt. Indochine hade släppt en briljant liveplatta och den måste förstås introduceras för grabbsen. Man kan säga att det var ett synnerligen svalt intresse för det. Men de var väldigt nere med 3 sommaren innan och det kommer för evigt att finnas med mig i mitt hjärta och förmodligen kommer jag terrorisera mina barn och eventuella barnbarn med historier baserade på denna sommar och detta eminenta album. Mercy boucup som de säger i staterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar