 |
| Niklas hjärta Matthew = Sant |
Tänk dig själv hur det var 1999. Uppringt internet, Y2K-noja och Prince partande som aldrig förr. Den där nojan var sannerligen synnerligen överdriven och Prince (eller the Symbol kanske) partade kanske inte så mycket ändå. Det var måhända bluff alltihop. Uppringt internet var ju verkligen en finne i arslet. Tack och lov för ADSL och bredband.
Tänk dig själv att sitta och ringa upp till det där internet:
- Ja, tjena. Nygårds på Norra Mariegatan 15B. Kan du koppla mig till datawebben tack.
- Ett ögonblick…ska bara göra det karaktäristiska ljudet så det låter som om vi jobbar på att koppla upp ditt modem på linjen.
- Tack, det var vänligt.
- Vad för slags surfning önskas idag?
- Jo, Matthew Sweet har lagt upp några av låtarna till sitt nya album på nätet och jag tänkte lyssna på dem lite. Så länge jag anser mig ha råd. Men skivan kommer ju snart så jag ska bara lyssna lite.
- Mm. Jaha, då var du uppkopplad. Ha de så trevligt när du lyssnar på Ballroom Blitz.
Så där gick det alltså till på slutet av nittiotalet när man skulle surfa, det hade du kanske glömt? Att lägga upp musik på webben var ganska nytt och Napster stod och lurade runt hörnet. Att Matthew Sweet var så pass tidigt ute är i retrospekt en aning märkligt med tanke på hans bedrövliga uppdateringar på sina datawebbsplattformar och sociala medier. Hur som helst så gjorde han det och lika fantastiskt att det fanns där för vem som helst att lyssna på, lika frustrerande var det att plattan dröjde i handeln. Det gick till och med så långt att jag mailade mäktige Bjurman på Aftonbladet för att höra om han hade några nyheter i ärendet. Det hade han inte. Men så kom den till slut med sitt omslag in reverse. Plastasken öppnades till vänster och inte till höger. Magiskt upplägg på både design och innehåll:
Det var lager på lager som gällde, Phil Spector style. Antalet musiker på vissa av spåren är så högt att de hade kunnat starta upp en symfoniorkester på stört där i studion. Resultatet är förbluffande fint. Sedvanligt snygga låtar med båda fötterna i popmyllan, elegant arrangerade med tjusiga körer, stämsång och inte ett enda onödigt gitarrsolo. Mest förtjusande av alla nummer är låten utan refräng, I Should Never Have Let You Know, även om det vimlar av konkurrenter om titeln. Som sista spår ligger den nio minuter långa Thunderstorm som egentligen är en låt bestående av fyra kompositioner ihopvävda till en enda. Den är magnifik och särskilt på japanutgåvan som i tillägg har de fyra sångerna uppdelade i respektive låt som spår 15-18. Sånt kunde Skivhugget i Göteborg bistå med förr i tiden. Det var en eminent service för alla mer eller mindre seriösa skivsamlare. Metoden var att ringa upp internet, beställa skivan, koppla ner och vänta på att det skulle plinga till i postlådan. Old school från sin bästa sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar