BLOGG #82 - WE MEET AGAIN LOFTUS ROAD

Hur följer man upp en biljardseger på en ledig söndag i Ipswich? Jo, det kan jag tala om. Man åker till London och tar rygg på King Dave. Simple as that.

Vi är ett järngäng som stannar kvar några dagar till i England för att ta in en match till och lämpligt nog är det bortafight på Loftus Road på tisdag kväll. För att komma i rätt stämning har vi anlitat Londons okrönte pubchef, tillika public transport-expert, King Dave. Det han inte vet om Londons pubar och kollektivtrafiken i huvudstaden är inget man ens vill ha en gnutta kännedom om. Vår pubrunda är i hans händer.

1. Green Man. Bra öppning. Den här hittar man ju inte riktigt på egen hand om en säger. Kungen har koll.

Grön man

2. King and Queen. Dussinnamn på pub, det blir lite minus på det. Men har man en klassisk öppen spis som är helt hittepå vad gäller möjligheten att elda i den så kommer man undan med det mesta.

Öppen spis och en ale. Classic. 

3. The Grosvenor. Den lär vara Madonnas favoritpub i London och är ordentligt undangömd för att turister plus kreti och pleti inte bara ska kunna springa på den hur som helst. Och den är liten. Jätteliten. Så liten att det inte ens går att ta kort där inne. Mysig men tydligen tillhåll för lite flashigare folk med mycket stålar på fickan. Kul att se, men inte mer än så. Inte ser vi Madonna heller, hon har väl yogaklass kan man tänka.

4. Nags Head. Ligger så klart också mer eller mindre utom synhåll för gemene man och kvinna. Någonstans finns det ett foto från vårt besök där, men det har förmodligen gömt sig under en soffa eller på en gammal laptop så det blir bildlöst även på denna pubpunkt. Det här etablissemanget har jag varit på förut med King Dave. Även detta ställe är ganska tiny och man beställer sin dricka i baren en halvtrappa upp, tar med den ner till den lilla gemytliga ytan nere i puben. Här får man kanske in ett tjog människor i bästa fall och det är utomordentligt charmigt med den här typen av pubar. Bäst av allt är att man blir utslängd om man använder sin mobiltelefon där inne. Old school at its best.

5. Kensington Arms. Bra plejs att avsluta på med klassiskt pubkäk innan avfärd mot Loftus Road. Man ska ju ändå stå sig i några timmar och orka sjunga, hoppa, jubla osv. Det är det som är så bra när man åker till QPRs hemmaarena, det är jubelgaranti.

Pub grub

9/2 2010 Queens Park Rangers - Ipswich Town 1-2, Loftus Rd (10 940)

Alltså, vad är oddsen på att än en gång sitta längst bak på denna förbannade arkitektoniska mardröm till bortaläktare? Är det ingen som har arresterat vederbörande upphovsman än? Om det inte vore för att det blir vinst varje gång så skulle jag begära pengarna tillbaka pga fuskbygge. Det för dagen rödklädda bortalaget sköter sina kort rätt och två mål i den första halvleken räcker för att hålla undan för hemmalaget som bara mäktar med att tjonga in en strut i Ipswich mål (därav resultatet 1-2 om nu någon inte får ihop matematiken och rubriken ovan). QPR-fansen buar ut ägare Flavio Briatore i halvtid (han dyker inte ens upp till andra halvlek trots att han sitter på en plats där man faktiskt ser hela planen) medan vi smågrymtar över det faktum att vi fortfarande har psychot Roy Keane vid rodret (om nu någon tycker det är att förtala herrn ifråga, kolla in det här klippet. Eller det var kanske inte så illa, men det här stirret är ju lite läskigt). Vi vann ju i alla fall och fick besöka fem pubar. Gott så. Nu ska vi bara leta reda på arkitekten och boka upp ett möte mellan hen och Roy Keane. Kan bli bra tv det.