Egentligen hade jag kunnat ta ett helt annat tåg eftersom den eminenta åttadagarsbiljetten är giltig på i stort sett samtliga passagerartåg i England. Kan vara den mest prisvärda färdbiljett jag någonsin införskaffat. En underbar resekompanjon. Förutom den, mini-pc:n och ett gott humör är packningen lätt. Det mesta har blivit kvar i Barnet vilket ger en ännu större resenjutning.
Väl framme i Preston blir jag upphämtad av den alltid lika glade och trevlige Luis som kör oss de ca 15 minuterna till Blackburn där han och hans fru Donna huserar tillsammans med donnans tonårsdotter. Mitt tak över huvudet söndag natt. Damerna är naturligtvis lika trevliga som Luis. Nästan så jag vill klappa mig själv på axeln för förmågan att lyckas hooka upp med trevliga människor på fotbollsresorna, men det är bäst att inte bli för stöddig för då hamnar man väl i någons källare och blir en verklighetens Kimmy Schmidt. Efter en klassisk engelsk lunch i form av en sandwich ackompanjerad av en påse chips knatar vi gossar iväg för att hitta en pub. Det är ju lite så snubbekompisar jobbar i det här landet.
23/1 2011 Blackburn Rovers - West Bromwich Albion 2-0, Ewood Park (24 057)
Lämpligt nog är det bara ca en kvarts promenad från Luis hus till arenan och vi nosar reda på en pub inte alltför långt därifrån och som dessutom serverar vettig dryckjom. Där hänger vi en stund innan vi går ner mot stadion (biljetterna hämtade vi ut när vi var på väg mot puben) och kliver in lagom till när Mr Klantenberg (rak svensk översättning av Clattenburg) flöjtar igång fighten. Två svenskar på plan, en i varsitt lag, i form av Martin Olsson och Jonas Olsson. Fast de är ju inte lika som bär och redan där kan man nog utesluta brödraskap (Martins brorsa är dock kontrakterad av Blackburn, men han heter ju Marcus). Man kan inte heller utesluta att Jonas blir lite lack när WBA bjuder på ett riktigt kalasmål i egen kasse. 1-0 i halvtid och eftersom det är ungefär lika kallt i Blackburn i januari som på ett isberg året runt går vi ner till kiosken i halvtid och jag beställer förstås in en kopp varm choklad. Gubbvarning igen, men I love it! Dock ej lika förtjust i att Hoilett inte har koll på att vi inte kommit in på läktaren när han pangar in en riktigt rövarbalja mer eller mindre direkt efter att halvleken rullat igång (vi ser målet på tv bredvid kiosken). Visset att missa ett mål, men man bör också ha i åtanke att chokladen var vansinnigt god just då. Kunde också ha tagits med in på läktaren, men jag är väl så van med att det brukar sitta ett ölglas i handen så jag automatiskt avstod från att gå in på läktaren tills den var uppdrucken.
 |
| Luftigt hörn |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar