BLOGG #91 - ATT AVSLUTA EN FOTBOLLSVECKA MED STIL

När jag ser tillbaka på den här veckan med åtta matcher på nio dagar känns det som om det kanske aldrig har hänt. Men det har det ju. Därför kan det vara bra att förutom det som redan skrivits av undertecknad om själva resan dag för dag helt enkelt skriva det en gång till. Man skulle kunna säga att det är vad som har gjorts de senaste sju inläggen plus det här. Inte bara är det till nytta för själva #blogg100-utmaningen utan även minimerar det risken för historierevisionism. Det finns ju dårar som vill hävda att flera historiska skeenden aldrig har hänt och det vill en givetvis inte råka ut för.

Helst skulle all text förstås vara ny och inte en återgivning av något som redan skrivits, men en viss mättnad av allt detta skrivande har infunnit sig och mitt miljötänkande med återvinning torde ändå vara argument nog för att inte sitta och hitta på nya texter som bara beskriver samma skeenden. Det gränsar för bövelen nästan till revisionism! Således kommer här ett utförligt referat från sista fotbollsdagen på fotbollsveckan 2011, från en morgon där jag hellre hade sovit fram till lunch genom en dag på en charmig fotbollsarena till en kväll på solokvist med rester och ett par flaskor ale i ett semi-detached hus i Barnet.

Det är ju ändå lördag och då kan man kosta på sig ett par back bacon till frukost tillsammans med en halv grillad tomat, några toastskivor, juice och en balja te. Tiden flyger fram i konversationer med Dave och/eller Linda. Hon far iväg för att shoppa med dotter Sally och dotterdotter Amy och vi säger hejdå eftersom hela gänget ska fira Daves brorsdotter som ska gifta sig och hålla förlovningsfest tillsammans med sin tilltänkte ikväll. Dave berättar om inbrottet de hade innan jul och det låter lite otäckt, men de blev ”bara” av med pengar och en mobil. Jag inser att frukosten blivit lång och att det är dags att samla sig och hoppa på tuben in till Waterloo Station. Handskak, hjärtliga tack för kost och logi och ett anytime från Dave och jag är på väg igen. En och en halv timme senare står jag utanför Griffin Park och lurar på vilken läktare jag ska berika med min närvaro.

Den här läktaren blir nog bra tänker jag

De har faktiskt ståplats kvar på Griffin Park, men jag väljer ändå en sittplats på långsidan och det visar sig när jag tittar på biljetten, efter att ha erlagt £22 i kontanter, att det är fri placering. Väldigt modernt och uppmanande till socialt samspel supportrar emellan. Jag är där i god tid och tar mig tid att kolla in The Hive som visar sig vara en slags pub inne på arenan med servering av öl i plastglas och några tv-skärmar visandes Everton-Chelsea. Dessutom med den fördelen att det är varmbonat. Dagen idag är lika kall som kvällen igår vilket föranlett mig att redan innan avfärd iklä mig både över- och underdel av mitt micro fleece-ställ. Den Worthington (ej Frank) som jag beställer sköljer ner i strupen förvånansvärt lätt och innan jag ger mig iväg upp på läktaren för lite läktarsocialiserande plaststolstombola är det dags att införskaffa sig ett meal deal till lunch. £5.20 för en balti pie, Mars och en Pepsi får anses som ett överkomligt pris även om den kassa kassapersonalen som servar mig ihärdigt hävdar att det blir £5.70 innan han efter mitt tredje påpekande och pekande på planschen på väggen bakom honom får densamme att inse att det faktiskt inte är något som jag har kommit på själv.

På väg upp på läktaren får jag Luton-feeling

Precis vid kick-off hamnar jag i ett väldigt sentimentalt och gråtmilt tillstånd. Det flashar förbi bilder av barnen, Ann-Sofie, Fentons, fotbollsarenor och allt möjligt. Plötsligt kommer allt över mig om att jag längtar hem, att jag faktiskt fixat hela veckan snart och att samtidigt som det äntligen är slut och jag får komma hem och krama om min familj så är det också redan slut på veckan. Det är nästan så mina tankar tar existentiella proportioner och jag börjar undra vad det är för liv vi lever jag och mina supportervänner här inne på Griffin Park. Är det här det roligaste som finns att göra för en levande människa? Jag bestämmer mig för att avbryta grubblerierna och eventuellt återuppta dem någon annan gång när det är lite varmare, lite lugnare och lite ensammare. Återkommen till nuet konstaterar jag att jag blir lite stolt för att ha stått ut med mig själv under nio dagar med fotboll, även om det inte är någon bedrift värdig ett Nobelpris att åka runt och kolla på fotboll, och skålar lite med mig själv i Pepsin jag fick till pajen. Heders Nygårds!

Första halvlek ger för handen en småtrevlig match om än i alldeles för kall inramning. Yeovilfansen är samlade på ena kortsidans läktare som är en arenaarkitektonisk fullträff. Den är liten, men fyller sin funktion påfallande väl. Den undre sektionen huserar de stående och högljudda fansen medan det övre etaget härbärgerar den sittande delen av det grönvita lagets tillresta supportrar. Underdelen av läktaren vibrerar av sång och de håller på att sätta i halsen när Brentford inom loppet av mindre än en minut får inte mindre än fyra öppna målchanser att öppna målskyttet i matchen med men lyckas med bedriften att sumpa samtliga. Målvakten har en stor del i målsumpandet och när den fjärde försuttit sin chans vänder spelet snabbt och en Yeovilspelare kan dundra in bollen i öppet mål. Tunga suckar hörs på läktaren runt omkring mig och ett visst missmod infinner sig och det bidrar inte till någon bättre stämning bland hemmasupportrarna bakom det andra målet som trots ståplats är märkligt tysta. Innan halvtidssignalen ljuder råder dock hemmalaget bot på både underläge och stämning och efter en kalasträff seglar bollen in i målvaktens vänstra hörn och lagen får gå till halvtidsvila med oavgjort resultat på scoreboarden.

En extra krydda i matchen är att båda lagen har två spelare vardera som lirat i Ipswich. Tre av dem spelar hela eller delar av matchen, Ed Upson, Dean Bowditch och Nicky Forster. Deano var tänkt att bli nästa stora produkt från Ipswichs ungdomsled men en del skador och en hel del oduglighet i förlängningen gjorde att han inte kunde hålla en plats i truppen och tjänar alltså sitt levebröd i Yeovil nuförtiden. Ungefärligen en kvart från slutet av matchen kommer en katastrofalt illa slagen passning från siste man i Brentford till målvakten och en av Yeovils rappa anfallare kommer helt fri med målvakten. Den senare kommer utanför sitt straffområde i sitt försök att hinna först på bollen, vilket är en omöjlig uppgift. Den grönvite försöker spela bollen förbi målvakten som uppenbarligen tycker det är på sin plats att stoppa detta tilltag med att rädda bollen med händerna. Utanför straffområdet. Har sällan varit en lyckad taktik och är det sannerligen inte den här gången heller. Målis erhåller rött kort och påföljande frispark genererar ett formidabelt skott rätt in i nätmaskorna i bortre krysset. Den precis inbytte reservkeepern står och tittar långt efter bollen innan han får vända på klacken och kröka rygg det första han gör sedan han satte sin fot på planen. Ridå ner för hemmagänget och matchen slutar med vinst 2-1 för de grönvita från Yeovil.

Fantastiskt utformad bortaläktare med glada Yeovilfans

Tågresa tillbaka till Waterloo med Southwest Trains och sedan sista resan på Northern Line till Barnet för den här gången. Jag lägger benen på ryggen och hinner med bussen som stannar till på toppen av kullen vid utgången från tuben. Eftersom jag nu är väldigt konfident när det gäller public transport hoppar jag på i stort sett alla fordon som kommer i min väg. Väl på bussen märker jag att den här tar en helt felaktig sväng för att det ska gynna min tidsplan. Det går bra att hoppa av nära Tesco ändå och ingen större omväg i sikte. Siktet visar sig dock något skevt inställt varför det blir en labyrintpromenad i en kvart innan jag hittar Dinsdale Gardens. Något irriterande, men jag kliver ändå in genom dörren och kan stänga av larmet innan klockan har slagit sju. Efter att ha vridit av larmet öppnar jag dörren till köket och finner ett par lappar från Dave om att det bara är att förse sig av chilliresterna och den lilla pizzabiten som blivit kvar från de senaste dagarnas middagar på adress Chez Fenton. Bredvid lapparna står två finfina ale på flaska med mitt namn på. Det är ju så jag vill börja gråta av tacksamhet. Mina två engelska fosterföräldrar förnekar sig icke. Förstår ni nu att den här login är second to none? Inte ens Sheraton skulle dra mig härifrån. Jag packar min väska och går till sängs med ett leende på läpparna. Fotbollen är över för den här veckan men vänskapen och supportandet lever vidare. Can I sleep here every week?

Är det konstigt att en vill åka tillbaka gång efter annan till allt det här? Beror kanske på vem man frågar, men om man frågar mig så finns det inga konstigheter behäftade med det över huvud taget. Huruvida det blir någon Fotbollsveckan part 2 får framtiden utvisa. Det kommer ju en ny generation fotbollstokig Nygårds och om han (eller Lilla Sektionen som vi brukar kalla honom när han är med här på bloggen) vill köra en veckan med engelsk fotboll är knappast jag den som kommer att stå i vägen för det. Jag kommer snarare att kratta vägen. Nej, sopa vägen. Som en fotbollssupportercurlande förälder. Jösses vad mycket varm choklad vi ska dricka.