När en snart femåring när ett fotbollsintresse utöver det vanliga kan det vara på sin plats att ta med honom på gräsrotsfotboll division 7-stylee.
Fotboll i sjunde divisionen innehåller spelare som kickar boll för att det är kul. Det är inte nödvändigtvis särskilt underhållande att titta på. Om man inte gillar fotboll väldigt, väldigt mycket. Som Lilla Sektionen och hans far. I bilen på väg dit förutspår han en vinst med åtta eller nio-noll. Verkar rimligt. Vi hinner knappt sätta oss på en av bänkarna innan hemmalaget Aspeboda pangar in första baljan. Lilla Sektionen jublar järnet. Matchen fortsätter och vi följer spänt de kommande minuterna.
Lilla Sektionen vill komma närmare händelsernas centrum och ställer sig nära sidlinjen för att känna atmosfären på närmare håll. Kommunicerar att han vill ställa sig nere vid hörnflaggan. Han ställer sig nere vid hörnflaggan. Fotbollstränare Emma kommer förbi och pratar lite med honom. Lycka. Han vill gå till andra hörnflaggan. Vi går till andra hörnflaggan. Lika glad oavsett hörnflagga visar det sig.
Halvleken drar sig mot sitt slut och ASK (det är så vi refererar till sportklubben) har förpassat en fjärde boll bakom motståndarmålisen. Vi fryser och det är dags att åka hem och borsta tänderna och krypa ner i sängen med Lilla Pandan för Lilla Sektionen.
Det är många intryck att ta med sig från ens första a-lagsmatch på Aspezteca och en bilfärd hem på fem minuter är inte tillräcklig för att processa allt som rör sig i huvudet på en liten människa. Men en viktig fråga måste få sitt svar:
- Pappa, visar de matchen på TV?
Besvikelsen att de inte visar matchen på TV är givetvis monumental men allt som allt är kvällen en succé. Det är ju inte varje måndag man får gå på fotboll och se fyra mål för hemmalaget.
Bollen är i rullning. Aspezteca kommer få fler besök, lita på det.
Som de har längtat. Som de har laddat. Som de har haussat detta ögonblick. Som de har drömt om att gå på gräs.
Aspeztecastadion ligger så grön och fin redan i början av maj och Aspeboda SKs påläggskalvar gör sin första träning för säsongen. Lilla Sektionen och hans homies har snackat om det i veckor och i månader på Bystugan och uppenbarligen är det fler som har saknat joxandet med trasan. Nio ungtuppar i åldrarna nästan fem till sju-åtta år stövlar (vissa bokstavligt) runt på planen samt att tre av deras storasyskon springer över på andra planhalvan och lattjar. Organiserat och löst och ledigt på samma gång. Precis som det ska vara.
Vi letar reda på fotbollsskorna från förra säsongen som då var för stora för att användas, men som i år bara är någon centimeter för stora. Underställ med fullt matchställ utanpå samt fotbollshandskar. Plus huvtröja och regnjacka. Där har vi aftonens utstyrsel.
- Visst sej jiktiga fotbollsspelaje ut så häj?
- Precis.
- Men det finns inga jiktiga målvaktej som haj jegnjacka i alla fall.
Det har han ju rätt i. Men han är laddad. Han är klar för säsongsdebut.
De 45 minuterna avlöper fort och alla ser lyckliga ut över att fotbollssäsongen äntligen är igång. Han målvakten med regnjackan intygar att som helhet var det roligt, men när jag frågar om delarna får samtliga underkänt:
* Följa John. De körde den två gånger. En gång för mycket tydligen. Och då var inte ens första gången rolig.
* Dribbla. Nehej du, inte roligt.
* Skjuta. Icke sa Nicke. Värdelös övning.
* Inget tvåmål pga för blöt plan. Största besvikelsen sen Fadern nekade godisklubba på Valborg.
Men allt som allt var det väldigt roligt. Synd att det inte var några fler tråkiga övningar för då hade det nog blivit den roligaste träningen någonsin. Och det hade ju varit kul.
Nu ser hela gänget fram emot nästa onsdag, förhoppningsvis med bättre väder så det blir tvåmål på programmet också. Alla vet ju också hur mycket roligare det är med Följa John när det inte regnar. Då finns alla möjligheter att se ut som en riktig målvakt.
