BLOGG #92 - ATT FÖLJA UPP EN FOTBOLLSVECKA

Ett ganska bra sätt att följa upp en fotbollsvecka är att dra iväg på ännu en medlemsresa. Var det verkligen ett helt år sen senast det begav sig? Tydligen. Om ni inte minns hur det gick till kan ni ju kolla länken ovan och mer eller mindre köra karbonpapper på det lördagsupplägget. Skulle det förhålla sig som så att ni inte vill lämna det här inlägget när ni precis hittat hit kan ni med fördel även fortsätta läsa och få dagen i sammandrag.

Mannings. Har vi hört det förut? Fast den här gången samlas vi först 11.30, möjligen med bakgrund av att det är många barn med på resan den här gången. Exempelvis har vi Systersektionen med oss, syrran sin äldste och Robbo full uppsättning kids och dagen drar igång med att kolla in supportershoppen följt av en leksession i parken bakom norra läktaren. Lysande uppladdning. 

Bortsett från att vi kastar in en lekpark i mixen fortsätter resan i precis samma stil som säsongen före då vi samlas på Lloyds Tavern igen för att lyssna på några spelare och en direktör i klubben. Den uppmärksamme läsaren (eller den med särdeles gott minne) kanske invänder att den här traditionen faktiskt inte är med i traditionen längre enligt blogg #81 och det är alldeles korrekt. Vad som också är korrekt är att det idag 2015 inte finns någon tradition som inrymmer Lloyds Tavern över huvud taget, men att det 2011 faktiskt fanns plats för en dylik aktivitet. Upplägget känns mer som en repris än en tradition så vi är ganska glada att få dra vidare till Black Horse (fortfarande med i det traditionella upplägget år 2015) för att hänga ute i solskenet. Vad kommer sen? Flottburgaren, den välstekta, förstås. Sen är vem som helst färdigladdad för 90 minuter.

9/4 2011 Ipswich Town - Crystal Palace 2-1, PR (24 378)

Helt i linje med ITFC Swedens låga medelålder bland deltagarna denna gång är Ipswichs vassaste spelare för dagen bara 17 år gammal. Josh Carson ser till att skicka in två bollar i motståndarnätet och därmed i allra högsta grad bidra till tre härliga pinnar. Publiksiffran är finfin, men det låter som om det bara är några hundra på plats dessvärre. Trist med ett publikum som tror de har stämplat in på biblioteket. Dock är Systersektionen och systersonen på strålande humör och applåderar eventet som sådan. Systersektionen skanderar till och med "Come on Ipswich" ett flertal gånger. Språkbegåvningen alltså. 40 st nöjda ITFC Sweden-medlemmar på läktaren hyllar de blåvita efter slutsignalen innan vi tar oss till läktaren mittemot för att fraternisera med några rediga legender från förritin som gjort typ 30 000 mål för Ipswich tillsammans. Fina grejer.

Som sig bör kör vi sedan en gemensam middag och denna gång på Mizu mitt i stan. Favorit i repris. En annan reprisering är att hänga på The Dove för att avsluta kvällen. Den här gången överlämnar vi en sjal med ITFC Sweden-tryck som åker upp runt halsen på älghuvudet som hänger i puben. Inga konstigheter alls, vilken engelsk pub har inte en älg på väggen? Eftersom halsduken har vår logga med älgen på så passar den utomordentligt runt älghalsen.

Älg med älghalsduk

Om någon undrar så hänger halsduken där än idag. En bra förutsättning för att upprätthålla denna del i traditionen således.

BLOGG #91 - ATT AVSLUTA EN FOTBOLLSVECKA MED STIL

När jag ser tillbaka på den här veckan med åtta matcher på nio dagar känns det som om det kanske aldrig har hänt. Men det har det ju. Därför kan det vara bra att förutom det som redan skrivits av undertecknad om själva resan dag för dag helt enkelt skriva det en gång till. Man skulle kunna säga att det är vad som har gjorts de senaste sju inläggen plus det här. Inte bara är det till nytta för själva #blogg100-utmaningen utan även minimerar det risken för historierevisionism. Det finns ju dårar som vill hävda att flera historiska skeenden aldrig har hänt och det vill en givetvis inte råka ut för.

Helst skulle all text förstås vara ny och inte en återgivning av något som redan skrivits, men en viss mättnad av allt detta skrivande har infunnit sig och mitt miljötänkande med återvinning torde ändå vara argument nog för att inte sitta och hitta på nya texter som bara beskriver samma skeenden. Det gränsar för bövelen nästan till revisionism! Således kommer här ett utförligt referat från sista fotbollsdagen på fotbollsveckan 2011, från en morgon där jag hellre hade sovit fram till lunch genom en dag på en charmig fotbollsarena till en kväll på solokvist med rester och ett par flaskor ale i ett semi-detached hus i Barnet.

Det är ju ändå lördag och då kan man kosta på sig ett par back bacon till frukost tillsammans med en halv grillad tomat, några toastskivor, juice och en balja te. Tiden flyger fram i konversationer med Dave och/eller Linda. Hon far iväg för att shoppa med dotter Sally och dotterdotter Amy och vi säger hejdå eftersom hela gänget ska fira Daves brorsdotter som ska gifta sig och hålla förlovningsfest tillsammans med sin tilltänkte ikväll. Dave berättar om inbrottet de hade innan jul och det låter lite otäckt, men de blev ”bara” av med pengar och en mobil. Jag inser att frukosten blivit lång och att det är dags att samla sig och hoppa på tuben in till Waterloo Station. Handskak, hjärtliga tack för kost och logi och ett anytime från Dave och jag är på väg igen. En och en halv timme senare står jag utanför Griffin Park och lurar på vilken läktare jag ska berika med min närvaro.

Den här läktaren blir nog bra tänker jag

De har faktiskt ståplats kvar på Griffin Park, men jag väljer ändå en sittplats på långsidan och det visar sig när jag tittar på biljetten, efter att ha erlagt £22 i kontanter, att det är fri placering. Väldigt modernt och uppmanande till socialt samspel supportrar emellan. Jag är där i god tid och tar mig tid att kolla in The Hive som visar sig vara en slags pub inne på arenan med servering av öl i plastglas och några tv-skärmar visandes Everton-Chelsea. Dessutom med den fördelen att det är varmbonat. Dagen idag är lika kall som kvällen igår vilket föranlett mig att redan innan avfärd iklä mig både över- och underdel av mitt micro fleece-ställ. Den Worthington (ej Frank) som jag beställer sköljer ner i strupen förvånansvärt lätt och innan jag ger mig iväg upp på läktaren för lite läktarsocialiserande plaststolstombola är det dags att införskaffa sig ett meal deal till lunch. £5.20 för en balti pie, Mars och en Pepsi får anses som ett överkomligt pris även om den kassa kassapersonalen som servar mig ihärdigt hävdar att det blir £5.70 innan han efter mitt tredje påpekande och pekande på planschen på väggen bakom honom får densamme att inse att det faktiskt inte är något som jag har kommit på själv.

På väg upp på läktaren får jag Luton-feeling

Precis vid kick-off hamnar jag i ett väldigt sentimentalt och gråtmilt tillstånd. Det flashar förbi bilder av barnen, Ann-Sofie, Fentons, fotbollsarenor och allt möjligt. Plötsligt kommer allt över mig om att jag längtar hem, att jag faktiskt fixat hela veckan snart och att samtidigt som det äntligen är slut och jag får komma hem och krama om min familj så är det också redan slut på veckan. Det är nästan så mina tankar tar existentiella proportioner och jag börjar undra vad det är för liv vi lever jag och mina supportervänner här inne på Griffin Park. Är det här det roligaste som finns att göra för en levande människa? Jag bestämmer mig för att avbryta grubblerierna och eventuellt återuppta dem någon annan gång när det är lite varmare, lite lugnare och lite ensammare. Återkommen till nuet konstaterar jag att jag blir lite stolt för att ha stått ut med mig själv under nio dagar med fotboll, även om det inte är någon bedrift värdig ett Nobelpris att åka runt och kolla på fotboll, och skålar lite med mig själv i Pepsin jag fick till pajen. Heders Nygårds!

Första halvlek ger för handen en småtrevlig match om än i alldeles för kall inramning. Yeovilfansen är samlade på ena kortsidans läktare som är en arenaarkitektonisk fullträff. Den är liten, men fyller sin funktion påfallande väl. Den undre sektionen huserar de stående och högljudda fansen medan det övre etaget härbärgerar den sittande delen av det grönvita lagets tillresta supportrar. Underdelen av läktaren vibrerar av sång och de håller på att sätta i halsen när Brentford inom loppet av mindre än en minut får inte mindre än fyra öppna målchanser att öppna målskyttet i matchen med men lyckas med bedriften att sumpa samtliga. Målvakten har en stor del i målsumpandet och när den fjärde försuttit sin chans vänder spelet snabbt och en Yeovilspelare kan dundra in bollen i öppet mål. Tunga suckar hörs på läktaren runt omkring mig och ett visst missmod infinner sig och det bidrar inte till någon bättre stämning bland hemmasupportrarna bakom det andra målet som trots ståplats är märkligt tysta. Innan halvtidssignalen ljuder råder dock hemmalaget bot på både underläge och stämning och efter en kalasträff seglar bollen in i målvaktens vänstra hörn och lagen får gå till halvtidsvila med oavgjort resultat på scoreboarden.

En extra krydda i matchen är att båda lagen har två spelare vardera som lirat i Ipswich. Tre av dem spelar hela eller delar av matchen, Ed Upson, Dean Bowditch och Nicky Forster. Deano var tänkt att bli nästa stora produkt från Ipswichs ungdomsled men en del skador och en hel del oduglighet i förlängningen gjorde att han inte kunde hålla en plats i truppen och tjänar alltså sitt levebröd i Yeovil nuförtiden. Ungefärligen en kvart från slutet av matchen kommer en katastrofalt illa slagen passning från siste man i Brentford till målvakten och en av Yeovils rappa anfallare kommer helt fri med målvakten. Den senare kommer utanför sitt straffområde i sitt försök att hinna först på bollen, vilket är en omöjlig uppgift. Den grönvite försöker spela bollen förbi målvakten som uppenbarligen tycker det är på sin plats att stoppa detta tilltag med att rädda bollen med händerna. Utanför straffområdet. Har sällan varit en lyckad taktik och är det sannerligen inte den här gången heller. Målis erhåller rött kort och påföljande frispark genererar ett formidabelt skott rätt in i nätmaskorna i bortre krysset. Den precis inbytte reservkeepern står och tittar långt efter bollen innan han får vända på klacken och kröka rygg det första han gör sedan han satte sin fot på planen. Ridå ner för hemmagänget och matchen slutar med vinst 2-1 för de grönvita från Yeovil.

Fantastiskt utformad bortaläktare med glada Yeovilfans

Tågresa tillbaka till Waterloo med Southwest Trains och sedan sista resan på Northern Line till Barnet för den här gången. Jag lägger benen på ryggen och hinner med bussen som stannar till på toppen av kullen vid utgången från tuben. Eftersom jag nu är väldigt konfident när det gäller public transport hoppar jag på i stort sett alla fordon som kommer i min väg. Väl på bussen märker jag att den här tar en helt felaktig sväng för att det ska gynna min tidsplan. Det går bra att hoppa av nära Tesco ändå och ingen större omväg i sikte. Siktet visar sig dock något skevt inställt varför det blir en labyrintpromenad i en kvart innan jag hittar Dinsdale Gardens. Något irriterande, men jag kliver ändå in genom dörren och kan stänga av larmet innan klockan har slagit sju. Efter att ha vridit av larmet öppnar jag dörren till köket och finner ett par lappar från Dave om att det bara är att förse sig av chilliresterna och den lilla pizzabiten som blivit kvar från de senaste dagarnas middagar på adress Chez Fenton. Bredvid lapparna står två finfina ale på flaska med mitt namn på. Det är ju så jag vill börja gråta av tacksamhet. Mina två engelska fosterföräldrar förnekar sig icke. Förstår ni nu att den här login är second to none? Inte ens Sheraton skulle dra mig härifrån. Jag packar min väska och går till sängs med ett leende på läpparna. Fotbollen är över för den här veckan men vänskapen och supportandet lever vidare. Can I sleep here every week?

Är det konstigt att en vill åka tillbaka gång efter annan till allt det här? Beror kanske på vem man frågar, men om man frågar mig så finns det inga konstigheter behäftade med det över huvud taget. Huruvida det blir någon Fotbollsveckan part 2 får framtiden utvisa. Det kommer ju en ny generation fotbollstokig Nygårds och om han (eller Lilla Sektionen som vi brukar kalla honom när han är med här på bloggen) vill köra en veckan med engelsk fotboll är knappast jag den som kommer att stå i vägen för det. Jag kommer snarare att kratta vägen. Nej, sopa vägen. Som en fotbollssupportercurlande förälder. Jösses vad mycket varm choklad vi ska dricka.

BLOGG #90 - LITE PAUS OCH SEDAN COLCHESTER

Torsdagar är av hävd en dålig dag för fotboll i UK såtillvida att det väldigt sällan finns någon hel-, semi- eller ens kvartsprofessionell fotbollsmatch att närvara på. Således hoppar jag över att gå på fotboll på fotbollsveckans torsdag trots att det finns en amatörfight en timmes bussresa bort. Men med tanke på vädret och att King Dave tycker att jag ska följa med honom till The Mitre för en ale eller två plus sitta i periferin och betrakta vuxna män diskutera öl med en seriositet värdig ett FN-möte.

Eftersom den här serien främst handlar om matchdagar kan vi väl denna gång nöja oss med att jag konstaterar att det finns många kufar i ett lokalt engelskt CAMRA-sällskap (CAMRA = Campaign For Real Ale). Pubhabitatets motsvarighet till en zoologisk trädgårds ansamling av hopplösa lamadjur.

På fredagen är det dags att träffa Ginge för att se Colchester Uniteds nya arena (plus själva laget Colchester United och Peterborough) som ligger en bit utanför stan (man ser den från motorvägen när man kör förbi för övrigt). Så långt utanför att det ska åkas shuttle bus ut dit. Fotboll nuförtiden alltså.

28/1 Colchester United - Peterborough United 2-1, Weston Homes Community Stadium (4 645)

Som sig bör hänger vi på ett publikt hus före matchen, snackar, käkar pub grub och sköljer ner anrättningen med ale (där tvålade jag till er, vem såg den grejen komma?). Sen är det dags för hela den här shuttle bus-grejen och vis av när jag var i Reading har jag inga höga förhoppningar om själva resan. Bra förhoppningsnivå visar det sig. Förutom att det är ungefär lika kul som i Reading så är det dessutom mörkt. Det är ju ändå januari liksom. Vilket också betyder att det är så kallt att fingrarna fryser till is, näsan blir kall som en iste och fötterna lider alla ishelvetes kval. Löser det hela med en varm choklad i halvtid. Chefsgubbe.

Ginge med anhang blir väldigt glada till slut i alla fall pga Colchestervinst och själv är jag nöjd med att ha sett ännu en arena och nästan allra mest nöjd är jag på tåget för det är det varmt och skönt. Om nu någon undrar vart tåget går så är det till London för vidare färd med Northern Line mot Barnet. Var annars hänger jag en fredag kväll i januari? Törs man gissa på en full English till frukost? Jag sätter mina sista sekiner på det.

BLOGG #89 - LONDON-LIVERPOOL (EJ STREET)

När en inte riktigt hinner med att skriva ett inlägg (det här inlägget ska vara klart innan midnatt och nu är klockan 23.35) med en gnutta längd får en tacka sin lyckliga stjärna att en match har beskrivits i skrift tidigare. Frukost i Barnet, Virgin Trains igen fast den här gången till Liverpool. Satan i gatan vad mycket tågåkande det blir på den här resan, men det kan man väl i och för sig säga var lite grann meningen med hela prylen. Hur som helst så ankommer jag Liverpool Lime Street enligt tidtabell, käkar lunch, kollar in stan och tar mig sedan ut till mitt boende som ligger ca 200 meter från Anfield Road. Det ser alltså ut ungefär som följer.

Jag letar reda på sidan som löper längs Anfield Road och följer vägen bortåt tills jag kommer till nr 33 som är Anfield Guest House. Husen som ligger längs de 200 meterna bort till min logi har sett bättre dagar och är också ett projekt för förnyelse informerar stora skyltar om. Vad gäller min inackordering är det tvivelaktigt om den sett bättre dagar, men den har definitivt chansen att se dem i framtiden för det är verkligen ett du-får-vad-du-betalar-för-ställe. James meddelar att han har lite svårt att planera eftersom han har irländare som arbetar i veckorna i Liverpool och ibland behöver rum med kort varsel. Jo, det vet man ju hur irländare är, klart det kör ihop sig. Jag får rummet som hans son har i vanliga fall och inget mig emot, där finns en säng. Och fyra väggar, golv, tak, ett fönster och en dörr. Det är väl allt man behöver tror jag? Jo, det går att låsa dörren också. Elegant inrättning. Lite frukost på det så har man ett komplett paket för det facila priset av £35.

Kanske inte det vassaste boendet, men för en sådan som mig helt ok. Matchen då? Jo, så här ungefär. Håll tillgodo med den här gamla skåpmaten, nu måste skiten ut på datawebben!

26/1 2011 Liverpool - Fulham 1-0, Anfield Road (40 466)

Bruttan på biljettkontoret påstod att jag skulle få en biljett i höjd med mittlinjen. Med tanke på att hon inte kunde skilja på Schweiz och Sverige borde jag ha begripit bättre. Mittlinjen på Anfield Road ligger ca 25 meter från mållinjen om man ska tro den här donnan som skickade min biljett med destination Switzerland. Det är inte så att jag har något att klaga på vad gäller själva lokaliseringen på läktaren, men det är lite förargligt när man blir lovad oxfilé och blir serverad lövbiff. På huvudläktaren där jag sitter är stolarna gjorda av trä. Det var det ingen som informerade mig om. Trästolar är väldigt retro, mycket kultur i de här sitsarna och oerhört fördelaktiga i den aspekten att sitsen inte fälls upp med automatik när man ställer sig upp. I övrigt är de omoderna och fullständigt otidsenliga. Jag handlar mig en kopp av den nya innedrycken varm choklad och ställer mig vid min plats och nickar lite till säsongskortsinnehavarna runt omkring mig som trillar in en efter en. På min vänstra sida har jag en äldre man med ursprung i Indien. Han tar många av de andra i hand när de kommer till sina platser. Mysigt på nåt vis. Innan matchen drar igång ska det såklart sjungas You Never Walk Alone och det är hyggligt mäktigt, men det blir ingen ståpäls riktigt. Avtrubbad? Jag börjar nästan frukta det. Hjälp, jag är arenamissbrukare!

Matchen är inte särskilt gammal när Torres ger Liverpool ledningen. Tror vi i alla fall, men den assisterande domaren (eller linjedomare som det heter på riktigt fotbollsspråk, jmf även termer som bangolf-minigolf samt synonymer till domaren på linjen såsom stins, flaggviftare, linus på linjen samt det på läktaren ofta nyttjade epitetet idiot) vet annorlunda och viftar så hårt att han nästan lyfter från gräset. Offside. Matchen håller vad man kan kalla en låg kvalité och Liverpool är förvånansvärt bleka, i och för sig helt i linje med säsongen so far, och skapar inte mycket. I andra halvlek lyckas man få in en boll i motståndarkassen på något obegripligt sätt och publiken tänder till för en stund men underbart är kort. Ingen förbättring i syne vad Liverpools bolltrillande anbelangar och ingen förbättring i höre (det heter så, faktum) rent volymmässigt heller dessvärre. Fulham kommer på hur man ska spela fotboll och ligger på ganska rejält i slutet av matchen och har några gyllene lägen att utjämna målskörden men går bet och matchen slutar med vinst för Liverpool genom matchens enda mål. Fattigaste matchen hittills både mål- och spelmässigt och då ska man betänka att jag sett en division fyra-match och två matcher med Ipswich. Det motsvarar ungefär IG minus med dagens betygsskala som riktmärke.

Det bästa med hela kvällen är att jag bara har 200 meter hem till dörren på Anfield Guest House. Utomordentligt väl planerat kvällsskift.

För att sitta vid mittlinjen är det väldigt nära ena målet

BLOGG #88 - DESTINATION RYMDSKEPP

Vilken disciplin det är möjligt att uppbåda på en fotbollsresa på en man hand. Så pass mycket att en ställer alarmet på 07.15 helt frivilligt. Men står det härlagad full English på frukostmatsedeln så går då åtminstone den här snubben upp när som helst på dygnet. En fabulös frukost senare är jag redan på väg mot tågstationen och inser att 09.15-tåget kommer få sällskap av undertecknad. Men tji fick jag, för det behagar inte gå idag utan det får bli det på förhand inplanerade 09.35 mot Euston Station. Gott så.

En knapp halvtimme till Manchester Picadilly, byte av tåg och sedan fullt ös mot huvudstaden. Framme ca tre timmar senare lagom tills Min kompis Robin hunnit dit från sin morgonflygning. Han har till och med chefat fram en pub i närheten som jag inte varit på tidigare. The Bree Louise. Vi käkar och påbörjar dagens ale-intag. Därefter är det dags att möta upp King Dave, John och Glynn. Supertrion. Det blir en noga planerad pubrunda med pubar man inte hittar ens med en kombo av privatdetektiv, GPS och polisiär ale-hund. Briljant eftermiddag. Men jag och Robin vill ändå ha en smak av stämningen på en bortapub innan matchen och lämnar gänget för att ta bussen till Finsbury Park och droppa våra väskor på Robbos hotellrum. När det begav sig beskrev jag den biten av dagen enligt följande:

Robin har hittat ett hotellrum för £39 med dusch och wc på rummet samt frukost. Smått sensationellt. Rummet som sådant matchar knappast en beskrivning som innefattar ordet sensationellt, men för det priset får det ändå anses vara ett kap. Finsbury Park t-bane- och busstation ligger bara tre minuter från hotellet. Efter att vi klarat av avsedd dumpning av bagage beger vi oss mot nästa mötesplats, The Ends World, där vi tänkt möta upp med några Ipswichfans från vårt västra grannland. När vi kommer till puben visar det sig att den gör skäl för namnet ety där inryms en estimerad population av 25 personer varav två blåvita och inga norrmän. Vi traskar ner till Twelve Pins som vi tog en kik i på väg till hotellet och tycker att den får passa som substitut. Så tycker även många andra supportrar, både Ipswich- och Arsenalfans, vilket gör att stämningen är hög och mycket vänskaplig. Det är en av de där vansinnigt stora pubarna med alldeles för mycket takhöjd och glas utbytta mot plastdito på matchdag, men det funkar en dag som denna. Efter ett tag hittar vi några av de handfull norrmän som finns på plats och det visar sig att jag träffat några av dem förr. Geir åker mycket och ofta för att se Ipswich och vi står definitivt i supporterskugga här till hans 15 matcher denna säsong och ca 130 st totalt. Där finns även en kille som bor i Leeds och som jag träffat ett par gånger för sex-sju år sen och vi trivs i deras sällskap så vi snackar lite och dricker en öl eller två. Efter ett tag träffar vi även Inge som numer bor i Ipswich, men som far hem till Norge ibland, inte minst för att döma norska elitserien i innebandy. Engagerad man vår Inge och alltid lika trevlig att prata med. Vi träffar även några till norrmän varav en är motståndarsupporter, men den som sticker ut mest är den något större i gänget som uppenbarligen gillar förfriskningarna som finns tillgängliga på puben.

Ständigt dessa norrmän, vad skulle vi vara utan dem? Några norrmän fattigare förmodligen. Men vi måste ju ta oss vidare och då går det så här:

Vi lämnar puben i god tid efter en hel del sjungande och kul banter mellan de två lagens supportrar för att knalla upp mot Emirates Stadium och möta Pär som har flugit in från Skavsta på eftermiddagen. På vägen tar vi tillfället i akt att trycka i oss varsin patenterad husvagnslagad hamburgare med mycket lök och diverse såser. Kosthållningen skulle kunna få ett eget kapitel här på Fotbollsveckan 2011, men jag undanhåller er en sådan deprimerande och dekadent läsning och återger endast delar av näringsintaget under resans gång. Hoppas det är ok. Ev klagomål bör vara väl understödda i text och lämnas i kommentarfält nedan alternativt via mail i det fall allmän beskådan av invändningar undanbedes. Det är en mäktig syn att komma gåendes över en av broarna mot Arsenal County och se hela rymdskeppet uppenbara sig framför oss. Många folk i rörelse då matchen är utsåld och härligt med så många Townfans. 15 % håller på Ipswich ikväll, ungefär samma procentsiffra som används för att beskriva andelen ej inavlade avkommor i Norfolk. True story. Vi införskaffar program och hittar vår ingång, jag ställer mig i kö till den vansinnigt underdimensionerade toaletten och kommer ut därifrån fem minuter innan kick-off. Det är en magnifik känsla att stå inne på stadion tillsammans med övriga 9 000 fotbollsupportrar. Den huserar även 51 000 andra människor som har kommit för att se underhållningspaketet Arsenal rulla boll. De verkar inte ha så roligt, de sitter mest på sina stoppade stolar och golfapplåderar skeendena på planen (de stoppade stolarna är dock wasted on the standing away supporters). De gillar när spanjorerna och fransmännen rullar bollen emellan sig och blir otroligt upprörda när Mr Fibreglass från spanska landslaget kastar sig handlöst i straffområdet när han får en försvarare som kommer med sin höft mot hans axel (spanjorer är väldigt korta, känt faktum), sk filmning. Synd på en världsklasspelare, men det verkar vara melodin i dagens fotboll. Det finns säkerligen spelare i vårt lag som skulle kunna tänka sig en skådespelarinsats i världsklass för att bli belönad med en straffspark. Tyvärr är sammanlagd tid av spelet som är förlagd i Arsenals straffområde denna kväll starkt begränsad varför vi aldrig riktigt får chansen, till skillnad från främlingslegionen, a.k.a Arsenal FC, som envisas med att befinna sig i offensivt straffområde under stora delar av matchen. Domaren har dock ögonen med sig och faller inte för dylika upptåg och ingen straff för AFC. Första halvleken avlöper mycket väl ur ett Ipswich Town-perspektiv och det mållösa tillståndet är intakt trots en jättechans för ovan nämnde spanjor samt en nick i ribban av hans jämnlånge lagkamrat från Holland. Fullt rättmätigt kan vi fortsätta skandera ”One-nil to the rugby team”, en liten passning till Fabregas som dagen efter Ipswich vinst på hemmaplan för två veckor sedan plötsligt blev tolv år och anklagade Ipswich för att använda rugbytaktik med höga bollar (därav min regression till mental ålder av ca tolv år för att beskriva hans fruktlösa uppvisning av sina skådespelarambitioner).

Spaceship

Nu vill jag bara flika in att det är halvtid. Det är vad som kommer mellan första och andra halvlek. Ok? Ok. Då kommer andra halvlek här på allmän begäran:

I andra halvlek börjar det bli lite jobbigt enär hemmalaget drar åt de sk tumskruvarna hårdare och hårdare för varje minut. Den dittills osynlige och dryge Nicklas Bendtner får ett ryck av briljans och tar ner en vansinnigt välplacerad krossboll på ett överjordiskt sätt, ser Edwards lura upp sig själv på läktaren, tar ett par steg in mot mitten och curlar in kulan i bortre nedre hörnet av Fülöps mål. Danskjävel. Det känns direkt att det där var nog ridå ner och Wembleydröm upp i rök. Det tar inte mer än tre minuter förrän näste man ur den brokiga skaran av nationaliteter som utgör Gunners fotbollslag nickar in tvåan på hörna från den dittills oduglige Arsjavin. Förbannade ryssar, fransmän, spanjorer och annat löst folk i motståndargänget. Tacka vet jag ungrare, kanadensare och irländare. Det är nationaliteter som vet att uppfostra fotbollsspelare av medioker kvalité. Målen till trots är vi vid gott mod på läktaren och fortsätter att utklassa hemmapubliken i just den match som utspelas där. ”2-0 and you still don’t sing” vilken snart får ändras till ”3-0 and you still don’t sing” efter att den tredje bollen rullat in i nätmaskorna bakom Fülöp. De har väl dåsat till i sina stoppade sitsar kan man tänka. Domaren blåser av tillställningen och trots tre baljor i baken är vi väldigt stolta över vårt lag och deras förmåga att hålla Arsenal stången i 150 minuter. Well done lads!

Förstår ni nu varför man ska hålla på ett lag som legat i andraligan i 300 år och har jordens trevligaste supporterbas? Ett sånt gäng som tar med 9 000 till ett rymdskepp en vanlig tisdag i januari.