Jag börjar min dag med att ta tåget till Manchester från Blackburns tågstation (dit jag fått skjuts av Luis, the service minded host). Att hänga i Bolton en hel dag innan match bedöms inte som någon sund idé och trots ett skraltigt tåg är det schysst att resa de 50 minuterna till Manchester i sällskap med min Lehane-bok. Citykärnan är ganska stor och för en man med min begränsade förmåga att hitta på nya ställen är det skönt att de har smällt upp köpcentret Arndale tämligen mitt i hela smeten. En Singapore vermicelli senare har magen fått sitt och ett besök i en skivaffär piggar alltid upp även om det råkar vara HMV. Det är ju precis då man brukar känna det där suget efter att åka lite spårvagn.
Även om det inte är någon match på Old Trafford tänker jag att det kan vara trevligt att se hur den ser ut och kolla runt i klubbshoppen en vända (även om den förmodligen är alldeles för stor och full med turister) och ta sig en guided tour på stadion. Sagt och gjort. En halvdassig guide, särskilt med tanke på att entrén kostar mer än PL-fighten i Blackburn igår. Alla i gruppen håller på Manure utom jag och en till snubbe som håller på Birmingham City. Vi två får agera bortalag när vi går in genom spelargången och ut på Old Trafford till inspelat jubel. Sen får vi prova de flådiga avbytarbänkarna och spana in de gigantiska läktarna och tillika gigantiska lamporna som ger mattan lite extra ljus.
 |
| Manchester tourist centre |
Hit får man ju åka nån gång och titta på fotboll med alla andra turister tänker jag. Men här kan en ju inte hänga hela eftermiddan, det är match i Bolton ikväll för bövelen.
Spårvagn tillbaka in till stan och sedan ännu en tågresa, denna gång av kortare snitt Manchester-Bolton. Kliver av tåget, går över en bro och hittar mitt B&B för natten, Highgrove Guest House. För £40 får en ett rum med fritt wi-fi, egen dusch och full English till frukost. Svårslaget. Efter att ha softat en stund går jag in mot stadskärnan och stannar till på en pub för kvällsmat och en ale. Standardpryl, men sitter förstås som hand i handske. Därefter ytterligare en tågresa till Reebok Stadium.
24/1 2011 Bolton - Chelsea 0-4, Reebok Stadium (22 837)
Tänk om Jofa hade köpt upp Reebok istället för tvärtom, då hade stadion kunnat heta Jofa Stadium och varit byggd som en hockeyhjälm. Just saying.
En legendarisk Boltonspelare har precis gått ur tiden, Nat Lofthouse, och det blir hyllning i samband med matchen. Utanför stadion ligger mängder av tröjor och blommor. Vackert. Mindre vackert vad hemmapubliken anbelangar är att Chelsea gör processen kort med Boltons mannar genom att panga in inte mindre än fyra baljor. Det hjälper inte att hemmalaget har Johan Elmander på topp, han har inte riktigt vässat målformen till mitt besök om en säger. Roligast under vistelsen på hemmaläktaren är som vanligt alla locals som har lösningar på den bristfälliga spelartruppen, den urusla tränaren samt alla feta jävlar i motståndarlaget. Chelseakillarna spelar väldigt bra för att vara feta, ha problem med sina exfruar och hela den grejen.
 |
| En sittplats bland the locals |
Ånyo en tågresa, denna gång tillbaka in till stan och Highgrove Guest House. En skön natts sömn väntar innan det är dags att åter bege sig mot London för resans huvudattraktion, andra matchen i semifinalen mot Arsenal på Emirates. Jag, Robin, Pär och 9 000 andra Ipswichsupportrar. Hoppas det inte blir värre för oss än för Bolton. Och att det inte är allt för många turister på plats. Såna klarar man sig ju utan liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar