Vem kommer på hur engelska orter ska uttalas? Vederbörande får gärna arresteras i samma veva med razzian som blir en effekt av arkitekturen på Loftus Road i avseende att få den självutnämnde byggnadskonstnären bakom galler. Problemet är möjligtvis att den eller de som uppfann uttalet ligger mer än six feet under sedan långt före medeltiden. Men en arrestering vore fortfarande på sin plats om man frågar mig.
Portsmouth alltså. Varför uttalas det inte som om man pratar om en hamn med en mun? Varför i helvete låter det som om man är kraftigt berusad så fort man ska säga att man är på väg till Portsmouth? Och inte har de ägnat Arne Hegerfors den minsta tanke heller. Hur fan ska han kunna göra sig förstådd om han ska till Portsmouth? Han kan ju hamna var som helst. Givetvis finns det fler ortsnamnsexempel och några av de värsta i klassen är givetvis Leicester, Wycombe, Reading, Gloucester, Cambridge, Plymouth och säkert 500 andra ställen som inte ens är med på kartan pga för svåra att uttala. Men Portsmouth går ju ändå att lära sig att ljuda hjälpligt, så vi går vidare i den för närvarande på stället stampande storyn.
Vi lämnar Sverige på fredagen, jag och Fru Nygårds. En helg utan barnen, en sån där weekend man behöver ibland. En äkta romantiker åker förstås med sin älskade till England för att gå på fotboll. Så har jag förstått det i alla fall. Vi tar mjölktåget söderut från London med destination Portsmouth och checkar in på hotellet, får oss vad som kallas en bit mat och känner oss laddade för morgondagens äventyr.
11/9 2010 Portsmouth - Ipswich Town 0-0, Fratton Park (15 445)
Som av en händelse har vi en date med King Dave nere i marinan på förmiddagen. Händelsevis vid öppningstid för utskänkningsställen av maltbrygder. Vi passar på att kolla runt i den fina hamnen där det bland annat ligger en riktigt gammeldags svenskflaggad skorv. Elegant. Nästan lika stilig som puben kingen har kollat in åt oss. Han spisar frukost i fast form medan vi håller oss till flytande föda. Utomordentlig start på dagen. Därifrån tar vi oss till nästa publika hus för att fraternisera med några bekanta ansikten plus någon ny i form av ITFC Bermuda. Inte många medlemmar i den supporterklubben. Han är samlad just där och då kan man säga. Chef.
När vi ska ta oss till arenan visar det sig att himlen öppnat sig en smula och det småregnar lite. Vilket håll ska vi gå? Relevant fråga ändå. Vi går själva då övriga i sann ale-anda stannar så länge som möjligt. Till vår hjälp får vi en ärrad hemmasupporter som definitivt har gått kursen för service minded supporter people. Briljant snubbe. Mindre briljant är att jag inte får tag på något matchprogram innan fighten blåser igång, men sånt brukar ju lösa sig.
Vi har som vanligt ett rejält bortafölje på den anvisade bortatribunen och Fratton Park är en fantastisk och tät arena. Trots att det är några tusen tomma platser är det ett satans holabaloo. En mycket bättre match än vad resultatet antyder och lite synd att vi inte kan få jubla en gång i alla fall. 1-1 är nog bättre än 0-0 ändå.
Dessvärre dyker det inte upp något ytterligare tillfälle att införskaffa program så för första gången sedan Inter på San Siro blir jag utan program från ett matchbesök. En till synes ynka detalj som dock är en monumental skuffelse för undertecknad. Shit happens. Vi åker med Dave mot London och kör ytterligare en sleep over i Barnet. Det känns bekant på nåt vis. Vi far hemåt igen på söndagen till barnen därhemma och kan se tillbaka på en härlig helg trots en del nederbörd, mållösa 90 minuter och en stad som knappt de infödda vet att uttala på ett korrekt sätt. Pårtsmuff, smell ya later.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar