BLOGG #68 - DÅTIDENS SMÅ STORHETER

En av de, i mitt tycke, mysigare arenorna att besöka i den brittiska huvudstaden är Craven Cottage precis nere vid Themsen. Så den här söndagen när vardagslunken från dagen innan lagt sig och övergått i en härlig vilodagslunk instruerar King Dave mig hur jag ska ta mig till Bricklayer Arms på andra sidan av nyss nämnda flod. Inte långt därifrån ligger ännu en trevlig pub och jag finner det för gott att besöka båda två för bästa pre-match experience.

7/10 2007 Fulham - Portsmouth 0-2, Craven Cottage (20 774)

Efter att ha softat järnet på pubarna och sänkt några ale medan ha planerat nästa resa är det dags att traska över bron till rätt sida floden. På tal om nästa resa så är det redan klarlagt när den ska gå av stapeln till följd av att jag tagit på mig reseledarrollen för ett helt gäng av svenska Ipswichsupportrar i februari. Nånting måste man ju göra som föräldraledig tänker jag. Således ska det styras upp inköp av matchbiljetter, bokning av stadium tour, besök på träningsanläggningen, quiz och pub crawl. Men allt har sin tid och nu är det dags att kolla på match i Premier League.

Med dagens ligaplaceringar i åtanke (och med dagens menas 2015) är det lite eljest att det är en match i högsta ligan år 2007. Nuförtiden spelar Fulham i Championship och Pompey i League 2. Men vid tidpunkten för mitt första besök på arenan vid Themsen är gänget från sydkusten topp fem i Premier League efter viktorian på Fulhams hemmaplan. Det går fort utför ibland. Väldigt nöjaktigt för undertecknad att Hermann Hreidarsson skickar in den ena baljan och jag kör en golfapplåd från bortaläktaren som även officiellt är en läktare för neutrala åskådare. Har ej synats på någon annan arena to this day, åtminstone inte av mig.

Tack och bock Craven Cottage för nu, men om du ursäktar måste jag slutföra planeringen inför ITFC Swedens första gemensamma resa.

OCH PÅ DEN 126:E OCH 127:E DAGEN SKULLE HAN VILA

Men på den 128:e var han tillbaka som en enveten gammal 45-varvs-hit från 80-talet. Det är egentligen löjligt att bara erhålla två dagars vila efter att ha jobbat arslet av sig 125 dagar i rad. Vem är det som är ansvarig för det här egentligen? Knappast hen, den där allsmäktige som tyckte det var så HIMLA jobbigt att kreera jorden på sex dagar att hen var tvungen att flexa ut på den sjunde. Herregewd (pun intended) vilken sopa.

Skulle man extrapolera ledighetsnödvändigheten efter 125 dagars hårt arbete med den allsmäktiges (as we know hen, eller as we think we know hen, eller kanske mer as some of the population think they know hen) arbetsmoral som måttstock skulle det ha jobbats in inte mindre än tre veckors sammanhängande ledighet vid det här laget. Sålunda kan undras varför det ska tafsas på tangenterna efter bara två dagars bortavaro. Det kan man verkligen undra. Men så går det när man låter en arbetsskygg hen hålla i trådarna. Nu kanske ni förstår varför var och varannan har lämnat svenska statsskyrkan. Ska man ha en chef som är ledig mest hela tiden vill folk inte vara med längre. Sug på den hedningar och frälsta.

Fast egentligen tycker jag att hen skulle ha tagit ledigt på sjätte dagen också. Ingen vinner på att någon jobbar ihjäl sig. Men i just det här fallet var hen så jävla taskig att hen skickade sin avkomma att sköta själva jobba-ihjäl-sig-fasen i hens ställe. Uppspikad på kors och hela den storyn. Sug på den hedningar och frälsta. Inte konstigt att folk inte vill vara med när chefen beter sig som ett fullständigt as mot den kommande generationen.

Tre veckor alltså? I runda slängar dag 148 alltså. Smell you later dudes.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 50

11. SHOW WORLD/PHASESHIFTER - REDD KROSS

Nu kanske man tror att jag är nån slags hårdrockare in disguise. Men då måste man lyssna lite noggrannare på Show World och Phaseshifter. De är i stora stycken popalbum förklädda i fräsiga gitarrer, särskilt Show World. Men det är inte det konstigaste i min relation med de här albumen.

Redd Kross hade aldrig korsat min väg om det inte varit för Martin Carlsson på Expressen. Mannen som bara recenserade hårdrocks- och grungealbum. Men nu recenserade han alltså även Redd Kross senaste alster Show World. Någonstans i texten nämnde han att det var USAs svar på Oasis. Om han minns just den här recensionen så är det förmodligen inte en jämförelse han slår sig för bröstet för idag. Själv tyckte jag det var en ytterst haltande jämförelse redan då och ju mer jag lyssnade på Redd Kross, desto mer var jag övertygad om att nämnde Carlsson även fortsättningsvis borde hålla sig till metal.

Inget välgörenhetsband

SW dök upp 1997 och jag har ingen aning om vad jag höll på med då riktigt. Det enda som dras till minnes är att tre månaders arbetslöshet byttes mot anställning hos BDO Revision den 22 januari. Jag skulle tjäna 13 000 spänn i månaden. Visserligen var den rekommenderade ingångslönen för en civilekonom 15 500 riksdaler, men vad gjorde det när det skulle landa en uppsjö av kronor på kontot varje månad som det skulle kunna köpas enorma mängder musik för. Min chef Björn var en skånsk klippa, men den som kom att bli min mentor var Stig. Jag saknar fortfarande honom. Han gillade fotboll och - trots hans understundom bittra syn på livet - var han väldigt rolig och allmänt trevlig. Fast man kan ju undra om gillade fotboll med tanke på att han supportade Man United och Degerfors. Tyvärr supportar han inte dem längre då han gick bort för ett antal år sedan. Via Björn fick jag veta att han låg på sjukhus och skickade honom ett fång blommor. Sällan har jag blivit så rörd som när han ringde upp från sjuksängen och med gråten i halsen tackade för buketten. Vi gillade varandra väldigt mycket, Stig och jag. Hans stories var klassiska. Som den gången när han jobbade som ekonomichef på ett företag i Södertälje och vid en övertidskväll kommit i slang med en av de yngre tjejerna på kontoret. Allt eftersom samtalet utvecklade sig blev det känt att den här tjejen vikt ut sig i diverse publikationer, vilket fick Stig att känna sig en smula obekväm om man så säger. Icke desto mindre obekväm blev han när tjejen ifråga undrade om han ville ha en privat visning. Det var inte nödvändigt lär han ha deklarerat, både snabbt och smidigt innan han ursäktade sig och brände raka vägen hem till Birgitta. Eller som den gången när han tappade ett papper som han skulle köra i papperstuggen och böjde sig ner efter papperet, fastnade med slipsen i tuggen som körde igång och sakta men säkert tuggade i sig kravatten med Stig i andra änden långsamt närmande sig dokumentförstöraren. I sista stund lyckades han få ett finger på avknappen och kunde stoppa vidare förstörande. För mig lever dock alltid bilden av honom i den där tvärtomstyrda golfbilen på Högbo Bruk när han bara körde runt i cirklar och vid varje försök att få den på rätt köl misslyckades med att få den på just rätt köl. Jag har aldrig skrattat så mycket varken före eller efter. Jag saknar honom.

Det var ett utomordentligt fint soundtrack till mitt första år på BDO-kontoret och kanske var det symptomatiskt att min favoritlåt på Show World var Ugly Town, en Beatlesdänga med powerpop-gitarrer. Den är ännu en fantastiskt briljant poplåt och märkligt nog släpptes den inte som singel trots att det gjordes tre släpp från skivan.  I övrigt är covern av Pretty Please Me som öppningsspår en riktig mangel, Mess Around en annan poppärla och Teen Competition en elektrisk vält. Ska man prata om öppningar av plattor är dock Phaseshifter något i hästväg med Jimmy's Fantasy och Lady in The Front Row som svårslagna öppnarstänkare. Den senare är en powerpop-rökare av sällan skådat slag och den som inte svänger loss till det spåret kommer aldrig nånsin igen att lyssna till musik med någon slags behållning. Bröderna McDonald är genier av vår tid. Må deras musik leva länge.

Bonusmaterial: Inget av albumen finns på Spotify, men väl deras nysläppta Researching the Blues. En fantastisk uppföljare till Show World 15 år senare.

ANY GIVEN FRIDAY

Vad är väl en fredag? Arbetsveckans sista dag, kanske en VAB-dag, en dag att gå till frisören, en dag att lämna in bilen på verkstan eller en dag att åka och kolla på hockey. Ibland kanske allt på samma fredag.

Det börjar inte riktigt som det var tänkt. Lilla Sektionen har smet i de rödfärgade ögonen och måste tas hand om. En liten lucka mitt på dan får farföräldrarna rycka in medan hårmanen och bilen båda lämnas in för uppfräschning. Årets mest överraskande välkomnande hos vikariefrisören:

- Ta av dig kläderna så kör vi igång.

Hon verkar jobba lite annorlunda än min ordinarie frisör. Men alla har vi ju våra egna metoder. Från klipperi till verkstad med den svarta bilen som behöver lite kärlek och vård. Tillbaka hem till småsektionerna och leka, spela kort och softa i största allmänhet med dem innan kvällens begivenhet med Leksand och Djurgården i huvudrollerna tar vid. Upphämtning i hemmet för att tillsammans med åtta övriga styra kosan mot Dalarnas hockeymecka. Dagen till ära står en känd revisionsfirma för fiolerna och det är ju alltid trevligt att bli representerad. I minibussen bjuds det - som sig bör - på öl. Och inte vilket öl som helst utan Falcons julöl. Lite tidigt, lite sent eller nåt sånt. Lite fel i tid hur som helst, men icke desto mindre gott. Efter några kringelikrokar lyckas vi komma fram till Leksand en man kort då kistan på en av snubbarna i sätet längst bak ballat ur big time vid kisstoppet på Preem-macken i Falun. Dålig start.

Inne i logen engagerar min gamle kursare Mr Revisor halva personalen i att hitta en korkskruv för att få upp ett par pavor vin till maten. Det hade varit till fromma för både honom och servitörerna/servitriserna om han hade uppmärksammat skruvkorken från första början istället. Enkel vinregel: finns det skruvkork behövs ingen korkskruv. Man får vara bra korkad för att inte fatta den enkla. Efter mat och trevligt snack blir det så en fartfylld hockeymatch som Leksand håller i taktpinnen för. Dessvärre kommer de ur takt och misslyckas med att bärga de tre poäng de borde ha kammat hem. Istället blir det en tvåpoängare efter vinst i sudden. Tyvärr får några oklyftiga människor med sympatier hos laget från Stockholm för sig att det vore en bra idé att bege sig in bland sittplatspubliken på minst två olika läktare för att köra en högerjabb eller två. Såna neandertalare får mig alltid att tänka på en särskild chokladdryck som på pricken etiketterar de här snubbekompisarna. Och jag tänker inte på Oboy. Men man ska inte ha för höga krav på ett gäng som har som paradnummer att sjunga "En jävla massa bönder" från läktaren. Fyndigt värre.

Efter avslutad match rör vi oss söderut igen och diskussion uppstår med Mr Revisor, Riko och Pontiac om huruvida vi ska gå ut och framför allt var. Mr Revisor ska ha hela släkten på besök efterföljande förmiddag och väljer att fortsätta hemåt medan jag slår följe med Riko och Pontiac till Borlänge för att undersöka utelivet en fredagkväll i oktober. Vi börjar med att glida in på S1 på Stationsgatan, en trappa ner från legendariska Bolanche (en gång i tiden refererat till som Brage eller Hotell Brage där mina paranteser i slutet av 60-talet träffades för första gången. För mer info om just den händelsen hänvisas till andra källor, jag har inget mer att tillägga om det lämpliga /olämpliga i att träffas på ett sånt ställe. På 60-talet.) Här träffar vi på en koncerncontroller som också råkat vara toastmadame tillsammans med mig på ett bröllop förra året (jag var toastmaster kanske är bäst att tillägga). Hon har många meter humor i kroppen den kvinnan. Hennes man är också en rolig figur. Fast med armen i gips (vilket i sig är lite roligt beroende på vem man är och hur man ser på hela grejen) till följd av en enduroolycka. Jag tycker det verkar bekant det där med gips som ett resultat av att ha utövat enduro varpå hans fru påminner mig om att han bröt benet i vintras. När han körde enduro. Jag är faktiskt böjd att hålla med henne om att 45-åringar inte borde hålla på med dylika aktiviteter. Men han måste ju komma på det själv, som hon säger. Absolut, säger jag. Men frågar du mig verkar det mer sannolikt att han kommer bli endurons svar på Posa Serenius. Hon har varit på after work och gipsmannen har hand om barnen. Med tanke på att klockan är elva kan det vara en av historiens längsta AW, såvida det inte var en väldigt lång arbetsdag vill säga. Med informationen om att den gipsade har ansvaret för kidsen känns det en smula överraskande att hon pekar in mot ett annat rum och säger att där inne i gubbrummet sitter han. Kul för honom liksom, men avkommorna då? Hon verkar lite osäker på hela arrangemanget där, men verkar ha tillräckligt förtroende för att han har ordnat det på något vis. Jag undrar lite försynt om han kanske har dem i gipset? Det har han ju inte förstås, dum fråga. Det skulle klia nåt alldeles vansinnigt med två ungar under gipset.

Kvällen catch phrase: Tjänna! Bartjejen har uppenbarligen också kollat på Partaj och stämmer in i tjännandet. När vi har skojat ur oss under en kvart kliver en äldre herre iklädd Leksandströja och kör öppningsreplik (utan ironi eller sarkasm utan bara gammal vanligt hederligt bonnigt dalmål): Tjänna! Tjejen i baren ropar i vår riktning: Hörde ni??? Jo, vi hörde. Fast även om vi är en smula berusade har vi tillräckligt med skam i kroppen för att inte driva med en stackars genuin leksing. Tjänna!

Innan det är dags att dra vidare till nästa ställe står en bekant till controllern och säger till mig att jag ser bekant ut. Det beror ju på, säger jag, om vi är bekanta för du ser banne mig också bekant ut. Det är som bekant förvirrande när nån säger att man ser bekant ut och man själv tycker att denne någon också ser bekant ut. Det visar sig att vi inte är bekanta, men att han faktiskt varit hemma hos oss för ett antal år sen. När han köpte min Suzuki Baleno. Han berättar att han var sjukt nervös. Konstigt, det har jag inget minne av faktiskt. Balenon har för övrigt lämnat jordelivet, till synes följande något mindre lämpligt ingrepp från ovan nämnde bekant till controllern. Det låter som om han är den direkta orsaken till att Balenon vikt in kepan. Men innan dess gjorde den jobbet, försäkrar han.

När S1 stänger går man tydligen till ett ställe som heter Liljan, så det är precis vad vi gör. Intressant plejs. 150 spänn för att ens komma in (pga dåligt rockband som visat upp sin retropudliga hårdrock i melodifestivalen) och sen är det bara att beställa in starka drycker. Det är oerhört trevligt där inne, men strax efter två bestämmer vi att det är nog. Mot hemmen. Riko hoppar på en buss medan jag och Pontiac haffar varsin taxi. Det är ju sånt man gör any given Friday liksom. 02.34 släpps jag av i Stråtenbo. Any given Friday var det va?