BLOGG #84 - BÖRJAN PÅ EN FOTBOLLSVECKA

Om du lever i ett parförhållande, sambo, gift eller osambo, har du någon gång hört ett rykte om att ni ska gå skilda vägar? Tydligen är det sånt som händer när en själv åker på nio dagars fotbollbonanza och ens fru, en helt annan vecka, drar iväg på solresa mol allena. Intressant slutledning. Nu var det ju bara så att en ville åka på fotboll och en till solen så då delade vi upp det. Simple as that. Cirkulera.

När det begav sig hade jag ingen blogg, men väl en profil på resdagboken.se där det skrevs en hel del i samband med Fotbollsveckan 2011. Således en smula onödigt att skriva om alltsammans igen, så här följer sammanfattningen av

21/1 2011 Southend United - Bury 1-1, Roots Hall (5 175)

19.00-20.00

Timmen börjas med beställning av flådig middag på en man hand. En klassisk Chicken Balti Pie med en cola avnjuts i den lilla kiosken under läktaren. 19.30 har jag hittat min plats och 19.45 har spelarna och domarna hittat sina platser på planen och matchen kan ta sin början. Innan dess har dock två maskotar gjort entré och utfört tvivelaktiga aktiviteter och tvivels utan utfört detta med högst tvivelaktigt utseende. Tänk en gigantisk räka på två ben iförd Southends matchtröja. Jag tror det blir svårt att föreställa sig det utan sinnesvidgande substanser, om det ens hjälper. You had to be there. Eftersom räkor är ganska skygga blev det ett lite risigt foto som synes, men det viktiga är att det finns bildbevis. I övrigt händer det inte så mycket första kvarten så vi kan hoppa till nästa timme.

20.00-21.00

Jag tror klockan inte är mer än några sekunder över åtta på kvällen när jag uppmärksammar mig själv på det faktum att det är en herrans massa stolpar och pelare som håller uppe läktartaken på samtliga fyra läktare. I ett uppehåll i spelet roar jag mig med att räkna hur många siktskymmande stolpar och pelare som man har uppfört på bygget. Addition summa: 42. Douglas Adams kan ha varit i farten, men jag låter det vara osagt om han haft något som helst att göra med arkitekturen på Roots Hall. Jag tar det för osannolikt. Utöver nämnda summa stolpar och pelare finns även på andra sidan planen från oss på huvudläktaren en stege som går upp till ett bås där en tv-kamera står. Denna inte obetydliga stege skymmer sikten ytterligare för våra vänner tillsammans med tre tättstående pelare som ingår i de 42 som nyss redogjorts för. Det betyder att de stackare som sitter riktigt illa på andra sidan, utan att ljuga eller överdriva, kan ha skymd sikt från sju pelare och en stege. Hoppas verkligen de biljetterna säljs med vederbörlig rabatt. I halvtid kommer kvällens lågvattenmärke. In på planen skuttar fem halvnakna tonårsbrudar. Hotpants och matchtröja är vad de fått på sig (jag misstänker starkt att de inte valt dessa plagg själva utan haft ”hjälp” med val av outfit) i minus tre grader. De ställer upp sig i mittcirkeln och pang, bom, krasch så har de kastat av sig matchtröjan och dansar iförda bikini till Lady Gagas telefon. Det enda som kunde ha gjort det hela värre vore om räkan kommit inspringande och kört en sologrej mitt i alltihopa. Nu händer tack och lov inte det, men skadan är redan skedd. Tjejerna gillar säkert att dansa och hela den biten, men tillåt mig tvivla likt han den där Thomas gjorde i den där tjocka boken på att deras danslokal håller så låg temperatur. Att själva dansen lämnade en del övrigt att önska är väl inte mer än rätt i sammanhanget, typ division fyra i likhet med övriga kombattanter på planen under kvällens gång. Gubben till höger om mig anser tydligen att det är en god idé och förenat med någon slags god smak att filma hela halvtidsunderhållningen. Tillåt mig än en gång utfärda mina djupgående tvivel. Denna gång i ämnet ”Jag-filmar-så-att-min-fru-får-se-vilken-fin-halvtidsunderhållning-vi-har-här-på-Roots-Hall”. Pervo.

21.00-22.00

Bury lyckas göra mål och deras tillresta röststarka hejarklack på hundratalet personer går bananer. En blir så till sig i trasorna att han hoppar upp på en reklamskylt, får en liten vänskaplig knuff av en lycklig medsupporter och halkar över skylten så att han hamnar på innerplan. En av vakterna kör en Karelin och ytterligare ett par vakter skyndar till vilket i förlängningen betyder game over för den stackars halkande Burysupportern som fick avsluta matchen utanför själva arenan. Grov miss i kvällens planer för hans del. När domaren indikerar fem tilläggsminuter gör sig folk på raden nedanför redo för att gå. Jag hänger på när det blir spelavbrott så att jag ska ha en bra utgångspunkt när jag ska lubba tillbaka till stationen. Man får inte gå innan matchen är slut så jag ställer mig i gången och tittar på de sista minuterna och i fjärde tilläggsminuten trycker Southend in kvitteringen och det blir ett härligt öronbedövande tilläggsminutsmålsvrål om ni är bekanta med det begreppet. Domaren flöjtar av matchen kort därefter och jag lägger benen på ryggen och befinner mig ca 10 minuter senare på tågperrongen.

Sen åker jag hem till Dave och Linda. Fast det är ju inte gjort i ett nafs eftersom de fortfarande bor i Barnet och jag befinner mig i Southend. Tids nog är jag dock framme och laddad för nästa dag och en fräsch fight på Portman Road.

Som en liten fotnot till dagens inlägg kan nämnas att Southend för bara en knapp halvtimme sedan tog steget tillbaka till League 1 ikväll efter att ha slagit tillbaka Wycombe i play off-finalen på Wembley. Kvittering på stopptid i andra förlängningskvarten och sedan vinst på straffar. Det måste vara räkan som var deras lucky charm ikväll.