Året var 1997 och det sköljde in nya band med extrem känsla för utsökt power-pop och ett av dem var Fountains of Wayne. Ständigt denne Måns Ivarsson. Han skrev febrigt om de fantastiska melodierna inslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter. Särskilt förtjust var han i Leave the Biker, vilket är förståeligt med tanke på den väldigt underhållande texten. För mig var - och är - mer eller mindre samtliga låtar på skivan potentiella radiohits. Nu blev den ingen större topplistesuccé i Sverige för något av de många singelsläppen från plattan, men lyssna gärna på Leave the Biker, Please Don’t Rock Me Tonight, I’ve Got a Flair eller Survival Car så är det lätt att förstå vad som menas. Eller nån av de andra låtarna för den delen.
 |
| Krutpaket. |
Recensionen hade i vanlig ordning lästs i Expressens fredagsbilaga (hur stor den var på sin tid är väldigt roligt dokumenterat i Percy Tårar från 1996 där skitnödigheten på redaktionen förmodligen var i närheten av den som Gustafsson, Schyffert och Rheborg gestaltar) varpå en kort promenad till skivbutiken på stan vidtogs. Väl på plats frågades expediten för dagen om skivan ifråga och om det kunde gå att få lyssna på den. Det kunde förstås alltid gå för sig och bäst var de gångerna när jag blev ståendes i samma ställning med en förmodad till synes vansinnigt stirrande blick och fånigt leende allt eftersom den ena låten efter den andra på plattan som snurrade i CD-spelaren avslöjade sig för första gången i ens öron. Det fanns ett antal sådana tillfällen och det här var ett av dem. Det var bara att hala fram stålarna, artigt ta emot skivpåsen, tacka för sig och gå raka vägen hem igen och lyssna igenom albumet gång på gång tills klockan var fyra och eftermiddagens fotboll skulle börja. Var det riktig jackpot visades Ipswich på tv och dagen var fullbordad redan innan det var dags för den obligatoriska utgången på Grand i stan (eller vad det nu hette vid just den tidpunkten den här skivan släpptes).
FoW har fortsatt leverera sedan sitt första album, bland annat med Welcome Interstate Managers där hälften av sångerna är sensationella i sin hittighet och resterande mer av utfyllnadskaraktär, och fortsätter att överraska till dags dato. Adam Schlesinger och Chris Collingwood har för övrigt försett Fru Nygårds med en favvolåt från Welcome… i form av Hey Julie samt även en favoritförfattare vid namn Nick Hornby som satt svart på vitt att Hackensack är en personlig favorit. Fina referenser om ni frågar mig. De allra finaste faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar