BLOGG #70 - OLÄMPLIGHETEN I ATT HA MED ETT BARN PÅ KVÄLLSBORTAMATCH

Ibland undrar man hur fan folk tänker. Med folk menas i detta fall jag själv (och förmodligen till viss del Fru Nygårds på ett hörn) och min vid vissa tillfällen tillkortakomna hjärna. Frågan en ställer sig så här sju år senare: Vem tar med sig en 14-månaders människa på bortasektionen på Selhurst Park? Jag tror ni vet svaret på den frågan.

Vi har lämnat Ipswich och tagit oss till London för att följa vårt lag i den fortsatta kompen om att ta sig uppåt i tabellen. I vanlig ordning har vi vår bas i Barnet och det ska visa sig bli en utmaning senare på tisdagkvällen när vi ska ta oss hem från matchen. Mot eftermiddagen till har vi stämt träff på den utomordentligt tjusiga puben Barrowboy & Banker och pubuppstyrare är som vanligt King Dave. Den braiga grejen med att hänga vid just detta etablissemang är närheten till London Bridge tågstation som servar de närmaste stationerna för att medelst en rask promenad ta sig till Crystal Palace hemmaarena.

Eftersom Fru Nygårds skötte markservicen med Systersektionen under lördagsmatchen är det min tur att hålla i den biten under dagens fight, vilket bland annat innebär att när vi kommer ut från tågstationen en 10-15 minuters promenad från stadion så kilar Fru Nygårds in på en pub där vi ser ett antal bekanta ansikten medan jag och den yngre upplagan fortsätter mot Selhurst Park. Som en direkt följd av att en människa av yngre modell inte självmant går kvartsvuxenpromenader finner jag för gott att fixa in oss två samt barnvagnen som hon färdas i på arenan. Men se, det går inte lika lätt som hemma på Portman Road. Det walkie-talkas och konfereras. Aldrig har de väl träffat på nån galen farsa som släpat med sin lilla telning för att kolla på en fotbollsmatch som startar 19.45. Och dessutom på en bortasektion. Det är ganska lätt att i efterhand se hur jävla korkat det måste ha uppfattats. Men de är inte så lite korkade själva heller.

Förvaringsutrymmet för skrymmande attiraljer finns nämligen bakom läktaren på motsatt sida. Till vår assistans kommer en kortväxt medelålders man för att eskortera oss runt hela bygget och knacka på en liten bod och meddela att här behöver det magasineras ett stycke barnvagn. Bra kundvård indeed, men helt sjukt opraktiskt. För vi ska ju tillbaka runt för att komma in på arenan och efter matchen ska fordonet hämtas ut så vi kan ta oss hem utan att se ut som om vi slumpmässigt stulit ett barn för att smuggla hem på tunnelbanan.

12/2 2008, Crystal Palace - Ipswich Town 0-1, Selhurst Park (16 090)

Som läsare av ovanstående kan man rimligtvis tämligen enkelt komma till slutsatsen att vi inte vann priset för jordens vassaste föräldrar år 2008, men hyggligt vass story att dra varje gång Systersektionen inte vill lyssna på hur det gick till när vi var på bortamatch med Ipswich Town när hon bara var 14 månader. Den kan man ju till och med redogöra för några tusen gånger innan den blir gammal.

Hörselskydden är med i alla fall

Vi turas om att hålla flickebarnet under matchens gång och hon håller sig minsann vaken hela tiden. Vill väl inte missa ett mål eller farlig målchans förstås. Pga bortamatch står samtliga upp hela tiden och kanske var det naivt att tro att vi skulle få sitta och avnjuta spelet men det är bara att gilla läget. Mycket sång och bra tryck är det också så det är tur att hörselkåporna är med och sitter där de ska. Extra bra ös blir det givetvis när Danny Haynes oförhappandes styr in ett skott med ryggen och hela bortaföljet briserar. Briljant night out då resultatet står sig hela de 90 minuterna. 

Snart kommer Björn Skifs knatande i taket för inspelningen av Strul 2

Det är nu utmaningen kommer med att hämta ut barnvagn och ta sig hem. Men vi har en deal med den kortväxte medelålders steward som hjälpte oss att stuva undan vagnen.

Vi har fått instruktioner om att ta oss ner till pitchside för att möta upp vår nye buddy som sedan ska lotsa oss runt planen och ut på andra sidan för snabbast möjliga upphämtning av Systersektionens släde. Han är grymt service minded den här göken, guldstjärna till honom.

Där borta i hörnet stod vi alldeles nyss.

Själva lär vi inte erhålla någon stjärna ens av silver eller brons denna kväll då vi följer upp hela barnvagnsincidenten med att knata iväg till fel tågstation och hoppa på ett tåg i fel riktning. Shit happens hela tiden, men då får man lösa det så man inte hamnar i typ Stenungsund. Exempelvis byta på en annan station och hoppa på tuben mot Barnet. Funkar ju det också. Hemma vid pass midnatt, en timme eller så efter King Dave. Tänk ändå att det är när man är som mest dum i huvudet som det etsar sig fast i minnet som mest. Briljant. I efterhand alltså. Men till syvende och sist undrar man ju ändå hur fan folk tänker.